Hej hej och hjärtligt välkomna till denna Lust to Screeeaam special. Som jag utlovade i mitt förra inlägg avser denne skåning att i en kortare följetong utforska olika metoder för Homo Sapiens
att framkalla mekaniska vågor att sända genom just mediet luft. Alltså ljudvågor som vi som art kan framkalla, då främst genom våra stämband men även genom exempelvis klickande, strupsång eller polyfoniska övertoner.
Efter en lång tid av positiva men svåra val att göra så har jag känt en positiv och stark lust att skrika. Och som genom en flax och mitt fantastiska, galna jobb så fick jag också arbeta med det förlösande att skrika och insåg att, jepp det kan jag! Och japp det är fångat på film! Så varför inte göra en lista fokuserad på just skrik. Det föreligger viss risk att ni vaknar!
I vårt notoriskt tysta, kyliga norden så tillhör jag en säregen avart. Jag är sällan tyst, absolut inte lågmäld och kan väl ibland snarast räknas som högljudd och ibland kanske bombastisk. Kanske inte alltid positiva egenskaper men att våga hitta och använda sin egen röst om så endast till vardagligt tal är enligt mig guld värt. Och ibland så behöver vi alla kunna höja vår egen volym och ibland REJÄLT! Att få höras, att själen ventileras ut i etern och om omgivningen är rätt, återkomma som ett härligt vibrerande eko. Att låta sin inre känsla komma ut i ett väl tilltaget skrik kan vara magiskt. I denna lista möter vi människor som verkligen kan skruva upp och även modulera fenomenet att skrika.
Det finns ju andra än rocklegendarer som kan få till skrin som får märgen att skaka, dallra och skälva i sin djupa gömma inom våra kroppar. Tyvärr är de få. En av mina favoriter och mitt livs musikaliska hjältinna är Björk. Hon får inleda och staka ut vägen. Hon får gott sällskap av Nina Hagen och Tina Turner. Vi kommer även möta Little Richard, från Rock and rollens magiska värld. Och när man talar om musikvärldens stora skrikare så dyker förstås Heavy metal upp som genre. Med starka skrikare som Robert Plant (Led Zepelin), Steven Tyler (Aerosmith), Jonnie James Dio (Dio) och förstås Rob Halford (Judas Preist). Men vi får ju inte glömma alldeles fantastiska Serj Tankian i System of a Down!!!
Vi avslutar med otroliga Greta van Fleet! med låten "Highway tune". Sitt sound till trots så är låten från 2017!
Har ni möjligheten så sök upp en bra plats och öva på ert favoritskrik. Var rädda om stämbanden bara. Och sen kanske köra ett litet sommaren är snart slut skri, eller varför inte ett jag vinterskri för att locka hit snö i vinter.
Finland. Den underbara sagan om ett land på andra sidan hafvet. Jag har sett för lite av dig. För att inte tala om att jag på sistone hört för lite av dig. Det var länge sen det var något slags finlandsfokus på Musikveckor. Idag bryter den vi trenden, finlands sak är ju vår!
En sak ska tilläggas: Jag har länge haft en teori kring att de kulturella årtionden är förkjutna mot kalenderårtionden med tre år. Tänk på det: 1981 var inte direkt representativt för 80-talet. Snarare hade mycket kultur fortfarande en air av 70-talet. De bästa 90-talsfilmerna kom från -93 och framåt, och ännu i början på det nya årtusendet fanns det en air av 90-tal i filmkonsten. Vilket såklart är helt rimligt, ett årtiondes kulturella särprägel uppstår inte på en nyårsnatt: den tar tid. Enligt mina beräkningar alltså ca. tre år.
Med tanke på detta så består dagens lista av finsk musik från det kulturella 10-talet, alltså 2014-2023.
I veckans lista har jag blandat två artister som jag gillar. De har utanför musiken väldigt lite gemensamt, men jag tycker att de har en ljudbild som passar bra ihop. Elektroniskt, men med mysiga organiska inslag. Dessutom utmanar och experimenterar båda ganska friskt på ett sätt som jag är övertygad om inspirerat många andra.
Jag tycker att de lämpar sig väldigt bra att kombinera så att man spär ut det lite. Jag lätt blir lite överstimulerad i hjärnan om jag lyssnar för mycket.
