Disco på recept

I och med Grace Jones-fokuset fick min relation till disco en liten törn så för att råda bot på det sammanställde jag en lista med BRA disco från samma tid.  Mina kriterier för listan var:

- Kvinnliga sångerskor
- Max en låt per artist, inget överlapp vad gäller låtar från min förra discolista (nästan 5 år sedan!?)
- Fokus på soul snarare än synthar, italo och rymd där det annars är ganska lätt att hamna, iaf för mig. 
- Framför allt senare hälften av 70tal men tidigt 80tal kan få slinka med. 
- Och såklart inga av Grace Jones tidiga discolåtar.

Hit med listan!

Låtarna

1. Esther Phillips - Magic's In the Air (1976)

Esther är kanske mest känd för sina soullåtar som den utomordentliga självupplevda jag-är-fast-i-heroin-träsket-covern "Home is Where the Hatred is" men klarar av disco med bravur också. Jag är svag för hennes lite annorlunda röst och blev glad när jag upptäckte att många av hennes 70tals-album fanns i reabackarna på loppisar och skivhandlare (fast hon förtjänar bättre!). Oerhört udda start på den här låten vilket är ett plus i kanten! 

Esher Phillips och Sir Väs?

2. Candi Staton - Young Hearts Run Free (1976)

Texter om destruktiva förhållanden är inte så vanligt förkommande i disco men jäklar vad bra det blir i kontrast till den upplyftande ljuvliga musiken. Tydligen är sången inspelad på första tagningen. Och tur att hon kom ut med livet i behåll!

"I was trying to get out of a really bad relationship: this guy was threatening me and telling me that if I ever left him he’d kill me or kill my kids. I was so fearful. He was a pimp and a con man: every female artist will get one of these guys, once. He drugged me and I don’t even remember the day I was supposed to have married him. I think it was all a setup and I don’t think it was ever registered."

Vart har jag lagt spetsgardinerna någonstans nu igen?

3. Evelyn "Champagne" King - Shame (1977)

Jag har dålig koll på Evelyn men den här funkiga upptempo-rökaren med ljuvliga sax-stick är svår att värja sig mot. Tydligen lades smeknamnet "Champagne" till då "Evelyn King" lät för vuxet för en discoartist.

Jazrock?

4. Betty Davis - She's a Woman (1979)

Äntligen på Spotify! Skivan gavs från början ut av en Japansk label utan godkännande av Betty Davis då låtarna ansågs vara ofärdiga demos som hon inte tyckte höll måttet. Jag förstår inte vad hon snackar om då detta är en av hennes grymmaste låtar! 

Betty jobbade under en kort tid som trafikpolis

5. Sister Sledge - Lost in Music (1979)

Sorry Let's Dance men det här är det bästa jag hört av Nile Rodgers, lyssna bara på det där gitarr-riffet  och ackordskiftningarna, ljuvligt! Sen blir det inte sämre av Joni Sledge sång och hennes syrror som körar bakom.

Gissa färgrymd! RGB, CMYK eller mitt emellan?

6. Diana Ross - The Boss (1979)

Den enda artisten på listan som var med på förra disco-listan men det tycker jag hon förtjänar, särskilt med den här hit-dängan mästerligt proddad av Ashley and Simpson. 

Åh nej! Diana har limmat fast sina handflator igen!

7. Gladys Knight & The Pips - Taste of Bitter Love (1980)

Vi fortsätter med ännu en souldiva som tar discoton och även här är det Ashford & Simpson som står bakom spakarna. 

Gladys Knight, The pips & Träd Gräs och Stenar

8. Loleatta Holloway - Love Sensation (1980)

Bra kraft i Loleattas röst får jag säga, hon sparar inte på krutet! Resten av låten backar upp hennes utbrott bra och man kan höra att vi tagit steget in i 80talet med det mysiga syntsolot i mitten av låten. Känns sången bekant så kanske ni hört den samplad i 90talshitten "Ride on time" med Blackbox. 

