Okej, glömde att göra en post och skriva en fyndig text och klockan är 06:17. Hjärnan fungerar inte ännu på någon timme, men listan behöver komma ut! Tåg ska åkas. Ryggbiffar ska stekas. Vikter ska lyftas. Frimärken sorteras. Osv, osv.
Håll till godo med en lista som jag döpt "coola ljud och loopar": LISTA
John Grant är en artist jag följt sedan hans solo-debut – ofta återkommer till och som jag alltid ser fram emot när han släpper nytt! Vilket han fortfarande gör med hygglig jämn frekvens.
En sak som skiljer sig från många andra “moderna” artister jag lyssnar på är John Grants texter. Texten kommer annars gärna sekundärt för mig, ofta kan dom gå mig helt förbi. Men i hans fall är det väldigt många låttexter och rader som fastnat för. De är ofta personliga och det finns någon sorts svart, sarkastisk/tragisk humor i Grants texter som slår an en sträng i mig.
…Man skulle väl egentligen kunna klassa honom som någon form av singer/songwriter? Även om det musikaliskt låter rätt annorlunda. Det är en rätt stor bredd på musiken. Grant började som sångare i det rätt bortglömda Americana-bandet Czars och solo-debuten påminner kanske om nån form av 70-tals FM-rock, medan de senare skivorna har mer en elektronisk 80-tals sound. Skit samma. Här är i alla fall ett gäng personliga favoriter i hans låtskatt.
Listan: The Grand Mr. Grant
 |
| Finn fem fel |
Efter att ha upptäckt den fanastiska "I keep forgettin'" via bowiepodden blev jag såklart nyfken på att kolla upp fler av låtarna bakom Bowies covers. Jag försökte undvika de mest kända låtarna som across the universe samt låtar som är mer samarbeten än covers. Vidare ville jag att samtliga låtar skulle finnas representerade på bowies studioalbum, dvs inga live-upptagningar eller bootlegs.
Föga förvånande visade det sig såklart att gubben hade bra musiksmak så det var inga problem att hitta tio bra spår till en lista, enjoy!
ps. Jag vill på förhand be om ursäkt för Nite Flights som jag tror Pontus har haft med i en tidigare lista men den tåls att lyssna på igen.
ds. Jag hade ju helt glömt vintipset! Till denna lista är det Pixie-sångaren Black Francis ufo-influerade favvovin som gäller: Le Cigare volant
Hade från början tänkt skriva någon fejkade intervju med Kristian Duuk som text, men nu är det extralista så det blir bara rakt upp och ned.
VIKTIGT MEDDELANDE. Det är obligatoriskt att sätta på första låten innan man läser vidare. När man läst klart pjäsen om city-pop-rick så kan man stänga av låten om man så vill. Första låten är inte en officiell del av listan om man inte heter Anders Larsson. Då är den istället med, på grund av anledningar. LISTAN
________________________________________________________ avgränsande linje
En dag hade musikveckor ingenting att göra.Rob: - Ah, man skulle ta och lyssna på en lista.
Andy: - Bra idé Rob! Vad ska vi lyssna på för nått då? En City-pop-lista kanske?
Gus: - Mmmm, ah de é bra... Vi frågar City-Pop-Rick. Han har alltid koll på vilka City-pop-låtar som gäller.
Andy: -City-pop-Rick!! City-pop-Rick…
City-pop-Rick: mmm…
Andy: Vi tänkte lyssna på en lista, city pop, har du några tips?
City-pop-Rick: Tja, Yumi Arai - COBALT HOUR, 3 och 34… Minako Yoshida - ALCOHOLLER, 6 och 34… Tetsuji Hayashi - Hidarimune No Seiza, fyra blankt och DRAGON THE CHAMPION med Naoya Matsuoka är upp emot 5 och 37. Så nån av dom borde väl gå bra?Han kunde sina city-pop-låtar.Gus: Ah, tack för tipset Rick!Och Rick, han bara postade en :äktaryggbiffare: i kanalen sådär charmigt som bara våran city-pop-rick kan göra.
GODA NYHETER för alla som älskar mina omsorgsfullt ihopsatta City Pop-listor. NU kommer härmed äntligen den tredje och sista listan i trilogin!!!
GODA NYHETER för alla som inte gillar mina city pop listor. Nu kommer äntligen den sista listan i trilogin!!! Skönt.
