QnA

 How many roads must a man walk down?

How does it feel, to be on your own, like a complete unknown?

Whats love got to do with it?

Var e tvålen broder?

Isn't she lovely?

Have you ever seen the rain? 

Who will stop the rain? 

Varför är Tom Fogerty så besatt av regn egentligen?

Har ni tänkt på hur många låtar vars text egentligen bara ställer massa frågor. Det är ju egentligen inte så konstigt, obesvarade frågor både eggar och bekymrar människor i hög utsträckning. Människor vill ha kontroll över läget, när vi inte har det blir vi otåliga och/eller frustrerade.

I och med den här listan kommer både jag och ni ställa en mängd olika frågor varesig vi vill det eller inte. Det är oundvikligt. Ni kanske frågar er:

Var soul, funk och RnB verkligen bättre förr?

Får man pluspoäng av Jonas om man har med en Niel Young cover?

Kan Rikard göra en lista utan att ha med en Dylan-cover?

Hur många grupper finns det egentligen som heter något med Brothers?

Vem fan är Tom Fogerty? Heter han inte John Fogerty?

Denna listan innehåller en sådär där låt; En sån som bara ställer massa frågor. Happiness heter den och den innehåller en kavalkad av obesvarade frågor. Det var den som fick mig att börja tänka kring låtar med frågor i. Det liksom bara hände. Kalla de slump eller öde. Finns ödet?

När ni lyssnat klart så kanske ni kommer fråga er: Skulle det här inte vara en lista med en massa låtar som ställer en massa frågor?

Nä, det skulle det inte, men man måste ju för fan skriva något eller hur? Så nu blev det såhär. Jag ville ju egentligen bara posta en skön lista med lite motown feeling med både moderna och gamla alster. Det kan man väl få göra? 

Här är den iaf; LISTAN alltså.

Dags för Tropicalister!

Så här i tider av stor politisk polemik och uppjagade debattklimat kan jag inte annat än slå ett slag Tropicálian. Denna Brasilianska kulturrörelse som, åtminstone musikaliskt startades på sent 60-tal och leddes av Caetano Veloso, Gilberto Gil, Gal Costa, Tom Ze och galningarna Os Mutantes.

Lista här https://open.spotify.com/playlist/6Yu7kxwUMrEjYMSz88Ram8?si=U6wQA3hPTOKr7LxRrI7c-A

Som historisk backdrop var givetvis den nyinkuppade högerdiktaturen i Brasilien (1964) och allt vad det innebar i censur, kulturförtryck och nationalism som Tropicalisterna opponerade sig mot. Men även vänstern fick sig en släng av sleven. Tropicalisterna älskade Beatles, psykadelisk rock och glättig popkultur, något som verkligen inte gick hem hemma i vänsterstugorna. En klassisk konsert med Caetano Veloso, kompad av Os Mutantes på en musikfestival i Rio slutade med upplopp och regn av ruttna ägg när en arg Caetano tröttnat på burop och anklagade den till stor del vänstervridna publiken för kulturkonservatism.

Nä, Tropicalisterna var halvanarkister, antinationalister, antropofager - dvs hyllade kulturella mashups, och gillade att utmana. Det hör man ordentligt i musiken. Till skillnad från den smootha Bossanovan eller taktfasta samban är det tvära kast i musiken, inte ovanligt med oljud och andra smått störiga element och en hel del Beatles och psykadelisk rock. Dock levererad med brasiliansk finess och känsla.

Det första “officiella” Tropicalist-albumet var Tropicália: ou Panis et Circencis. Den var någon form a manifest från tidigare nämnda troppen. Veloso, Gilberto Gil, Gal Costa och Tom Ze kom alla från Salvador i Bahia, men flyttade ner till sina själsfränder Os Mutantes i Sao Paolo.

Skivan finns tyvärr inte på Spottan, men innehåller ett gäng låtar där de olika deltagarna sjunger och kompar varandra om vart annat. De olika låtarna på skivan finns mestadels utspridda på olika album, men jag vet inte vilka (om någon) är samma version som på Tropicália: ou Panis et Circencis.

Värd att nämna är även demonproducenten Rogério Duprat som producerat och orkestrerat de flesta Tropicália-albumen.