Morsan steker hamburgare i köket. Tjocka färsburgare i totalt fiberlösa hamburgarbröd med enbart ketchup som pålägg. Hon paketerar in i staniolfolie. Brorsan tar emot dem och springer ner till gillestugan i källaren där alla de 15 kompisarna som han bjudit in till sitt födelsedagsparty är samlade. Som lillebror ser jag gänget gå ner för trappan. Preteens som alla har samma tjocka pottffrissa med luggen i ögonen. Tjejer som killar. Stickade tröjor, manchesterbyxor med en cool lapp på knäet eller jeans med detaljerade broderier på backfickorna. En och annan skinnjacka. Skålar med ostbågar. Drickabackar fyllda med Champis, Sockerdricka och Zingo. Musiken kommer upp genom golvet i form av dunkande bastrummor och mumlande sångröster. Partyt är igång och jag får inte vara med.
I den hemliga perioden 70-80 talet, hänger jag som lillebror på mina bröders musiksmak. Jag är för liten för att köpa skivor men smyger ofta in i deras rum. Sätter på The Model av Kraftwerk, Construction Time Again av Depeche mode eller Vienna av Ultravox. Många år kvar tills jag ska köpa min första platta. Men musikintaget hindras inte av det.
Min fru tipsade om en playlist bestående av samtliga låtar som nämns i boken The Shards av Bret Easton Ellis. Jag läser den nu och man får följa rika ynglingar i ett dekadent L.A. där föräldrar lyser med sin frånvaro vilket ger utrymme för droger och sex. Namedroppande av tidens kulturella yttringar är en betydande del av berättandet. Miljön som beskrivs kanske inte har så mycket med min oskyldiga barndom i Kalmar att göra men när jag lyssnar på låtarna tas jag direkt tillbaka till den tiden.
Jag har plockat från den otroligt långa listan och fått ihop en samling låtar där synt och hårdrock möts med allting emellan. Det är något visst med 70-80 talet. En vemodig ton som stöps om till att bli någon form av hjältemusik. Soundtrackens tid. Alla blockbusters har en soundtrackplatta där filmens scener förstärks av svulstiga körer, tjocka virveltrummor och rivande gitarr- eller saxofonsolon. I många fall musik från samma tidsperiod som Pontus lista från förra veckan. Dock från en annan värld. Varning för raka åttondelstrumkomp. Varning för fadeouts. Varning för konstlad leadsång.
Som ni minns så var det var inte så länge sedan vi hade Rikards (härliga) Michael McDonald-lista: 'Donken Deals'. Jag hade vid den tidpunkten – bara några dagar dessförinnan, suttit och knepat ihop en egen Yacht-rock-lista, och eftersom som det var en hel del overlap med Rikards* så valde jag att lägga min i malpåse.
*(Michael McDonald är liksom Yacht-Rocken personifierad - vilket kommer att påvisas flera gånger i min post!)
…Men nu när jag har det lite rörigt i livet. Jag är som ni säkert vet mitt uppe i en flytt – och det trots allt har gått en del tid, så tänkte jag att det passar bra att damma av och uppdatera min Yacht-lista. Halva jobbet var ju gjort liksom och det är ju ändå sommar och perfekt yachtväder!
När jag nu kollade över min lista slog det mig var hur mans-dominerad den var. Och visst, det är väl så man föreställer sig en äkta Yacht-rockare? En snubbe med välansat skägg, fönat hår, slacks och uppknäppt skjorta? Men var är brudarna då? Detta är måste väl ändå vare en väldigt tjej-vänlig typ av rock? Tämligen o-macho och lite lyxig. Den har ju mer gemensamt med disco än Judas Priest.
Jovisst, tjejerna står kanske i skuggan och per automatik sorteras in andra närbesläktade genrer - men dom existerar! Så när jag ändå satt och tweakade urvalet bestämde jag mig för att göra listan lite mer jämlik.
Således fick hälften av herrarna gå plankan och ett gäng glamorösa yacht-ladies har nu mönstrat på och tagit plats på däck. Några av de mest uppenbara och namnkunniga seglarna; Steely Dan, Toto, Doobie Brothers och Kenny Loggins fick helt enkelt hoppa iland - Och utöver att listan blev lite mindre gubbig så tycker jag nog att den blev lite mer intressant och oförutsägbar nu. Hoppas ni tycker samma sak!
Och vad det gäller Toto så är ju dom, vid sidan om Michael McDonald, omöjliga att undvika då dom i princip spelar på varannan låt. Ja faktum är att denna listan är nästan löjligt incestuös. Targaryen's har inget på LA's studiomusiker i slutet av 70, början av 80-talet…
Eftersom Rikard redan har gett en fin utförlig beskrivning av genren, så besparar jag er från detta och hänvisar till hans post. Smooth Sailing everyone!