ÄNNU MER GODA NYHETER!! Vi ska dra till HAWAII!!!! - Asså? Är det sant? - Ja, ja det är sant, det ska hända på riktigt!! Fast på låtsats. Tre goda nyheter! Sjukt. Vissa får inte 3 goda nyheter på ett helt år. Tänk på det.
City Pop och Hawaii är som Harry Potter och Lord Voldemort. "den ena kan inte leva utan den andra". På Hawaii är runt 20% av befolkningen ursprungligen från Japan. Men det har varit ännu mer historiskt upp emot 43% på 20-talet (Förra 20 talet då asså). Den person som kanske har betytt mest för city pop's spridning utanför Japan är Kamasami Kong. En amerikansk DJ som har blivit en kultfigur i Japan på grund av hans distinkta radiopratstil. Robert W. Zix, som han egentligen heter, började sin karriär som DJ för amerikanska trupper i Sydkorea under vietnamkriget. Väl där kunde han ratta in ett radioprogram från Japan som hette "All night nippon" som spelade Japansk musik. Han fastnade för Japansk musik och började intressera sig för just City Pop efter att ha hört Tatsu Yamashitas låt "Sparkle". Samma låt som fick mig att fastna för det btw. Efter den upptäckten spelade han frekvent city pop som host för den Hawaiinesiska radiostationen KIKI. Hans radioprogram spelades in och spreds till Japan där han blev en typ av kultfigur. Jag hade kunnat skriva mkt mer om Kong men vi måste gå vidare. Här är en artikel som summerar hans kopplingar till City Pop ganska väl för den som vill fördjupa sig. Vi får höra hans speciella radioröst lite senare i listan samt hans kollega Ron Willie.
1. Haromi Go - Massa japanska tecken som förmodligen betyder "Up where we belong", men jag har inga belägg.
Ja, som sagt, denna kan ni skippa efter introt. Ganska horribel cover av en lite halvkass låt. Men ändå charmig på något vis. Man kan tänka sig att den spelas frekvent på inte helt genuina Japanska restauranger runt om i världen.
2. Yumi Arai - COBALT HOUR
Cobalt hour är den symboliska tid mellan natt och dag även kallad twilight.
COBALT HOUR är kanske den låt som kickstartade hela city pop eran. Inte nog med att det är en bra låt, på skivan spelar Haruomi Hansono bas, som vi hörde på förra listan och som återkommer i denna. Som studiomusiker hittar vi även HI-FI set, en kultgrupp som bland annat innehåller Tasuro Yamashita och Taeko Onuki som också har en låt på listan. Yumi Arai är samma Yumi som sjöng "Broken heart" på förra listan. Hon hann med ett namnbyte, aka giftemål, någonstans i slutet av 70-talet.
3. 1987 OMEGA TRIBE - Counterlight.
Superfet låt. Manga-skriket i början är så ballt och sätter tonen för hela låten. Det är egentligen Portugisiska "Tres quatro". Sångaren Carlos Toshiki är halvbrasilian och är uppvuxen i Brasilien. Han kunde vid tillfället då denna låten spelades in inte ett ord Japanska och va tvungen att lära sig text och uttal utantill utan att egentligen förstå vad det var han sjöng. Undrar om Japanerna märker av det tydligt?
Edit: holy moly, inser nu att 1986 Omega tribe precis släppte crystal night albumet ny-remastrat nu i december på spottan. Vilken julklapp. Den förra remastringen av denna låten som kom 2022 va ju helt jävla keff i mixningen. Men denna är bra. Självklart ska denna versionen med. Vilken rivstart för skivan att få bli featured här på musikveckor. Super Chance och Crystal Night från första listan kan ju också vara värda ett återbesök.
4. Taeko Onuki - 4:00am
En av city poppens allra största hits någonsin. Discon i samklang med gospelkörerna och flöjtarna bidrar till en ljudbild och känsla i låten som jag aldrig har hört förut inom city poppen, eller någon annan stans för den delen. Grym produktion och den visar lite på genrens spretighet.
5. Haruomi Hosono - 四面道歌
Minns ni Hosono från Yellow magic orchestra som satt fast i en bilkö i Tokyo och längtade till Honolulu från förra listan. Tokyo rush, just det! Nu är vi framme på Hawaii. Eller, det är iaf så jag tolkar det. Tror egentligen låten handlar om något tös från söderhavet, men det nämner vi inte här.