1. Os Mutantes - Ave Genghis Khan (1968)

Här är ett praktexempel på Os Mutantes psykadeliska rock. Även om gruppen gått igenom ett antal lineup-ändringar genom åren är det originaluppsättningen på denna stänkare från debutalbumet 1968, nämligen bröderna Arnaldo och Sergio Baptista samt sångerskan Rita Lee. Mutanterna lärde först känna Gilberto Gil på den en årlig visfestivalen (verkar varit en viktig företeelse i Brasilien) där Gil var en av de första som ställde upp med en rocklåt. Sedan drogs de in i Tropicalia-kretsarna i Salvador och kompade ofta både Caetano Veloso och Gilberto Gil.

2. Gilberto Gil - Dois Mil e Um (1969)

Gilberto Gil har en otroligt produktiv karriär som bland annat slutat i en ministerpost. I sina tidiga skivor - under Tropicália-tiden - är han rätt gränslös och utflippad med tydliga influenser från Beatles post Sgt Pepper. Personligen tycker jag Gilberto Gil var som bäst lite senare på 70-talet.

3. Tom Zé - Gloria (1968)

Från Tom Zé’s första skiva. Efter 1968, då Caetano Veloso och Gilberto Gil flydde diktaturen till London, och Tropicalian officiellt var över glömdes Tom Zé bort men “återupptäcktes” på 90-talet mycket pga Talking Heads-David Byrne, som har varit en stor förespråkare av Brasiliansk musik i staterna.

4. Caetano Veloso - Alfaomega (1969)

Störst av Tropicalisterna blev ändå Caetano Veloso. Även han otroligt produktiv. Med en fantastisk len röst som lämpar sig till både visor, ballader och rock. Här hör vi hans vapendragare Gilberto Gil i bakgrunden.

5. Gal Costa - Tuareg (1969)

Till sist Gal Costa, en otrolig oefterhärmelig sångerska, gör Tropicálisterna kompletta. Gal är både slipad och oslipad samtidigt. En härlig Berber-influerad låt som representerar Tropicalisternas ide om antrofagi. Låten har skrivits av brassefunkrockaren Jorge Ben Jor, som höll sig nära Tropicalisterna och spelat in diverse album med i princip alla inblandade.

6. Gal Costa - Nao Identificado (1969)

Vi kör vidare med Gal Costa. Från Gal Costas klassiska självbetitlade album som är nån form av orkestral ballad med psykadeliska inslag. Låten har skrivits av Caetano Veloso. 

7. Caetano Veloso - Eles (1967)

Från vad som kan vara ett av världens bästa skivor, Caetano Velosos självbetitlade debut, vars första spår passande nog heter Tropicália.

8. Os Mutantes - 2001 (Dois Mil e Um) (1968)

Ja detta är samma låt som Gilberto Gil gjorde i tidigare i listan men jag tycker de är så olika att båda får vara med. Dessutom illustrerar det hur vanligt förekommande det var att tropikalisterna spelade in varandras låtar om vart annat. Annars är detta ytterligare ett exempel på crazymusik från Os Mutantes, med sin folkiga vers kombinerat med psykadelisk rock-refräng. Låten är skriven av Rita Lee och Tom Zé.

 

9. Gilberto Gil - Domingo No Parque (1968)

Vad jag förstår, Gilberto Gils genomslagslåt i Brasilien, där han fick spela för hela Brasilianska folket på TV. Se nedan. Ja det är Os Mutantes som kompar.

10. Os Mutantes - Panis Et Circenses

Fan vi tar en Os Mutantes-låt till för de är så jävla bra. Och fina kleeeder har de också. Låten fanns givetvis med på Tropicália: ou Panis et Circencis. Skriven av Caetano Veloso och Gilberto Gil.

Panis Et Circences är (inte helt rättstavat) “bröd och cirkus” på latin - det man behöver ge folket för att de skall distraheras från de stora frågorna.

Hoppas ni gillade!