Vet ni! Loleatta på rövarspråket blir Lolololeatottota

9. Fern Kinney - Love Me Tonight (Love, Love, Love) (1981)

Jag upptäckte Fern strax efter jag gjort färdigt förra discolistan och har väntat på ett tillfälle att ta med henne.  Rösten är väl motsatsen till Loleatta Holloway vad gäller kraft och uttryck men jag tycker den passar utmärkt till den lite melankoliska och subtila produktionen. 

Fern Kinney har ännu inte upptäckt det mänskliga huvudet som är fastklämt i ljusriggen till vänster.

10. Angela Bofill - Holdin' Out for Love (1981)

En för mig nyupptäckt artist får avsluta listan. Hon är tydligen mest känd för stora långsamma 80tals-ballader men den här lite udda produktion med synt-percussions och lite struttigt komp är ju mycket roligare!

Så här förvånad blev Angela när hon såg ett paket a-fil för första gången.

Varför får jag inte ha pasta när Emmylou Harris?! - Världens bästa backup singers, vol 2

 

Omslaget hann bli färdigt i tid denna gången! Yes!

Då var det dags för andra listan i trilogin om världens bästa backup singers. Förra gången hängde vi lite med Donken och det va ju trevligt. Idag ska vi göra ett hemma hos reportage hos Emmylou Harris.

Jag tror inte direkt att jag behöver göra någon närmare introduktion av Harris egentligen. Hon gjorde sig känd som Gram Parsons andrastämma på hans solo debut GP och senare Grievous Angel som kom ut postumt efter Parsons död. Efter Parsons-sammarbetet så plockades hon upp av Linda Ronstad och sjöng backup på hennes legendariska skiva Heart like a Wheel. Detta blev startskottet på en lång karriär som backupsångare till countryn och folk-rockens största stjärnor. Det är svårare att hitta någon hon inte har sammarbetat med än tvärt om. Hon har genom åren även gjort en del sologrejer. Bra grejer dessutom. Men som nån snubbe på Atlantic uttrycker det: 

Till låtmaterialet:

Vintips: Châteauneuf-du-Pape

1. Guy Clark - LA Freeway

En av outlaw country-rörelsens klart bästa singer songwriters, Guy Clark. Denna låten sitter ju fan som en smäck ju. Har inget mer intressant att säga om denna än att den är jävligt bra. Emmylou gör ett strålande jobb med harmonierna som förmodligen har lagts på i flera lager, tycker jag det låter som iaf. Jo föresten, Wurlitzern, som jag tycker mig kunna identifiera, är ju ett kul element som man inte hör så ofta inom countryn annars.

2. John Denver - Wild Montana Skies

Att jag är ett John Denver fan är väl ingen hemlighet direkt. Lite av en guilty pleasure for sure men det struntar jag fan i helt. Det är ju coolt med country nu ju när Beyoncé gjorde hade med lite country-element på någon låt och gjorde en cover på Joline. Det fick en stackars p3 reporter att spå att 2024 skulle bli countryns år. Gick ju sådär med den gissningen faktiskt. Denna låten är ju trevlig. Tog mig säkert 5 lyssningar innan jag hörde att det va en Banjo med i låten. Så det är ju så klart därför den är bra. Jag gillar banjo. Såg föresten bio-picken om John Denvers liv/karriär på youtube. Den va inte så bra, men jag lärde mig iaf att han tog flyg-cert för att impa på sin farsa som aldrig gav sitt medgivande till Denvers karriärsval och som starkt ogillade att John bytte namn. Vad är det för fel på "Henry John Deutschendorf, Jr" egentligen?? Iaf så ledde flyg-certet till John Denvers egen död, då han senare dog i en flygolycka efter att ha fått slut på bränsle. Det kan man ju tänka lite på medans man hör låten.

3. Bob Dylan - One more cup of coffee

Haha, ni kom inte undan honom denna gången heller.

En dag så bestämde sig Dylan för att han också va outlaw-country-artist och denna skivan är resultatet. Inte så dåligt första försök tycker jag. Suverän låt och Harris gör ju sig väldigt bra här. Hon balanserar upp Dylans lite nasala röst på ett bra sätt. 

4. Neil Young - Star of Bethlehem

Blev riktigt glad när Neil kom tillbaks till spottan för jag ville ha med denna låten på listan som jag har haft på värpning ett tag. Underbart lunk i denna. Fina melodier, kort och gott.

