- Har vi inte redan haft en Best of Depeche Mode-lista?
- Nej
Depeche Mode började redan 1981 med sin kombo av klassisk kantig tidigt-åttiotalssynt, naiv romatisk pop och romantisk sliskighet. Och på den tiden var de inte speciellt slipade. Plattorna var generellt rätt dåliga, och väldigt spretiga, med undantag för en eller två superhittar*. Till exempel kommer dängan Just can't get enough från deras allra första platta.
Det var inte förrän 1987 års mästerverk Music for the Masses som de uppnådde någon sorts jämn stil och kvalitet. Därefter kom violator där många skulle säga att de kulminerade. Trist att det skulle börja gå utför när de äntligen hittat sin grej. Nåja.
Då jag gärna gör det svårt för mig har jag suttit och lyssnat igenom skivorna 1981-1986, och gett er ett urval av det bästa från den här tiden. Det har krävt ett ganska ihärdigt lyssnande, band på den tiden kläckte ju ur sig någon skiva per år. Inte gnällde över piratkopiering heller.
- Var det bättre förr?
- Jag vet inte. Men det är i alla fall sämre nu.
Jag har dessutom försökt stanna borta från de uppenbaraste hitlåtarna, så att det ska bli något nytt för era kräsna öron.
En otroligt spretig och rätt dålig skiva. Lite naiv och glättig. Men det känns fint att inleda med första låten på första plattan. De lyckades dessutom klämma ur sig fantastiska Photographic redan här, en låt som i sin fulländning hade platsat på någon mer melankolisk platta längre fram i tiden.
A broken frame (1982)
En släpig platta med många meningslösa låtar. Inte en enda hit. Men See You är fin på sitt underliga sätt. Det är som en mix mellan en bra Depeche-låt och någon sorts surfpop. Och Shouldn't have done that gillar jag verkligen, återigen en elegant melankolisk låt tidigt i karriären. Lite speciell dock.
Construction time again (1983)
Den svåra tredje plattan. Här börjar bandet få lite självförtroende. Det börjar flyta lite, och med undantag för en del risiga ljudeffekter från åttiotalets djupaste mörker börjar man skönja vad Depeche var riktigt bra på. Mäktigt poppiga och melankoliska melodier. Everything Counts är den stora dansgolvsrökaren från den här skivan.
Some great reward (1984)
Ännu ett steg mot fulländningen. Stora hiten Master and Servant har de flesta hört, men här finns fler bra spår. People are people så klart, och även Blasphemous rumours var säkert en singel (fast fick inte plats på listan).
Black Celebration (1986)
Depeche verkar ha landat mjukt i en pampig period och här är det inte heller så svårt att hitta bra låtar. Jag vet inte vilken låt som var singel här, istället har de börjat hitta en jämnare kvalitet. Jag fick med tre bra låtar, och avslutar med Stripped som alltid varit en favorit.
* OBS objektiv åsikt.
Bonus: Rammsteins respektlösa och förvånansvärt bra tolkning av Stripped.
Aukustisk gitarr är ju ett härligt instrument av typen Luta (dvs strängade instrument)
Sann fakta;
Anlednignen till att det heter just luta är för att man redan på vikingatiden gillade att ---> luta <--- sig tillbaka i sin fotölj eller soffa och lyssna på strängade instrumment till en härlig kopp kaffe. Därav Luta som i luta sig tillbaka.
Här följer en lista på ett gäng artister som jag tycker att man kan sätta på (alltså på sin musikanläggning) om man gillar att just luta sig tillbaka och koppla av lite.
Sann fakta:
Anledningen till att det heter just Koppla av är för att man redan på vikingatiden gillade att luta sig tillbaka i sin fotölj eller soffa och lyssna på strängade instrumment till en härlig ---> kopp <--- kaffe. Därav KOPPla av.
Tanken från början var att göra en lista enbart bestående av den klassiska jazztrio-sättningen piano-bas-trummor men hittade lite andra favoriter som är av en än mindre ensemble-konstellation (piano-bas samt orgel-trummor). I vilket fall är det klaviaturen som fått sätta prägel på listan. 8 jazzpianister och en organist är i fokus. Har försökt sätta upp listan i kronologisk ordning för att åskådliggöra evolutionen av denna något avskalade variant av jazz.