En guide till Berlin

Ett enkelt knep för låtar att bli innehållsrika och mustiga tycker jag är om de handlar om en särskild plats. Alla ljud, melodier, textrader kopplas till en plats som man antingen har en relation till, eller som man får en relation till genom sången. Det är nya stridigheter i Nagorno-Karabach just nu, och jag känner att jag har varit där, men egentligen har jag bara lyssnat för mycket på Einstürzende Neubatens låt med samma namn.

Hypotes: Låtar som handlar om en plats kan i tankarna förflytta en dit, utan att man nödvändigtvis har varit där. Jag lekte lite med idén redan i min lista om hur Bangkok lät 1987, nu tänkte jag försöka igen. Se den här listan som er egen lilla reseguide till Berlin.

 Listan.

Grazer Damm. Mönstergata byggd bred och fin under nazisttiden för att stå emot bombmattor och eldsvådor. Inget kul ställe att bo på om man får tro låten.

 

Tempelhof. Flygplats byggd som en tysk örn av Albert Speer, mitt i stan. Nu ett strövområde som inbjuder till lek, motion och nationalistisk iver.

 

Neukölln. Jag känner en som varit där.

Alexanderplatz. Centrum för filmen "Berlin Alexanderplatz" av Rainer Werner Fassbinder. Förmodar jag, jag har inte sett den. Det är världens längsta långfilm på saftiga 902 minuter. Jag försökte läsa boken en gång, men det var omöjligt.

Volkspark Fredrichshain. Här har jag varit med han som varit i Neukölln. Inte mycket att se.

Tiergarten. Känd från Wim Wenders film "Himmel über Berlin", där ängeln Damiel blickar ut från Siegessäule och sedan blir kompis med Peter Falk, som annars spelar TV-detektiven Columbo.

Kreuzberg. Hamnar man inte här på sitt besök i stan gör man fel. Försök inte handla vinyl här, priserna är hemska.

Prenzlauer Berg. Från intellektuellt område i DDR till konstnärs- och ungdomsområde till svindyrt höginkomsttagarhak. En korv på Schönhauser Allee är obligatoriskt. Min favoritskjortaffär låg i närheten men den har stängt.

Låt oss fokusera på Depeche Mode

 

Ok, så Depeche Mode-fokus-krigarna är färdiga med sitt uppdrag. Efter 14 studio-album är vi nog lite utmattade, men här kommer en destillerad sammanställning av gräddan.

Nedan följer lite kommentarer ifrån maffian, album för album, men..

 TLDR - Listan

--

Speak & Spell

Anders L - "Egentligen borde jag hata allt på denna skivan, med tanke på den löjeväckande produktionen, skrala arrangemanget och amatörmässiga sången - men det gör jag inte. Många låtar är helt enkelt för bra och arrangemanget håller sig på rätt sida charmgränsen."

Vinnarlåt: Photographic

Jonas - "Detta är en av mina all time favourites av Depeche. Hur kan den komma bredvid förra bottennappet? Avskalad men mäktig"

Pontus - "Lite mer intressant och mörkare. Suggestiv. Låten är i vanlig ordning rätt simpel (Särskilt vers/melodi)  men räddas av arrangemanget och stämningen. En av de bättre på skivan trots sned-sång delux"

A Broken Frame 

Gugge - "Både steg fram och bak. Jag gillar Martin Gores kompositioner men Dave Gahan får sjukt mkt bakläxa på falsksång. Omslaget är så snyggt! Vänsterimagen har kickat in, dock inte i texterna.."

Vinnarlåt: Nothing to Fear

Anders J - "Åh, den här har gått varm! Min favvo-instrumental och lätt med i top 10 DM all time. Låten har cementerat fast en svårdefinierad känsla av mystik, oro och förväntningar"

Pontus - "Instrumentalt. Doftar FastTracker och gammal Amiga-demo. Helt ok melodimässigt, men egentligen inte mycket att hänga upp i julgranen. Det bästa med låten är kanske att ingen sjunger"

Construction Time Again

Anders J - "Läste på wikipedia att Martin Gore varit på en Einstürzende Neubauten konsert innan de började jobba på den här albumet och det märks på temat! Dock känns det nästan lite kitchigt, 'Nu skall vi leka lite industri och göra låtar med hammarslag och sånt!'"