Förra gången jag hade med oljefat så blev jag nästan hotad till livet. Nu har jag anställt Sveriges kändaste dörrvakt "Fadde" som livvakt för att skydda min familj och kunna känna mig trygg. Tycker ändå att oljefaten på denna är använda på ett snyggare sätt
Låten är en skönt avbrott i listan och en lugn och glad soul-dänga som jag får lite Salem al Fakir-känsla på.
6. 1986 OMEGA TRIBE - Cosmic Love
Ron Willie från radiostationen KIKI på Hawaii får presentera nästa nummer. Älskar TV-spels-kompet i denna låten och den "tropiska" synth-slingan i refrängen som är väldigt stark som vanligt från Omega Tribe.
Älskar också radio-pratet. Jag har full förståelse för att den här typen av DJ-special utgåvor blev väldigt poppis i Japan på 80-talet. Det sätter liksom atmosfären direkt utan att du själv behöver anstränga dig.
Det spelades till och med in skivor med bara prat från Kamasami Kong, som DJ's och privatpersoner bland annat kunde använda för att skapa sina egna intron/DJ-specials.
7. Omega Tribe - River's Island.
Här har vi honom. Mannen myten legenden själv, Kamasami Kong. Vi sitter tydligen i en ner-kabbad bil med vinden i håret, på väg norrut för att titta på surf-tävningar på norra Hawaii. Jag är okej med den mentala bilden.
En intressant grej är att det är just Kong som har namngivit gruppen Omega Tribe. Han blev tillfrågad under gruppens uppstart, som från början hade ett annat namn, om han kunde hjälpa till att ge dem ett internationellt gångbart namn som skulle hålla in i framtiden. Tycker resultatet blev kanon. Han pratar om just detta på en annan låt från samma skiva.
Denna låten är inte lika stark. Generellt sätt är jag ett större fan av 1986 Omega tribe (inte speciellt framtidssäkrat namn dock), men den har sina poänger. Charmigt med uttalet på Celebration. Introt är snyggt som fan också.
8. Anri - WINDY SUMMER
Vad behöver man för att just surfa? En blåsig sommar. Korrekt! Anri har varit med förut, både vad gäller surfing och som artist på city pop #1. Då va det mer avskalat. Nu är det inte alls avskalat. Men vilken krispig produktion det är. Timely!! är en av de mest klassiska city pop albumen som gjorts.
9. Naoya Matsuoka - DRAGON THE CHAMPION
Tillbaks till Tokyo antar jag. Denna låten är långt ifrån känd. Kom över den av en slump. Skulle kunna vara så att jag är den enda som lyssnat på låten på spotify, då den har färre en 5000 lyssningar. Nu får ni hjälpa den att ta sig över 5000!
Asså, jag har ju tidigare sagt att jag har en speciell förmåga att höra direkt om en låt är bra eller inte. På denna låten slog jag världsrekord, för jag insåg att låten va bra redan innan Matsuoka han slutföra den inledande text-raden "DRAGON THE CHAMPION". Det nya världsrekordet ligger på 0.7 sekunder.
Skämt åsido, denna låten går väl in på charmkontot snarare än bra-kontot i ärlighetens namn, men jag kan inte låta bli att tycka om den ändå. Full förståelse om man inte klarar av detta alls. :D
Låten skulle kunna rulla på eftertexterna på en riktigt dålig japansk actionrulle från 87. Tänk "Strul" fast på japanska. Det kanske är precis det som det är också? Jag har nämligen inte kunnat hitta någon info alls om denna musiken. Synd.
Jävligt styltig låt. Det är för precis timing på allt för att det ska låta svängigt. Gitarrspelet är dock mer organiskt.
10. Tetsuji Hayashi - Hidarimune No Seiza
Denna snubben är också lite av en legend och är mer känd som låtskrivare och producent än soloartist. Han är mannen bakom Omega Tribes samtliga låtar, fram till namnbytet 86. Sen har han också skrivit allt på Momoko Kikushis mega-hit-skiva ADVENTURE, som vi har hört ett par låtar från tidigare. Denna låten är också en riktig pärla tycker jag.
11. RYUSENKEI feat HITOMITOI- kanashiikurai diamond
Den iakttagsamma lyssnaren upptäcker ganska snabbt att detta är en helt ny låt. Detta är ett ett försök att efterlikna den gamla skolans city pop och man lyckas riktigt bra tycker jag. Skitgo låt. Lite en sån där låt som passar att ha spelandes när eftertexterna rullar till en riktigt feel-good film. Ett fint avslut på city pop-trilogin med andra ord. Kanske får vi anledning att återbesöka city pop någon gång i framtiden, men nu får det vara nog på ett tag tänker jag.