"The Boz" en av pionjärerna. Kom ihåg att rökning är coolt, i synnerhet kedjerökning.
Low Down - Boz Scaggs [1976]
Vi inleder med en viktig Yacht-rock klassiker. Men först måste man stanna upp och begrunda namnet. Fett eller hur? “Boz” heter egentligen egentligen William Royce Scaggs vilket är förmodligen vad som står på hans Yacht-club medlemskort. Det var efter inspelningen av denna plattan som studiomusikerna, Jeff Porcaro, David Paich och David Hungate bildade bandet Toto (och gitarristen Fred Tacket blev medlem i Little Feat). Mer Funky bas och beat får man leta efter. Snygga körer och tjusigt flöjtspel.
Nicolette yachtar loss. Ja det är det korrekta verbet. Kolla inte upp det.
Lotta Love - Nicolette Larson [1978]
En Neil Young-låt som omstöpts i en lite mer polerad yacht-form. Neils original är från den lite mer folky-amerikana-doftande skivan Comes a Time, på vilken också Nicolette körade på. Konstigt nog inte på just denna låten. Nicolettes och Neils skivor släpptes intressant nog på samma dag. Neils ‘Lotta Love’ blev aldrig en singel, men Nicolettes version blev en av hennes största hits. Nicolette körade också på Doobie Brothers Yacht-klassiker ‘Minute By Minute’ (Som jag strök från listan) och både den och hennes debutskiva producerades av Ted Templeman - en legend i Yacht Rock-kretsar.
Jag gissar att bandet är döpt efter sångaren Richard Page. Vilket är ett bättre bandnamn än "Georges" som det förmodligen hade hetat om det döpts efter hans partner Steve George.
You Need A Hero - Pages [1981]
Ett föga framgångsrikt band men inte utan en del dignitet. Framför allt med ett klassiskt snyggt Yacht-rock sound. Kanske inte heller så konstigt då usual-suspects från Totom Jeff Porcaro och Steve Lukather står för trummor resp. gitarr. Jag är också väldigt svag för syntharna på denna! Pages är egentligen en duo bestående av Richard Page och Steve George, som sedermera skulle få större framgångar med bandet Mister Mister. Ni minns väl den episka 80-tals låten “Broken Wings”?
Carole, Burt, och Michael. Fast i en helt annan ordning om inte det framgick av bilden.
It’s the Falling In Love - Carole Bayer Sager [1978]
En kvinna som jag skäms att säga att jag hade noll koll på. För hon är en väldigt meriterad låtskrivare och sångerska med en jäkla massa utmärkelser i portfolion. Utöver denna låten så står hon bla. bakom “That's What Friends Are For” tillsammans med sin make Burt Bacharach. Hon har skrivit åt alla från Kanye West och Celine Dion, och dessutom har hon samarbetat med Yacht-legenden Christopher Cross som vi får tillfälle att återkomma till. Låten är från Caroles andra album "Too", och man känner kanske igen den om man är hört Michael Jacksons skiva Off The Wall. (Där han gör en cover). Kan ni föresten gissa vilka som är med på skivan? Steve & Jeff Porcaro, Steve Lukather och såklart Michael McDonald himself. Citipop-artisten Miki Matsubara har också lånat friskt från denna https://www.youtube.com/watch?v=VEe_yIbW64w.
Sicka players, inte sant? Dom lyckas i alla fall naila Yacht-rock looken.
Baby Come Back - Player [1977]
Ett annat (idag) mindre välkänt band från L.A. som ändå var halvstort i Yacht-rockens glansdagar. Detta är en närmst perfekt Yacht-låt med powerballad kvalitéer och bandets största hit som låt etta på US Billboard top 100 i tre veckor när det begav sig! Player turnerade bla. med Boz Scaggs, Kenny Loggins och Gino Vanneli (en annan Yacht-rock snubbe). Basisten Ronn Moss skulle senare landa rollen som Ridge Forrester i såpan Glamour (The Bold and the Beautiful). Enligt Wikipedia: The son of shipping tycoon Massimo Marone, and half brother to sailor, Nick."- passande på något vis. Eller hur?
Randy Crawford. Inte att förknippa med Cindy Crawford. Eller Randy Newman. Trots att dom låg på samma skivbolag. Alltså Randy och Randy. Inte Randy och Cindy.