5. Linda Ronstad - I can't help it (if I'm still in love with you)

Här är Linda Ronstad-sammarbetet som jag hintade lite om i introt. Så mycket mer country än såhär blir det inte. Fin ballad. Rekomenderar starkt skivan. Där finns en ganska hygglig cover på favoritlåten Willin' med nästa artist ---->

6. Little Feat - Rock and Roll doctor

I förra listan i serien "Donken deals" så hintade jag att samtliga artister i trilogin har en koppling till Little Feat. Här har vi Emmylou kopplingen. En av deras största hits. Sångaren Lowell George har rock and roll doctor som smeknamn. Jag vågar inte mig på att gissa om smeknamnet eller låten kom först men det gör det samma. En kul detalj med denna låten är ju att Bonnie Raitt (som jag också haft en lista på) sjunger backup tillsammans med Emmylou. Inte illa pinkat att ha dessa två som backup-sångare på en och samma låt. 

7. Emmylou Harris, Don Williams -  If I needed you

En Townes Van Zandt cover i duett med en snubbe som heter Don Williams. 

8. Bob Dylan - Oh, Sister

En grym låt till från Desire med Harris som backup. 

9. Guy Clark - Anyhow I love you

En till med Guy Clark. Förutom Emmylou Harris så hör vi även Waylon Jennings, dvs det fjärde benet i super outlaw gruppen The Highwaymen. Som vi kan höra så hade han ju också blivit en riktigt bra backupsångare. Någon som utgör sig för att vara Guy Clarks gitarrist Danny Rowland gjorde en liten trevlig kommentar om låten och Weylons gitarrspel på ett youtube-klipp. 

10. Emmyou Harris - Boulder to Birmingham

Harris kändaste solo-låt. Kunde inte motstå att ha med den. En av de finaste balladerna någonsin imo. Texten handlar om känslorna efter Gram Parsons bortgång.

Dock så gjorde ju NRJ morgon mig varse om att det låter som hon sjunger "I will rub my Asshole, in the bosom of Abraham" i refrängen och det går ju inte att tvätta bort, så den är ju lite förstörd av det. Nu är den även förstörd för er. Varsågoda!

______________________________________________________________avgränsande linje

Nu gissar jag att det kommer strömma in gissningar på vem den 3e sångaren är i troligin!!! Det finns ju som sagt en väldigt tydlig Little Feat koppling där! Nej, det är inte Bonnie Raitt.

"Ha d gött" - Glenn Hysen

Lars Gullin - Gotland drar sitt strå till Jazzstacken

Idag skall vi göra ett besök i Lars Gullins fantastiska jazzuniversum. Gullin är förmodligen vår mest internationellt kända jazzmusiker trots att hans karriär blev alldeles för kort. Många anser att han är den största barytonsaxofonisten som jazzen sett, kanske bara i konkurrens med Gerry Mulligan.

Här är listan

Lars Gullin föddes och växte upp på Gotland och fick sin musikaliska träning i musikkåren på infanteriregementet I18. Hans instrument var klarinett och saxofon. Inte förrän han var 21 började han spela barytonsax.

Han flyttade från Gotland 1947, 19 år gammal, och efter det började hans jazzkarriär ta ordentlig fart, trots att han först var inriktad på en karriär som klassisk musiker.

Han spelade några år i Arne Domnerus band och blev sedan ett goto-namn när amerikanska jazzmusiker kom till Sverige för att spela. 1953 satte han ihop sitt eget band, där bland annat en ung Georg Riedel ingick. Dock somnade Lars Gullin framför ratten en natt då de var ute och spelat vilket resulterade i en rätt rejäl bilolycka, och efter det upplöstes bandet.

Generellt var Lars en stor inspiration för en generation av unga jazzmusiker som växte upp i Sverige på 50-talet. Han spelade även med många av de kända amerikanska namnen, Chet Baker, Gerry Mulligan, Lee Konitz, Quincy Jones, etc. Även om han aldrig faktiskt tog sig till USA någon gång blev han utsedd till “årets nykomling" 1954 av Downbeat Magazine. 