Hoppas det smakar. Formateringen va idag inte av den standard som man kan förvänta sig. Men det är som det är, det är inget man kan göra något åt nu.
Nä, jag stod inte ut med tanken att vi skulle ha 2 veckor utan någon lista, så här kommer en nyårs-bonus lista.
Okej. Man börjar bli gammal. Så är det bara. De flestas musiksmak formas under de formativa tonåren och sedan hänger den kvar resten av livet. Jag har alltid känt att det är rätt skrämmande. Jag vill inte stagnera och bli oförmågen att ta till mig nya saker. Att bli ännu en till Tragisk-Generations-man. Men va fan ska man göra?
…Tja, ett sätt är ju såklart att vara med i Musikveckor. Tycker detta är ett fantastiskt forum och försöker angripa varje fredagslista med nyfikenhet och så fördomsfritt jag kan. Man kan såklart också aktivt försöka lyssna på ny musik. Men hur? Jag ogillar verkligen att bli matad av vad industrin och “pöbeln” anser vara pop. Det är oftast den tråkigaste och förutsägbara typen av musik. Jag har därför sedan rätt länge tillbaka helt valt bort radio- och streaming-tjänsternas topplistor.
Detta betyder såklart inte att det inte görs någon bra ny musik. Man får bara anstränga sig och leta.
Jag brukar varje år aktivt hålla öronen öppna efter nya låtar och artister och stoppa nya upptäckter i en “Best of Anno” lista. Det brukar snitta på ca 100 -150 låtar på ett år och jag har som princip att inte ha med fler än 2 låtar från en och samma artist. Runt jul brukar dessutom alla creddiga musiksajter släppa deras ‘Best-Of’ listor och då försöker jag scanna igenom dessa efter sådant som kan vara intressant och jag missat.
Så. Jag har nu plockat ut 12 låtar från min ovan nämnda “Best of Anno” till en playlist…12 säger ni? Tja, en låt för varje månad på året såklart! *
Så här har ni den, 12 nya låtar för 2023. Kanske finns det något där som ni också har missat?
*…Jag ska medvilligt erkänna att det krävdes lite arbete och kreativ tolkning för att få låtarna att matcha en viss månad. Ibland är det singelsläpp-datumet som gäller, ibland album-releasen och ibland från en EP. Men å andra sidan, nuförtiden gör man ju ofta så att en låt finns med på flera singlar eller EP:s och det kändes både snyggt och tillfredsställande att kunna ha en bra låt / månad.
 |
| Är Lil Yachty sponsrad av Toca Boca? |
Rapparen Lil Yachty är tydligen rätt stor. #453 i världen/Spotify. Själv hade jag aldrig hört talas om honom förrän hans namn nämndes på ett prog-rock forum. Jo ni läste rätt. Jag är ju normalt inget större "rap-fan", och i synnerhet inte av sk. mumble-rap. Men när jag hörde att Lil Yachty hade inspirerats av psykedelisk rock och Pink Floyd i synnerhet på sin senaste platta blev jag nyfiken. Och ja, visst är flörtarna med Dark Side of the Moon ganska tydligt på detta spåret. Långa spaceiga partier, episkt gitarrsolo och ett outro som definitivt inspirerats av ‘The Great Gig in the Sky’. Lil kanske inte når riktigt upp till Floyd nivå (Men vem gör det?) men detta känns ändå rätt nyskapande för sin genre. Jag tycker det är en ganska kul homage, och roligt att höra autotune i ett nytt musikaliskt kontext (Något som säkert Floyd hade experimenterat med om tekniken var tillgänglig för 50 år sedan.)
 |
| Varför de unga fäderna poserar med eterneller är oklart. |
Den Skotska trion Young Fathers är en sån där grupp som är lite svår att placera i en genre. Ibland omnämns dom som indie, ibland som hip-hop. Dom ligger på klassiska skivbolaget Ninja Tune, vilket kanske säger något? Deras skiva Heavy Heavy har varit med på många slutlistor och blev årets Skottska album. Kan inte uttala mig om hela skivan, men just den här låten klickade direkt för mig när jag hörde den. Den svängiga shuffle-rytmen är svår att värja sig emot och låten har verkligen gått på repeat. Jag tycker att Young Fathers sound mässigt påminner om ett annat gammalt favoritband från början av seklet: TV on the Radio som också var bra på att blanda genrer.
