Carins back

En vän till familjen, vi kan kalla henne Carin, flyttade nyligen. I rensningen fick den där gamla skivbacken i vindsförrådet till slut möta sitt oundvikliga öde, men istället för att låta den spridas för vinden eller hamna på tippen valde Carin i sin oändliga visdom att ge den till mig.

Carin levde sina formativa år på det sena åttiotalet. Det blir ganska tydligt när man bläddrar igenom sagda back. Jag gav mig fan på att destillera ut något riktigt bra från detta. Vissa skivor har några rejält klassiska radiorökare på sig men jag har grävt djupare än så. Allt för saken.

Så vad har jag lärt mig av detta? Jo det glättiga åttiotalet var tydligen inte bara neon och glam. Det gick ganska mycket i moll. Det blir en melankolisk men glittrande lista med en flytande blandning av new wave och radioskval, med svettiga midnattssaxofoner och suddiga synthmattor.

En skiva som inte kom med på listan var U2 - Rattle & Hum. Men nu äger jag tydligen den.

Låt oss börja med listan.

The Smiths - A Rush and a Push and the Land Is Ours

Ser ut som mockaskor, mockajacka och vita byxor, på en blöt bakgata. Här är killar som skiter i allt.

Jag har aldrig haft någon relation till Smiths och Morrisey, men jag får säga att jag gillar detta. Lite skönt suggestivt inledande låt på en platta som i övrigt lämnar mig utan någon större mersmak. Det är Smiths fjärde skiva och verkar av vissa betraktas som en av deras bästa. Så är det ju iofs med David Bowies Low också, så det säger ju ingenting.

The Cure - How Beautiful You Are

Ikonisk och konsekvent stil. Men varför kom städaren med på bilden?

Cure har jag aldrig heller lyssnat in mig på. Jag har med förnuftet förstått att det finns mycket bra här, men aldrig tagit mig förbi de oinspirerande hitlåtarna. Den här skivan har definitivt något, och den här stämningsfulla låten tycker jag är svinbra.

Duran Duran - Lonely in Your Nightmare

Det här är en jävla stark look.

Det var oundvikligt att vi kom till Duran Duran. Den här skivan är deras stora genombrott och den har många hitlåtar man känner igen. Men för den här listan har jag försökt hålla mig till de mer okända spåren.

Spandau Ballet - Pleasure

Det är svårt att fullt ut greppa strump- och loafermodet på åttiotalet. Men möbler svepta i tyg är fan tidlöst. 

Alltså pianot, pukorna, saxofonen och sången. Sådan lyxigt välseparerad åttiotalsproduktion. Bra och dåligt samtidigt. Stora hiten från skivan är True, med sina hissnande 400 miljoner spelningar. Men den här låten är bättre.

Killing Joke - Sanity

Detta måste vara attitydvinnarna i gänget. Proffsigt.

Killing Joke är ett sånt där band som jag alltid tyckt har något, men de är så low key att låtarna liksom aldrig når fram. Men här tror jag att jag hittat något. Mysig dystopisk låt för dåtidens emos.

Tears For Fears - The Working Hour

Han till höger vann hockeyfrille-VM i Tjeckoslovakien 1985

Inleder med en riktigt blöt och sladdrig saxofon. Även här finns en gigantisk hit med på skivan: Everybode wants to rule the world med långt över miljarden spelningar. Men jag tycker jag har hittat något bättre här.

Tears for Fears kommer tyvärr aldrig återhämta sig efter att Rikard kallade dem Tears for Färs när han ordvitsade om artister och styckdetaljer.

Kate Bush - The Sensual World

Konstnärliga ambitioner

Nu börjar man få nog av de här åliga åttiotalssångrösterna va? Vi bryter av med en fin bit av Kate Bush.

Duran Duran - American Science

Duran Duran igen, det var mer än en skiva med dem. Jag tycker att uppbyggnaden till refrängen är så sjukt bra. 

a-ha - Love Is Reason

En var den coola i bandet som fick alla brudarna, och en var bandets clown. Men jag vet inte vem som var vem.

Man hör ju att detta är en hitmaskin, men naturligtvis har man knappt hört något annat än Take on me från den här skivan. Jag tycker nog detta är en rätt värdig singel också. Låter lite juligt, fast med göttiga synthar.

Paul Young - Come Back and Stay

Stark osminkad blick. Han har något att säga.

Och vi avslutar med bubblaren Paul Young, ni känner naturligtvis igen honom från bandet Kat Kool & the Kool Cats. Nästan hela skivan består av risiga covers, detta var en av bara två egna låtar. Men skivan sålde bra och låg etta i England i några veckor. Paul fick sjunga med Queen på Freddie Mercury Tribute Concert 1992, det är väl ändå lite stort?