Måste göra ett tillägg! Om ni inte fick nog av piano efter listan måste jag lägga till Köln konserten av Keith Jarrett som kan var den fetaste pianoimprovisationen som fångats på band:
Ibland springer man på helt nya musikaliska bekantskaper. Den här gången började det hela med att jag satt och körde Shazam på en falafelrestaurang.
Fairouz, som vi börjar med, var helt ny för mig innan Shazam lärde mig ett och annat. Hon är tydligen lite av Mellanösterns Edith Piaf och blev fröet till hela spellistan. Jag började lyssna på henne och hittade lite senare otippat bossalåten som inleder spellistan. Det var en märklig kombination av Mellanöstern och Latinamerika som jag tilltalades av, så jag började gräva lite för att hitta mer av den kombon.
Så håll till godo med denna spellista, med allt från Libanesisk bossa till Sudanesisk mambo och en och annan Marockansk flamencovirtuous:
Min favoritepok, rent musikmässigt är (surprise?) åren ca 65-75 och där återfinns även dagens tema: “Själfull Rock n Roll”
Vi snackar alltså om rockartister som sneglat på soundet från Stax och Motown och inkorporerat blås, körer och en svängig, soulig känsla i låtarna. - Detta började hända nån gång i slutet på 60-talet när och blev framförallt poppis på 70 talet kanske som resultat av fler "mixade band". Här finns säkerligen en del paralleller och kopplingar till vad som hände i och med civil rights moment i USA under nämnda år, men det har jag inte möjlighet att fördjupa mig i just ni. Vi kastar oss istället in i playlisten och låtarna:
Savoy Brown pionjerade även Hög hatt i rockmodet, långt för Slash.
Savoy Brown - That Same old Feeling
Savoy Brown från England, var kanske mest känt som ett blues-rock band. och trots att låten inte är representativ för bandet är det ett bra exempel vad som händer när man blandar soulblås med rock. That Same old Feeling är en svängig låt från 1970 som får sparka igång låtlistan. 3 av de 4 bandmedlemmarna skulle senare bilda bandet Foghat, kända bl.a. för den eminenta låten Slowride.
Steve visar vad som menas med bredbent rock.
Humble Pie - 30 Days in the Hole
Vi fortsätter med ett annat Brittiskt fenomen, Humble Pie, med en av mina all time favoritvokalister, Steve Marriott; som även var frontman i Small Faces (Känner ni inte till dom är ni en förlorad generation!). 30 Days in the Hole från ’72, handlar om straffet efter han blivit ertappad med droginnehav. Tungt ämne och en tung låt med själfulla soulkörer signerade the "Blackberries" en trio tjejer som även körade för Ike & Tina samt Ray Charles.
Electric Flag: Temat på bandfoto: Trollen under bron.
Electric Flag - Killing Floor
Electric Flag var pionjärer med att blanda soul och rock. I bandet återfinns gitarrlegenden Mike Bloomfield som bl.a. spelat med Dylan, samt Jimi Hendrix blivande trummis Buddy Miles (Även sångare i Santana under en period). Killing Floor från ’68 är från bandets debutplatta och är en cover på en blueslåt signerad Howlin’ Wolf - men såklart i soulig-tappning. Även Hendrix spelade in låten. Det är för övrigt ett tal från president Lyndon Johnson som hörs i början.
Hade bandet varit svenskt hade det kanske hetat Vattenfall?
Pacific Gas & Electric - Are You Ready?
Pacific Gas & Electric är kanske inte världens bästa bandnamn, men det svänger i alla fall fint i denna gospeldoftande rökare från 1970. Bandet är kanske inte så välkänt längre, men faktum var att låten var väldigt poppis i Sverige när det begav sig. En andra placering på 10 i Topp 14 November 1970. Inte illa pinkat, så det så.
Henry Saint Clair Fredericks Jr. AKA "Taj" samt gitarristen Jesse Ed Davis
Taj Mahal - Ain't it a lot of Love
Taj Mahal är egentligen inte en traditionell rockartist, han har rört sig fritt mellan blues, div. folk genrer R&B och Jazz. Den här låten, Ain't it a lot of love från ’68 är en Northern Soul cover, vars ikoniska riff också återanvändes i Spencer Davies Group, Gimme Some lovin’. Låten har också ett av mina absoluta favorit gitarrsolon, (ca 2:40) signerat den underskattade gamle rockindianen Jesse Ed Davies. 8-takter o-akompanjerad och avskalad njutning. Jesse Ed Davies spelade även med Lennon, Clapton, Rod Steward och Gene Clark.