 |
| McKinley i frisyr inspirerad av Musse Pigg. Han är inte Skotte, namnet till trots. |
Se på fan. Det blev en rap-låt till. Sent ska syndaren vakna! Här får man väl tacka musikveckor-medlemmar som med jämna mellanrum påminner om bra artister som Outkast, MadVillan, Git of Gab etc. En extra shout-out till Dan som rekommenderade Slouson Malone 1’s låt No Joy (också från i år) som är riktigt grym! McKinley Dixon har precis det där jag gillar med rap, dvs. det är jazzigt, svänger och det är baserat på live-musik inte bara på trötta loopar. Jag tycker detta är en riktigt ambitiös låt med en riktigt bra hook. Och en rap-låt som varken nämner N-ord eller bitches utan istället tacklar ett riktigt ämne, som att växa upp i ett samhälle med gatuvåld, är väldigt befriande tycker jag.
 |
| Ett fynd från pantbanken kan man anta? |
Från Chicago och bara 24 bast men med en röst som låter som en väldigt mer erfaren kvinna. pawnshop påminner mig en hel del om Joni Mitchell och samtida 70-tals-sångerskor med i sitt country-doftande singer-songwriter sound. Lite extra kul också med en färgad artist i en genre som annars nästan helt domineras av taniga vita tjejer. Kara lirar dessutom bl.a. banjon på plattan vilket, och detta kanske är min fördom, också känns förbehållet vita rednecks från södern. Detta är hennes debutskiva och en riktigt soft platta som jag verkligen kan rekommendera om man vill ha nått mysigt på i bakgrunden.
 |
| Gäss inte att förknippa med Yes. 90-talet är tillbaka. Samtliga hade kunnat varit med i Dinosaur Jr. |
Har alltid identifierat mig som en rockkille. Men på sista tiden har jag haft svårt att hitta ny rock som jag gillar. Om 2023 bara var ett svagt rock-år, min smak har ändrats eller om nästan all bra rock n roll redan är gjord vet jag inte. Men kan konstatera att Stones nya skiva inte intresserar mig det minsta, Det finns tack o lov några guldkorn. Geese är ett rockband från Brooklyn som verkar gått från post-punk till någon form av alt-country rock. Den här härligt souliga låten känns både Daniel Romano, Ryan Adams och Black Crowes med sina härliga körer. Lite retro, lite southern rock men med en modern urban indie touch. Inte dumt alls.
 |
| Med blicken som en förstående högstadielärare. |
Jag lyssnar inte så mycket på musik på svenska. Svenska låttexter kan vara så svåra att ta till sig. Jag älskar dock Carl Johan Lundgrens, AKA Vit Päls, AKA ena halvan av Laser och Bas, lite tragikomiska berättelser. Han hamnar väl i kategorin “sjunger hellre än bra” vilket kanske är avtändande för vissa, men som jag bara tycker bidrar till en autenticitet till texterna. På den här låten har han dessutom väldigt fint stöd av en trio av väldigt kompetenta sångerskor. Tycker att låten är väldigt finstämd och melankolisk. Det finns många fina bitar från skivan om man är sugen på mer. Kul också att ha med en Malmö-artist på listan.
 |
| Ja det stavvvas så. |
SPELLLING eller Chrystia "Tia" Cabral som hon heter egentligen har en otroligt skön stämma och intressant sound. Tycker mig kunna höra både influenser från Diana Ross och Carpenters, och det kanske just är mixen av grejer som gör att hennes musik känns väldigt unik. Den här låten börjar lite 70-tals retro-aktigt med smäktande stråkar och disco-vibbar, men sedan händer det något och den blir plötsligt mörk och lite knarkig. Piano/Bas-partiet som följer är bara helt delikat. Grym range på rösten också! Och vet ni vad? Låten förvandlas under resans gång från 4/4 till 3/4 utan att man knappt märker det. Jäkligt coolt. Låten släpptes redan 2019 i en mer synthig version, men på skivan från i år tolkar SPELLLING sina gamla låtar och det är just denna som jag fastnat för.