Jazz på 50-talet var tätt förknippad med narkotika. Flera av de stora amerikanska jazzmusikerna från tiden var helt eller halvt nerknarkade. Även i Sverige var jazzscenen nerlusad med droger och Lars Gullin fastnade snabbt. Exempelvis, när Lars spelade med Chet Bakers orkester i Italien, så knarkade de så hårt att pianisten Dick Twardzik dog i en överdos. Lars Gullins hans karriär blev i princip förstörd av drogmissbruk, även om han hann komponera och spela in ett gäng högkalibriga jazzlåtar innan han mer eller mindre försvann från scenen på 60-talet. Han dog till slut 1976, 48 år gammal.

Jag älskar Lars Gullins musik. Hans ton är behaglig utan att var insmickrande. Solona är komplexa utan att bli störiga (jag titta på dig John Coltrane...).  Kompositionerna svänger som jazz skall, ofta med en lite vemodig svensk folkmusik-känsla i bakgrunden, utan att bli Kalle Moraueskt.

Notera även de grymma svenska jazzmusikerna han spelade med på de flesta av låtarna på listan: Georg Riedel, Bengt Hallberg, Putte Wickman, Bengt-Arne Wallin, etc, etc.

Hoppas ni gillar det!

Grace Slick Expanded Universe

Om Janis Joplin är hippierans drottning så kanske Grace Slick får betraktas som dess översteprästinna. Hon är mest känd för sin tid som sångerska i Jefferson Airplane, och kanske är det för hennes lite mässande, svävande sångstil som jag förknippar henne med något religiöst.

Jag älskar Jefferson Airplane, och särskilt Grace. Det är det många som gör och därför kostar skivorna därefter. Kvar i backarna står skivor med Jefferson Starship och en massa annat mög. Vad är nu detta för färgglada impopulära skivor, i ett härligt mellanprissegment som passar mig?

Vi vet ju att Jefferson Airplane under oklara former blev Jefferson Starship, men hur lät de? Och vad var det för band, detta känns som en sån situation där till slut alla originalmedlemmar är ersatta. Och vad kan det ha blivit av en så fantastisk sångerska som Grace Slick efter det tidiga sjuttiotalet?

Jag bestämde mig för att ta reda på svaret och ta med er på resan. Och för att göra det behöver jag först måla upp en tidslinje, kanske mest för mig själv, för vilket band som är vilket är inte helt självklart i den här röran.

• 1939: Grace Barnett Wing föds den 30 oktober i Illinois.

• 1958-1959: Studerar vid Finch College i New York City och University of Miami, Florida. Något med konst.

• 1961: Hon gifter sig med Gerald "Jerry" Slick. Därav namnet.

• 1965: Startar bandet The Great Society tillsammans med sin make Jerry och svågern Darby Slick. 

• 1966: Jefferson Airplane behövde en ny sångerska och hade sett The Great Society uppträda. Grace gick med och ersatte sångerskan Signe Toly Anderson. Jefferson Airplane spelade in sitt ikoniska album Surrealistic Pillow med hitlåtarna "Somebody to Love" och "White Rabbit" som Grace tagit med sig från The Great Society.

• 1967-1973: Jefferson Airplane släpper en massa skivor och spelar på Woodstock och blir ett av de ikoniska hippiebanden.

• 1970: Paul Kantner släpper skivan Blows Against the Empire med en samling andra musiker, bla Slick. Konstellationen kallades Planet Earth Rock and Roll Orchestra, men redan här finns en referens till bandet som Jefferson Starship. De spelar in två skivor till: Sunfighter och Baron von Tollbooth & the Chrome Nun.

• 1971: Slick släpper sitt första soloalbum Manhole och får barn med Paul Kantner i bandet. Senare det här året kraschar hon en bil på fyllan och blir rätt allvarligt skadad. Hon fortsätter att supa och knarka i två decennier till.

• 1973: Jefferson Airplane tar en paus. Grace Slick och Paul Kantner bildar Jefferson Starship.

• 1974-1978: Jefferson Starship släpper skivorna Dragon Fly, Red Octopus, Spitfire och Earth. Sen lämnar Grace Slick bandet.