Pantomin-looken never goes out of style.
Silverhead - Rolling with My Baby
Silverhead var kanske ett av de mindre kända banden under glam-eran, och påminner mig lite om ett souligt och mindre nasalt T-Rex. Här är i alla fall en go låt från 1973, med ett stabilt blås och tighta körer för att inte tala om ett strålande slide-riff. Basisten vid namn Harrison skulle senare bli permanent medlem i Blondie.
Måste vara en av de mest ikoniska band logotyperna
Chicago - 25 or 6 to 4
Vi fortsätter i samma tonart och nu med fullt tut i luren, Chicago, och deras 25 Or 6 to 4 från Chicago II anno 1970. Är det något band som som tagit inspiration från blås-orkestreringen hos soulbanden så är det just Chicago. Detta är kanske en av deras hårdare och enligt mig allra bästa spår. Den kryptiska titeln är faktiskt svaret på en annan av deras låtar “Does Anybody Really Know what time it is” dvs. 25 eller 26 minuter i Fyra.
Al Kooper, iklädd en hårig polkagrispäls.
Blood Sweat & Tears - I Love you more than you’ll never know
Nu till 1968, och Blood Sweat & Tears, ett band som kan ha världsrekordet i antal bandmedlemmar över åren. Där ibland svenska gitarr-gurun Jojje Wadenius och bassist-maestron Jaco Pastorius. Bandet grundades av organisten och sångaren Al Kooper, som tillsammans tidigare nämna Mike Bloomfield även han lirade på Dylan’s klassiska Lika a Rolling Stone. Al var bara med på debutplattan innan han lämnade skeppet, men spelade in ett par goa låtar, bland annat den smäktande och desperata balladen “I Love you more than you’ll never know”.
Spasm-rock är det en genre?
Joe Cocker - Woman to Woman
Joe Cocker är nog världens bästa cover-artist, men några goa original kompositioner har han också spelat in, bl.a. denna klassiker, Woman to Woman från 1972. En sjukt funky låt som även är basen för Tupacs’ California Love. I kören hörs Gloria Jones, som var soulartisten bakom originalinspelningen av Tainted Love (Mest känd i Soft Cells tappning). Som en parantes kan det nämnas att hon var Marc Bolans (T-Rex) flickvän, och var den som körde bilen när han omkom i en bilolycka 1977.
Sex härliga killar med sug i blicken.
The Ides of March - Vehicle
Vi avslutar med The Ides of March som var ett av banden som följde i kölvattnet av band som Blood Sweat and Tears och Chicago. Den här låten Vehicle från 1970 var deras största hit, komplett med call and response-kör och ett riktigt tight soulblås. Sångaren Jim Peterik skulle några år senare skriva en riktigt hit, när han, då som medlem i Survivor, blev en av upphovsmännen till Eye of the Tiger.
BONUS VIDEOR:
Humble Pie - Black Coffee - Vågar gissa att Black Crowes lyssnat en hel del på Humble Pie
Pacific Gas & Electric - Are You Ready (Live) Härligt svettigt!
Live med Eric Burdon & War. Den gamle Animals sångaren var också inne på att merge'a soul/funk och rock tidigt.
Rod & The Faces i en rå Temptations Cover, "I'm losing you"
Chicago - 25 or 6 to 4. I en ösig liveversion. Gitarrsolot är episkt.
Blood Sweat & Tears - Deras stora hit Spinning Wheel.
Den här gången har jag tagit mig vatten över öronen.
Om att frivilligt våndas i någon annans ställe är att älska, då kan ni vara säkra på att jag älskar er.
Jag har frivilligt tagit mig an den otackasamma uppgiften att vaska fram klimpar av guld i en flod av bajs.
Genom att möta mina fördomsfulla demoner öra mot öra hoppades jag att kunna fly de fjättrar som inskränkt mitt urval av musik så länge jag kan minnas.
Jag talar naturligtvis om "Dansband".
