Jepp, ett litet återbesök. Troligen inga fler efter detta.
Iallafall inte från min sida.
Jag har lagt ut en lista med ELO tidigare, men då handlade det mest om det allra tidigaste grejerna, som är väldigt annorlunda, mer konstnärliga och proggigare.
Efter ett par plattor lämnade Roy Wood. Det var dålig stämning. Jag har en föreställning att Jeff Lynne och Wood, med hjälp av sitt ökända hat sinsemellan hade kunnat skapa många fler intressanta grejer (finns det många krafter mer kreativa än hat?).
Men nu blev det så olyckligt som det blev.
Roy Wood
Sen blev det ju annat som vi vet. Nu skulle det bli åka av. Mycket mer up-tempo, drivande arrangemang, lite romantik, och lite tätare ljudbilder.
Dom började gå mot mer progressiv/orkestral pop. Vissa kallar det för "Disco-rock". Personligen har jag aldrig haft den associationen. Men som det kan bli.
Om något skulle jag klassa det som Lego-rock. I mitt barndomshem växte jag upp med en mor som var/är en musik-konsument av rang. Inte en tyst sekund någonsin. Och hon var galen i ELO. Så där satt jag ibland en hel dag med lego-lådorna och byggde å byggde till detta. Inget disco i syne.
Men nog om det.
Jeff Lynne & Richard Tandy
Njut av lite annorlunda rock för sin tid. Med trevliga harmoni-byggen, framåt-strävande tankar, och här å där lite fin tonarts-porr.
No comments:
Post a Comment