Vinnarlåt: Everything Counts

Jonas - "Mäktig. Den hade nog tjänat på lite fläskigare produktion, man hör ju hur fet den är live"

Anders L - "Jag är nästan 100% säker att detta är Depeches bästa låt även om jag hört ca 10% av deras katalog, inkl inledningen på denna fokuslista.Sånt jävla drag, olika fina sektioner i låten, synthsolot! och “turning point in a career”, “it’s a competitive world” som slängs ut. Nä 10/10 på denna låten"

Some Great Reward

Jonas - "Likadan skiva igen. Några bra, några dåliga och något direkt kriminella av Martin Gore."

Vinnarlåt: People are People

Gugge - "Lite uttjatad denna med, dock känns det gött att den var en hit trots långa okonventionellt instrumentala partier mitt i låten. De har dragit på alla industriella växlar på denna plattan no doubt. Fint outro"

Anders L - "Klassisk gnisselinledning. Lite uttjatad men helt klart en bra låt"

Black Celebration

Pontus - "I linje med titeln känns den rätt 'mörk'. Ganska stark och ganska jämn skiva! Flera riktigt bra låtar (och några halvdana)Tycker att dom börjar hitta hem till sitt sound. Mer arena och depp. Körerna/sångproduktionen är mycket tightare och snyggare. Inte 100% överens med soundet alltid, men det blir bättre"

Vinnarlåt: Stripped

Anders J - "Så snyggt att bygga låten på en ned-pitchad motorcykelmotor! ZZ-top måste vara avundsjuka! Snyggt outro också!"

Gugge - "Wow, sticker ut i en klass för sig på denna skivan helt klart. Personlig favorit utan tvekan. Gillar till och med att han kör samma verstext två ggr. Finns en hel del låtar av andra artister där de gjort detta med framgång"

Music For the Masses

Pontus - "Väldigt jämn men rätt dyster historia. Dom mer naiva och charmiga elementen är helt utraderade. Istället får man lite mer safe:a arr med fm-piano och mycket reverb. Mycket samplade instrument, vilket ibland får mig att fundera på hur låtarna hade låtit med riktiga instrument..."

Vinnarlåt: Never Let Me Down Again

Anders L - "Otroligt mäktig inledning. Synthig och poppig samtidigt. Känns som låten är 80% från en riktigt dänga, men slår inte riktig in spiken helt. Men en stark låt!"

Jonas - "Urstark öppning. Här finns ju något som liknar riff, och härlig melodi. Både vers och refräng levererar. Så mustigt och svulstigt. Jag vill vara en av de 60 000 i publiken som står och vevar!"

Violator

Rikard - "Okej, Violator var ganska bra överlag"

Vinnarlåt: Enjoy the silence

Rob - "Ord känns överflödiga (pun intended). Tveklöst deras kanske största kommersiella hit ..Lustigt när jag tänker på det, jag har sett dom live typ fyra gånger tror jag, men har aldrig hört dom själva sjunga refrängen en enda gång. Det tar alltid publik-havet hand om."

Jonas - "Inget mer att säga här"

Emil - ""

Songs of Faith and Devotion

Pontus - "Lyssnar på låtarna…Hmmm..Är det något religiöst tema? Kollar titlen på skivan igen. Ah. Makes sense. En klart intressant utveckling som band. Mycket mer rockigt och live-aktigt sound"

Vinnarlåt: In your room

Anders L - "Känns som att Sneaker Pimps har denna låten som förlaga för hela sitt band. Låten sitter inte riktigt ihop men jag tycker den pekar i en spännande riktning"

Emil - ""

Ultra 

Anders J - "Nu närmar vi oss okänt land!"

Vinnarlåt: It's no good

Jonas - "Fan vilken radiorökare detta var. Ett tag spelade de knappt något annat på radio, detta var typ var fjärde låt. Jag tycker den är fet"

Pontus - "Ganska bra hit, men är inte jätteförtjust i arret med dom svepande rymd-padsen. Tycker faktiskt hela prodden låter lite tunn. Sänk padsen, upp med basen. Svagt avslut och kass fade som vanligt"

Exciter

Anders J - "DM på 2000 talet, hur kommer det här gå!?"

