Depeche Mode, de dåliga åren

- Har vi inte redan haft en Best of Depeche Mode-lista?
- Nej

Depeche Mode började redan 1981 med sin kombo av klassisk kantig tidigt-åttiotalssynt, naiv romatisk pop och romantisk sliskighet. Och på den tiden var de inte speciellt slipade. Plattorna var generellt rätt dåliga, och väldigt spretiga, med undantag för en eller två superhittar*. Till exempel kommer dängan Just can't get enough från deras allra första platta.

Det var inte förrän 1987 års mästerverk Music for the Masses som de uppnådde någon sorts jämn stil och kvalitet. Därefter kom violator där många skulle säga att de kulminerade. Trist att det skulle börja gå utför när de äntligen hittat sin grej. Nåja.

Då jag gärna gör det svårt för mig har jag suttit och lyssnat igenom skivorna 1981-1986, och gett er ett urval av det bästa från den här tiden. Det har krävt ett ganska ihärdigt lyssnande, band på den tiden kläckte ju ur sig någon skiva per år. Inte gnällde över piratkopiering heller.

- Var det bättre förr?
- Jag vet inte. Men det är i alla fall sämre nu.

Jag har dessutom försökt stanna borta från de uppenbaraste hitlåtarna, så att det ska bli något nytt för era kräsna öron.

Listan.

I kronologisk ordning:

Speak and spell (1981)

En otroligt spretig och rätt dålig skiva. Lite naiv och glättig. Men det känns fint att inleda med första låten på första plattan. De lyckades dessutom klämma ur sig fantastiska Photographic redan här, en låt som i sin fulländning hade platsat på någon mer melankolisk platta längre fram i tiden.

A broken frame (1982)

En släpig platta med många meningslösa låtar. Inte en enda hit. Men See You är fin på sitt underliga sätt. Det är som en mix mellan en bra Depeche-låt och någon sorts surfpop. Och Shouldn't have done that gillar jag verkligen, återigen en elegant melankolisk låt tidigt i karriären. Lite speciell dock.

Construction time again (1983)

Den svåra tredje plattan. Här börjar bandet få lite självförtroende. Det börjar flyta lite, och med undantag för en del risiga ljudeffekter från åttiotalets djupaste mörker börjar man skönja vad Depeche var riktigt bra på. Mäktigt poppiga och melankoliska melodier. Everything Counts är den stora dansgolvsrökaren från den här skivan.

Some great reward (1984)

Ännu ett steg mot fulländningen. Stora hiten Master and Servant har de flesta hört, men här finns fler bra spår. People are people så klart, och även Blasphemous rumours var säkert en singel (fast fick inte plats på listan).

Black Celebration (1986)

Depeche verkar ha landat mjukt i en pampig period och här är det inte heller så svårt att hitta bra låtar. Jag vet inte vilken låt som var singel här, istället har de börjat hitta en jämnare kvalitet. Jag fick med tre bra låtar, och avslutar med Stripped som alltid varit en favorit.



* OBS objektiv åsikt.


Bonus: Rammsteins respektlösa och förvånansvärt bra tolkning av Stripped.