• 1980-1981: Grace Slick släpper soloskivorna Dreams och Welcome to the Wrecking Ball!. Sedan återvänder hon till Jefferson Starship i tid för att sjunga på en enda låt på skivan Modern Times. Sedan släpper de några skivor till.

• 1985: Medlemmarna börjar bråka och det hela urartar i en rättslig dispyt. Resultatet är att ingen får använda namnet Jefferson längre. Några medlemmar kör vidare under namnet Starship och släpper rökaren "We Built This City".

• 1987: Starship släpper albumet No Protection med hitlåten "Nothing's Gonna Stop Us Now".

• 1988: Grace, 49 år gammal, säger i en intervju att “All rock-n-rollers over the age of 50 look stupid and should retire”.

• 1989: Grace Slick lämnar Starship och återförenas kort med Jefferson Airplane för en turné och en skiva. Sen splittras de igen.

• 1998: Grace Slick släpper sitt andra soloalbum Software.

• 2001: Grace Slick pensionerar sig från musiken och börjar fokusera på konst. Det gör hon fortfarande.

Grace kallades “The Chrome Nun” av oklar anledning, ett namn hon fick av David Crosby, och “The Acid Queen” av helt uppenbar anledning. Här är en otroligt obekväm intervju med henne som jag kan rekommendera: https://youtu.be/uXWef7HPBTs

På samma talkshow blev hon den första personen att säga “motherfucker” i amerikansk TV.

Andra skandaler inkluderar att ha blivit arresterad ett flertal tillfällen för vad hon kallar TUI - Talking Under the Influence. Hon har helt enkelt käftat emot poliser på fyllan. En gång siktade hon på en polis med pistol. En gång blev hon inbjuden på ett event i Vita huset, och tog då med sig en bekant anarkist som smugglade med LSD i akt och mening att smygdroga president Nixon. Det gick såklart åt helvete.

Efter mycket om och men, här är listan. En samling låtar från Grace Slicks karriär, från tidigt till sent men inte i helt stringent kronologisk ordning.

Lite om låtarna

Jefferson Starship - Miracles

Vi börjar mjukt med en smäktande hit från Jefferson Starships andra skiva, den skivan som presterade bäst av alla deras album. En låt i något sorts gränsland mellan hippiemusik och välproducerad sulstig yacht-rock. Mysiga onödiga saxofoner i slutet av denna.

Jefferson Starship - Hyperdrive

Från första skivan.

Paul Kantner, Grace Slick - Fat

Från skivan Baron von Tollbooth & the Chrome Nun som Paul Kantner och Grace Slick spelade in vid sidan om Jefferson airplane. Härlig hymn i rätt klassisk Airplane-stil.

Jefferson Starship - St. Charles

Riktig hippie-earworm som fastnat för evigt i mitt huvud.

David Crosby - What Are Their Names

Grace hoppade in som körare på bara den här låten. Här sjunger vi om orättvisor som sig bör.

Grace Slick - Epic

Från hennes första soloskiva. Den verkar vara ett soundtrack av något slag, eller på något sätt kopplad till en film.

Jefferson Starship - Love Too Good

Återigen får vi smaka på hur Jefferson Starship låter när de närmar sig åttiotalet. Man anar var de kommer ifrån men det börjar låta ganska svulstigt. Det blir bara mer av den varan. Men det är något med hur Grace hanterar melodin i denna som gör att jag faller pladask.

Jefferson Airplane - Freedom

Självaste Jefferson Airplane återförenades för att släppa en enda skiva 1989. Satan vad det låter åttiotal om denna, men den är inte helt dum.

Jefferson Starship - Stranger

Efter Graces paus från Jefferson Starship 78-81 hann hon bara med att sjunga en enda låt på den här skivan som var i övrigt färdig, men den blev å andra sidan en stänkare. Powerpop. 

Grace Slick - Dreams

Vi avslutar med en otroligt mustig låt från Graces soloskiva Dreams. Stråkar, svettiga elgitarrer, taffliga synthar, you name it.

Bonusmaterial

Jefferson airplane på woodstock 1969