You Might Need Somebody - Randy Crawford [1981]
En relativt stor hit när det begav sig och en av hennes största låtar. Randy rör sig i ofta i ett svårdefinierat Jazz - R&B-land och hade någon frågat mig om “hennes genre” hade jag nog spontant inte sagt Yacht-rock. Men när man plockar in Jeff Porcaro och Steve Lukather i bandet tja, då blir det gärna yacht, varken man avsett det eller ej. Och med en score på hela 81.75 (av 100) på Yachtski skalan – Ja det finns faktiskt en sådan, vem är jag att argumentera emot? Ett gött lunkande groove och en riktigt stark refräng har den i alla fall. Snyggt vibrato hon har eller hur!?
Segelkungen Kristoffer Kross var tydligen the real deal och ingen vanlig yacht-posör.
Sailing - Christopher Cross [1979]
Enligt många den ultimata Yacht-rock låten och då vore det väl kanske tjänstefel att inte inkludera den på listan. Och ja, vad ska man säga en löjligt smooth låt på segel-tema. Det är något med dom svepande stråkarna som fanemej låter som sol och vind i segeln. Nicolette Larson med och körar på skivan och självfallet är Michael McDonald med och körar just på denna låten. Christopher Cross är en väldigt grym gitarrist och lär ha suttit in för självaste Richie Blackmore i Deep Purple. Rick Beato gjorde en video på Cross’ solo på hans solo Ride Like The Wind om man vill höra hans chops. https://www.youtube.com/watch?v=j8VwP5iEr1g
Det äkta paret Amy och Micke - som inte bara är en begåvad sångare utan en hejare på VHS-kamera.
How Do I Survive - Amy Holland [1980]
Tycker inte ni att det varit lite svag Michael McDonald koppling på listan hittills? ;-) Sorry. Får kompensera genom att ta med denna svängiga låten med hans fru. Bandet inkluderar såklart, utöver Michael själv som körar, välkända gubbar från Toto och Little Feat. Amy är annars mest känd för sina bidrag på Scarface-soundtracket. Denna låten har lite disco-vibb men jag kände att vi behövde något upptempo efter förra låten. Det som jag gillar mest denna är den fantastiska refrängen och då speciellt körerna som är helt grymma. Plas Johnson som lirar det magnifika saxsolot är också killen som spelar på Rosa Pantern-temat, så nu vet ni det. Dessutom spelar han det fina tvärflöjtsolot på Nicolette Larsons Lotta Love som ni nyss hörde.
Den glada Bill Withers låg faktiskt i marinen och får väl anses som den med mest Yacht-cred av dom två.
Just the Two of Us – Grover Washington feat Bill Withers [1980]
Från en saxofonist och McDonald till en annan saxofonist och en annan MacDonald. (Låten är nämligen lustigt nog skriven av en snubbe vid namn Ralph MacDonald). Grover Washington är mest känd som pionjär inom den angränsande smooth jazz-genren, men teamar här upp med Bill Withers i en otroligt stark och groovy yacht-rock dänga. Oljefat kan vara ett hemskt tacky instrument, men i denna låten är den the icing on the cake. Läste att denna låten hade fått någon form av renässans tack vare Tik Tok, men det hade jag helt missat. Kanske finns hopp om ungdomen?
James Ingram fick inte plats på bilden tack vare Patti Austins magnifika frisyr.
Baby, Come To Me - Patti Austin feat. James Ingram [1981]
Vi får väl avsluta en äkta Yacht-duett. En riktigt stark sådan. Patti Austin är kanske inte så känd idag men en aktad sångerska som sjungit med många artister bla. Paul Simon och Quincy Jones som står för prodden på denna. Pattis sjunger också duett med Michael Jackson på hans version av It’s the Falling In Love - från tidigare i listan. Så knyter vi ihop den säcken också. Såklart körar Micke McDonald även på denna låten och Toto's Steve Lukather förser den med dom delikata gitarrerna. På låten hörs också en Studio/Yacht-rock doldis Richard Tee, på Rhodes. Han har lirat på många Yacht-rock skivor bla. med bla. artister som Halls & Oates, Carly Simon och Kenny Loggins samt med Grover Washington & Bill Weathers. Och just ja, på förra veckans “Love Sensation” med Loleatta Halloway!
Bonusvideos:
Georgy Porgy – Toto
En av de mest klassiska Yacht-rock låtarna, den förtjänade att vara med (precis som Minute by Minute med Doobie Brothers) men är samtidigt rätt sönderspelad.
Love Will Keep Us Together – Captain & Tennille
En rätt corny yacht-duo som känns lite mer loveboat än Yacht-regatta. Men helvete vad grym hon är live.
Biggest Part of Me – Ambrosia
En strålande smooth låt i samma liga som Player och Pages fick tyvärr stryka på foten