Efter att ha uthärdat några sekunder på nästan varje låt som officiella källor, såsom Wikipedia, identifierat som hemmahörandes (lol) i denna genre, återstår en obehaglig samling av tio låtar.
Utmärkande för dessa tio alster är att de vid något tillfälle verkar ha tagit polisgrepp på några olyckliga neuroner och på det viset etsat sig in i mitt undermedvetna.
Munnen nynnar tveksamt melodier, nackmusklerna förråder försiktigt en kännedom av takt.
Så om "Dansband" har några åtråvärda kvalitéer alls så är en av dem att man har väldigt svårt att motstå det som bjuds, när det görs rätt.
Men slutsatsen måste ändå vara att det faktiskt rör sig om en flod av bajs med några få guldkorn.
Eter att ha gett det hela ett ärligt ment försök tycker jag fortfarande att dansbandsmusik är fruktansvärd.
Jag är svag för kvinnliga vokalister, inom alla stilar och former. Till denna listan har jag försökt sammanställa några trevliga spår utan att ta i från de enkla arkiven av välkänt och sönderspelat.
Lhasa De Sela
En relativt ny bekantskap. Detta spåret har redan blivit en klassiker på min egen lilla hall of fame. Lhasa avled tragiskt nog i cancer för ca fem år sedan, blott 37 år gammal.
Nancy Sinatra & Lee Hazlewood
Detta är en sådan där text som sprakar av dolda budskap och handlar säkert om knark. Arrangemanget är ganska annorlunda, speciellt mot slutet.
Françoise Hardy
Fransk romantik i ypperlig form. Hardy är omnämnd i Dylans texter, därför är hon bra.
Elizabeth Fraser
Perfektionisten och rösten från Cocteau Twins. Gör väldigt trevliga saker i sina soloprojekt.
Sibylle Baier
Denna låten, samt alla andra från Color Green är från Baiers egna sessioner med en rullbandspelare under tidigt 70-tal.
Vashti Bunyan
Efter att släppt en platta på 70-talet som dog direkt lade Vashti musikkarriären på hyllan. 30 år senare hade plattan långkokt sig till ett eget liv, och hon inspirerades till att plocka upp gitarren igen och spela in bl.a detta.
My Bloody Valentine
Detta spåret är med enbart för de underbart kaotiska harmonierna, samt för att Bilinda Butcher (!) verkligen vet var shoegaze-skåpet ska stå.
Melody Gardot
Efter den bikupan ställer vi tillbaka hörseln med en fin kontemporär jazzröst. Gardot blev påkörd av en bil 2003, och efter att ha legat i en sjuksäng i ett år började hon skriva och spela musik som hjärn-rehabilitering.
Lucie Bila - Neposlusne Tenisky
Tjeckisk åttitalspop med den tjeckiska motsvarigheten till Carola. Slaviska språk lämpar sig sällan särskilt väl för pop men detta är ett undantag där jag tycker de oväntade tjeckiska ljuden höjer låten.
Gilberto Gil - Volks Volksvagen Blues
Passar i dessa tider.
Los Teen Tops - Rock Nena Linda
Fredagar ätes tacos i många hem och vad passar väl bättre till det än lite mexarrock?
Split Lip Rayfield - Never make it home
Man behöver nån öl för att komma över banjon, men sen lossnar den! Skönt desperat sound.
Uncle Tupelo - Atomic Power
Denna Louvin Brothers cover har en ganska våldsam och ödesmättad text, ackompanjerad med lite glad country och lämpar sig väl för karaoke.
Falco - Der Kommissar
Falco var släkt i rakt nedstigande led med Wolfgang Amadeus Mozart, Österrikes andra stora musikexport. Nä, men man kan nästan tro det!
Tic Tac Toe - Ich Find Dich Scheisse
Denna gamla tyska 90tals hit vore med rätta helt bortglömd om den inte hade en vers vars text till stor del består av "blah blah blah blah". Sånt gillar man med lite innanför västen.
Rolling Stones - Dead Flowers
Denna passar kanske bättre när fredag blivit lördag och ölen tröttat ut en. Knarkreferenserna passerar förhoppningsvis förbi oförverkligade.
C.W McCall - Convoy
Avslutningsvis denna trucker country klassiker, som får vem som helst att drömma om 18 hjul.