 |
| San Fransisco och Chill Wave i all ära…egentligen vill man ju bara ut på landet och dricka Bud Light. |
Chaz Bear AKA Toro y Moi, är en snubbe som har många strängar på sin lyra! Han har hållit på ett bra tag och är kanske mest känd som pionjär inom Chill Wave genren. Tror att @kalasdanne introducerade mig till hans musik way back?. Sedan dess har Toro y Moi gjort utsvävningar i lite olika genrer. Psykedelika, Indie, electronica, hip-hop och nu i år en strålande indie-folk EP. Sandhills är en mysig liten låtsamling utsmyckad med banjos och steelguitar som jag har kört på repeat under hösten. Den här låten har nästan lite Neil Young anno Harvest-vibb och texten som handlar om att “hellre vilja sitta på pojkrummet och spela gitarr än att idrotta”, slår an en sträng(pun intended) hos mig.
 |
| G'day Mate! Killen till höger gick all in på kollodialt silver grejen. |
Kommer inte riktigt ihåg vem det var som först hade en (två?) Midlife låt med på en veckolista, men jag föll pladask. Är sjukt svag för gamla analogsynthar, särskilt i kontexten av en mer organisk musikalisk kontext som denna. Och idén här episka låten får man det mesta, voccodersång, groovy bas/trumsektion, tvärflöjtsolo och ett atmosfär som ekar både Pink Floyd och Alan Parsons. Det är både jazzigt, proggigt, retro och väldigt modernt sound på en och samma gång. Har länge tyckt att Australiens musikscen är sjukt het och detta är bara ett av många band därifrån jag lär fortsätta följa med spänning.
 |
| Vågat värre. All jag kan tänka är. Stackars jävlar som ska frakta hem pianot efteråt. |
En ny upptäckt för mig. En låt som har element och känsla som påminner lite om Radiohead, Stina Nordenstam och Jon Hopkins. Vilken prodd: Stämningsfullt vackert närmickat piano ala Frahm. Det är både intimt och “rymdigt” på samma gång med röster som smälter in i varandra. Och är det inte ljudet av regn i bakgrunden?. Sen är det ju det där med låtar i 6/8 som gör mig svag i knäna. Vackert som bara den.
 |
| Ironiskt nog ett band som verkar vägra visa sin ögon. |
Anna Ahnlund, Daniel Ögren och deras Mina Ögon är ju inga okända namn i musikvecko-sammanhang. Jag fick upp ögonen för Anna genom hennes fantastiska låt Varulv för ett par år sedan och sedan dess varit en fan. För mig är hon – och Dina Ögon kanske en av de mest lysande stjärnorna i svensk soul/popmusik. Och dom har levererat den ena pärlan efter den andra. Rekommenderar alla att kolla in deras live-session från Atlantis studion - löjligt tight och svängigt. Daniel Ögren är också en grym gitarrist. Den här låten kom sent i år, men är alltså ingen singel från fullängds plattan som de också släppte i år. Sjukt beroendeframkallande låt, det är nått hur hon levererar orden så rytmiskt på versen! Sången är rätt lågt mixad men det gör den bara ännu mer som ett rytminstrument.
 |
| PK-Hipster-nivån är skyhög i bandet. Alltid retar det någon. |
IDLES är en av mina favvoband från de senaste åren, särskilt deras platta från 2018 håller jag väldigt högt. Det rör väl sig om någon Post-punk /punk, men detta är tydligen något som bandet själva hatar att bli kategoriserade som. Jag tycker oavsett detta är kul musik, det är ösigt, minimalistiskt, aggressivt och dansant på samma gång. Det finns också någon form av självironi och humor i musiken – som ett brittiskt Devo på fyllan. Jag är också väldigt förtjust i hur de 2 gitarristerna i bandet är så otroligt återhållsamma och utmanar bilden av vad en rock-gitarr ska vara. Kolla in deras Guitar Play Through på Youtube där de lär ut hur man spelar låtarna. Humor på hög nivå. Rytmen på denna disco-låten är fantastisk och som vanligt väldigt sköna texter! Något att svänga sina lurviga till nyåret kanske?
Reze Regal & White Denim, Andy Shauf, Altin Gün, QOTSA, Bob Vylan, Slauson Malone 1, Temples, Jaimy Wyatt, Billy Nomates, Crumb, 7ebra, KGATLW, Ratboys, M.Ward, GoGo Penguin, The Beths, Cut Worms, The Breathing Effect, Wednesday, Pony Bradshaw.