Vinnarlåt: Dream on

Anders L - "Ganska spännande låt. Skivan börjar bra. Bra mix mellan akustisk gitarr och elektronisk ljudbild"

Pontus - "Är det en grej att det måste vara en låt med bluesig-gitarr a la Personal Jesus på varje album? Lite formulär varning. Fina trummor. Lite sköna subtila synthljud. Låten är iofs. faktiskt inte så tokig. Klart godkänd!"

Playing the Angel

Rikard - "För min del är detta det sämsta de gjort enbart baserat på att jag hade så satans tråkigt när jag lyssnade"

Vinnarlåt: Precious

Pontus - "Stark låt som känns extremt mycket Depeche formulär A. Kanske inte det mest originellaste i katalogen, men den melankoliska melodin och hooken är kalas"

Rob - "Helt enkelt en bra synt-låt. Dave på bra nivå, märks att han jobbat på stämman sen knark-åren. Bra ljud-prod och fina slingor"

Sounds of the Universe

Pontus - "Retro-feeling, Gore har dammat av analogsyntharna från 80-talet. Soundet på skivan är klart roligare och mer personligt än förra skivan."

Vinnarlåt: In Sympathy

Anders L - "Fortsatt trevlig synthljud och trummor. Det är ett lyft på denna skivan. Återigen förvånansvärt bra och poppig sång. Låten kunde lätt ha gjorts av nått ungt hippt synthpop band med Alexander Bard som låtskrivare. Stark!"

Jonas - "Gitarren börjar kännas enligt formulär 1A. Men göttig elektronik, bra melodi i sången i versen. Refrängen inte lika bra. Men jo, detta är rätt bra"

Delta Machine

Pontus - "Tråkigare ljudbild än förra skivan vars retro-vibe ändå funkade rätt bra. Detta känns överlag förutsägbart, återanvänt, modernt och ganska tråkigt"

Vinnarlåt: My Little Universe

Anders J - "Fin avskalad ljudbild och är det en 303:a som letat sig in i slutet!? Hemskt reverb på den men en A for effort!"

Anders L - "Nu börjar det bli minimalistiskt på riktigt. Det är fan rätt najs. Mullrande fin bas efter 1:30"

Spirit

Pontus - "Lite autopilot och inte så många överraskningar. Men ändå relativt habilit. Tycker att produktionen/arren är ok, men kanske inte jättespännande. Tycker ändå plattan är en step-up från förra skivan"

Vinnarlåt: Cover me

Anders J - "Hoppades på en björk-cover här men det var det inte. Snygg slideguitar eller vad det är, lite Albatross-vibbar. Trist sång men spottar upp sig i slutet med 4/4 och arpeggiator"

Rob - "Jäkligt trevliga slingor. Särskilt mot slutet. Lite JMJ varning. Helt ok text också. Men Dave verkar ha tappat gnistan"

Neggo-reel

Anders J (Speak and Spell, "This aint no disco") - "Har inte reflekterat över hur kass sång det är, Dave låter som en sur muttrande fotbollshulligan."

Gugge (A Broken Frame, A Photograph of You) - "Herregud... saknar nästan Vince Clarke nu"

Jonas (Construction Time Again, "It Doesn’t Matter") - "Det här är ju inte ok. Alls"

Jonas (Some Great Reward, "If You Want") - "Släpigt och mögigt"

Anders L ((Black Celebration, "World full of nothing") - "Lite halvvissen ballad"

Pontus (Music for the Masses, "Little 15") "Tja, det detta var inte så kul. Trots orkesterpukor. Ogillar texten. Slutet skrattretande jättedåligt. (Men ingen fade i alla fall)"

Anders J (Violator, "Blue Dress") - "Sämsta klänningen hittills, lyssnar mycket hellre på Dressed in Black eller New Dress alla gånger, tråkigt tråkigt"

Pontus (Songs of Faith and Devotion, "Get Right With Me") - "Scratching, fräscht. Not. Fast det var det såklart ’93. Ännu mer pekoral-religiös-känsla. Hemskt grötig produktion"

Jonas - (Utra, "Jazz Thieves") - "Tänker inte ens kommentera"

Anders L - (Exciter, "Comatose") - "Denna passerade in i ena örat och ut ur andra utan att göra något som helt intryck"

Rob - (Playing the Angel, "Macro") - "Meh.. Jobba lite hårdare, ni är miljonärer"

Pontus - (Sounds of the Universe, "Peace") "Tyvärr är låten ganska hemsk, särskilt refrängen"

Anders J - (Delta Machine, "Slow") "Ja, det var ganska slött och ointressant"

Jonas - (Spirit) - "Vilket skitalbum att sluta med. Som än ännu blekare kopia av förra skivan. Så trist"

Over and out.

