musikveckor: Soul Rock

Hej och hå då var det dags igen!

Min favoritepok, rent musikmässigt är (surprise?) åren ca 65-75 och där återfinns även dagens tema: “Själfull Rock n Roll”

Vi snackar alltså om rockartister som sneglat på soundet från Stax och Motown och inkorporerat blås, körer och en svängig, soulig känsla i låtarna. - Detta började hända nån gång i slutet på 60-talet när och blev framförallt poppis på 70 talet kanske som resultat av fler "mixade band". Här finns säkerligen en del paralleller och kopplingar till vad som hände i och med civil rights moment i USA under nämnda år, men det har jag inte möjlighet att fördjupa mig i just ni. Vi kastar oss istället in i playlisten och låtarna:

https://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/4aFoQpoOamPAphygjIW0V8

- Om låtarna -

Savoy Brown pionjerade även Hög hatt i rockmodet, långt för Slash.

Savoy Brown - That Same old Feeling

Savoy Brown från England, var kanske mest känt som ett blues-rock band. och trots att låten inte är representativ för bandet är det ett bra exempel vad som händer när man blandar soulblås med rock. That Same old Feeling är en svängig låt från 1970 som får sparka igång låtlistan. 3 av de 4 bandmedlemmarna skulle senare bilda bandet Foghat, kända bl.a. för den eminenta låten Slowride.

Steve visar vad som menas med bredbent rock.

Humble Pie - 30 Days in the Hole

Vi fortsätter med ett annat Brittiskt fenomen, Humble Pie, med en av mina all time favoritvokalister, Steve Marriott; som även var frontman i Small Faces (Känner ni inte till dom är ni en förlorad generation!). 30 Days in the Hole från ’72, handlar om straffet efter han blivit ertappad med droginnehav. Tungt ämne och en tung låt med själfulla soulkörer signerade the "Blackberries" en trio tjejer som även körade för Ike & Tina samt Ray Charles.

Electric Flag: Temat på bandfoto: Trollen under bron.

Electric Flag - Killing Floor

Electric Flag var pionjärer med att blanda soul och rock. I bandet återfinns gitarrlegenden Mike Bloomfield som bl.a. spelat med Dylan, samt Jimi Hendrix blivande trummis Buddy Miles (Även sångare i Santana under en period). Killing Floor från ’68 är från bandets debutplatta och är en cover på en blueslåt signerad Howlin’ Wolf - men såklart i soulig-tappning. Även Hendrix spelade in låten. Det är för övrigt ett tal från president Lyndon Johnson som hörs i början.

Hade bandet varit svenskt hade det kanske hetat Vattenfall?

Pacific Gas & Electric - Are You Ready?

Pacific Gas & Electric är kanske inte världens bästa bandnamn, men det svänger i alla fall fint i denna gospeldoftande rökare från 1970. Bandet är kanske inte så välkänt längre, men faktum var att låten var väldigt poppis i Sverige när det begav sig. En andra placering på 10 i Topp 14 November 1970. Inte illa pinkat, så det så.

Henry Saint Clair Fredericks Jr. AKA "Taj" samt gitarristen Jesse Ed Davis

Taj Mahal - Ain't it a lot of Love

Taj Mahal är egentligen inte en traditionell rockartist, han har rört sig fritt mellan blues, div. folk genrer R&B och Jazz. Den här låten, Ain't it a lot of love från ’68 är en Northern Soul cover, vars ikoniska riff också återanvändes i Spencer Davies Group, Gimme Some lovin’. Låten har också ett av mina absoluta favorit gitarrsolon, (ca 2:40) signerat den underskattade gamle rockindianen Jesse Ed Davies. 8-takter o-akompanjerad och avskalad njutning. Jesse Ed Davies spelade även med Lennon, Clapton, Rod Steward och Gene Clark.

Pantomin-looken never goes out of style.

Silverhead - Rolling with My Baby

Silverhead var kanske ett av de mindre kända banden under glam-eran, och påminner mig lite om ett souligt och mindre nasalt T-Rex. Här är i alla fall en go låt från 1973, med ett stabilt blås och tighta körer för att inte tala om ett strålande slide-riff. Basisten vid namn Harrison skulle senare bli permanent medlem i Blondie.

Måste vara en av de mest ikoniska band logotyperna

Chicago - 25 or 6 to 4

Vi fortsätter i samma tonart och nu med fullt tut i luren, Chicago, och deras 25 Or 6 to 4 från Chicago II anno 1970. Är det något band som som tagit inspiration från blås-orkestreringen hos soulbanden så är det just Chicago. Detta är kanske en av deras hårdare och enligt mig allra bästa spår. Den kryptiska titeln är faktiskt svaret på en annan av deras låtar “Does Anybody Really Know what time it is” dvs. 25 eller 26 minuter i Fyra.

Al Kooper, iklädd en hårig polkagrispäls.

Blood Sweat & Tears - I Love you more than you’ll never know

Nu till 1968, och Blood Sweat & Tears, ett band som kan ha världsrekordet i antal bandmedlemmar över åren. Där ibland svenska gitarr-gurun Jojje Wadenius och bassist-maestron Jaco Pastorius. Bandet grundades av organisten och sångaren Al Kooper, som tillsammans tidigare nämna Mike Bloomfield även han lirade på Dylan’s klassiska Lika a Rolling Stone. Al var bara med på debutplattan innan han lämnade skeppet, men spelade in ett par goa låtar, bland annat den smäktande och desperata balladen “I Love you more than you’ll never know”.

Spasm-rock är det en genre?

Joe Cocker - Woman to Woman

Joe Cocker är nog världens bästa cover-artist, men några goa original kompositioner har han också spelat in, bl.a. denna klassiker, Woman to Woman från 1972. En sjukt funky låt som även är basen för Tupacs’ California Love. I kören hörs Gloria Jones, som var soulartisten bakom originalinspelningen av Tainted Love (Mest känd i Soft Cells tappning). Som en parantes kan det nämnas att hon var Marc Bolans (T-Rex) flickvän, och var den som körde bilen när han omkom i en bilolycka 1977.

Sex härliga killar med sug i blicken.

The Ides of March - Vehicle

Vi avslutar med The Ides of March som var ett av banden som följde i kölvattnet av band som Blood Sweat and Tears och Chicago. Den här låten Vehicle från 1970 var deras största hit, komplett med call and response-kör och ett riktigt tight soulblås. Sångaren Jim Peterik skulle några år senare skriva en riktigt hit, när han, då som medlem i Survivor, blev en av upphovsmännen till Eye of the Tiger.