I mitt blod.. flyter blod..

 

Med halva mig tillhörande balkan, och troligen med lite judiskt, ryskt och zigenskt blod i mig så är det fanemej på tiden att utsätta er för lite sköna toner ifrån lite söderut.

Här finns det både up-beat och värmande harmonier. Perfekt för att stävja höstens kyliga analkande.(perfekt för att steka kött till också, extra färg på den där biffen!)

Ska inte gå in på artisterna eller låtarna särskilt mycket, men varför inte några trivior:


- "Bubamara" betyder nyckelpiga, och det innebär tur och framgång när dom besöker ens hus (därav fest-stämningen).

- "More Sokol Pie" skrevs på 1800-talet. Betyder i runda slängar "jag ser en falk dricka".

- Tro det eller ej, "Balkan Beat Box" är ett Israeliskt band, med vad det verkar som, en fäbless för balkan. Dom gör det ganska bra får man säga. På "Bulgarian Chicks" lyckas dom t.o.m. få med den klassiska bulgariska mikrotonala stämsången (pga av den dissonanta känslan lätt att missta för sur-sång).

- "Dorogoi dlinnoyu" är faktiskt originalet. Gene Raskin omsatte den med engelsk text och då blev det vad vi alla känner igen som "Those Where the Days".


Well, ha en fin fredag. Smaklig spis gott folk!

Добродошао си

Nu kommer årstiden för kontraster, årstiden då man lätt vandrar in i andra världar. Då gränsen mellan dröm och vakenhet är tunn. Välkommen och träd in i denna skumt belysta sammetsgardinsinsvepta, cigarrinrökta källarklubb. Beställ vad helst ni önskar i baren av teak, rött läder och mässing. Slå er ner. Här finns allehanda drycker. Till och med det ni endast kan fantisera fram, röksaker likaså. Vänligen bidra gärna till den tunga dimman.

 

 Slå er ner i en fåtölj och följ rytmen från pianot som står på den låga scenen framför er eller spela lite biljard lite längre in till höger. Idag bjuds det på, Scott Bradlee's Post Modern Jukebox med gäster.

 

Musikaliska storverk arrangeras om och förflyttas till en tid sedan länge förfluten. Ni kommer få höra ett urval av deras bästa covers med instick av favoriter som Clownen Puddles från Puddles Pitty Party med sin starka och melankoliska röst.

 

 Hailey Reinhart kommer att lysa upp denna mörka muggiga lokal tillsammans med Lavance Colley som två starka limelights.

 

 En liten varning! Stepp kommer att förekomma, framfört av allas vår Sarah Reich.

 

Mäktiga Miche Braden kommer att lyfta er till skyarna och Ariana Savalas kommer att vissla som en vårkåt koltrast.

 

Mycket nöje mina vänner och när ni träder ut till den verklighet som tunn och skir hägrar utanför insup då de starka färger, doften av fuktig mull och ljudet prasslande löv i vinden. Doften av dagg hänger tung när solen långsamt sneglandes stiger över jordens krön för att belöna oss med ytterligare en bitterljuv dag. När vi träder ur den muggiga gamla klubben inrökta och runda ur fötterna. Varmt och kallt. Ljust och mörkt. Fuktigt och rått. Tungt och friskt. En dramatisk tid som kräver spegling i dramatiska kontraster. Lev väl. Njut som om varje dag är er sista. Snart dör grönskan och då föds något nytt. I detta mörker kommer vi åter att ses mina musikälskande eterpolare och, ja då ska jag bringa er ljus. Ljus som skulle blända självaste Orion uppå sin himmel så klar. Tills dess.

 

Adjö för denna gången.

På återseende!

 

Här är Listan:  Covermania