Twenty Twenty Three Hindsight

Nä, jag stod inte ut med tanken att vi skulle ha 2 veckor utan någon lista, så här kommer en nyårs-bonus lista. 

Okej. Man börjar bli gammal. Så är det bara. De flestas musiksmak formas under de formativa tonåren och sedan hänger den kvar resten av livet. Jag har alltid känt att det är rätt skrämmande. Jag vill inte stagnera och bli oförmågen att ta till mig nya saker. Att bli ännu en till Tragisk-Generations-man. Men va fan ska man göra?  

…Tja, ett sätt är ju såklart att vara med i Musikveckor. Tycker detta är ett fantastiskt forum och försöker angripa varje fredagslista med nyfikenhet och så fördomsfritt jag kan. Man kan såklart också aktivt försöka lyssna på ny musik. Men hur? Jag ogillar verkligen att bli matad av vad industrin och “pöbeln” anser vara pop. Det är oftast den tråkigaste och förutsägbara typen av musik. Jag har därför sedan rätt länge tillbaka helt valt bort radio- och streaming-tjänsternas topplistor. 

 

Detta betyder såklart inte att det inte görs någon bra ny musik. Man får bara anstränga sig och leta.

Jag brukar varje år aktivt hålla öronen öppna efter nya låtar och artister och stoppa nya upptäckter i en “Best of Anno” lista. Det brukar snitta på ca 100 -150 låtar på ett år och jag har som princip att inte ha med fler än 2 låtar från en och samma artist. Runt jul brukar dessutom alla creddiga musiksajter släppa deras ‘Best-Of’ listor och då försöker jag scanna igenom dessa efter sådant som kan vara intressant och jag missat.

Så. Jag har nu plockat ut 12 låtar från min ovan nämnda “Best of Anno” till en playlist…12 säger ni? Tja, en låt för varje månad på året såklart! *

Så här har ni den, 12 nya låtar för 2023.  Kanske finns det något där som ni också har missat?

Twenty Twenty Three Hindsight

*…Jag ska medvilligt erkänna att det krävdes lite arbete och kreativ tolkning för att få låtarna att matcha en viss månad. Ibland är det singelsläpp-datumet som gäller, ibland album-releasen och ibland från en EP. Men å andra sidan, nuförtiden gör man ju ofta så att en låt finns med på flera singlar eller EP:s och det kändes både snyggt och tillfredsställande att kunna ha en bra låt / månad. 

 

Om låtarna:

Är Lil Yachty sponsrad av Toca Boca? 

Januari [27-01-23]: 

Lil Yachty – The Black Seminole.

 

Rapparen Lil Yachty är tydligen rätt stor. #453 i världen/Spotify. Själv hade jag aldrig hört talas om honom förrän hans namn nämndes på ett prog-rock forum. Jo ni läste rätt. Jag är ju normalt inget större "rap-fan", och i synnerhet inte av sk. mumble-rap. Men när jag hörde att Lil Yachty hade inspirerats av psykedelisk rock och Pink Floyd i synnerhet på sin senaste platta blev jag nyfiken. Och ja, visst är flörtarna med Dark Side of the Moon ganska tydligt på detta spåret. Långa spaceiga partier, episkt gitarrsolo och ett outro som definitivt inspirerats av ‘The Great Gig in the Sky’. Lil kanske inte når riktigt upp till Floyd nivå (Men vem gör det?)  men detta känns ändå rätt nyskapande för sin genre. Jag tycker det är en ganska kul homage, och roligt att höra autotune i ett nytt musikaliskt kontext (Något som säkert Floyd hade experimenterat med om tekniken var tillgänglig för 50 år sedan.)

Varför de unga fäderna poserar med eterneller är oklart. 

Februari [02-02-23]:

Young Fathers – I Saw

Den Skotska trion Young Fathers är en sån där grupp som är lite svår att placera i en genre. Ibland omnämns dom som indie, ibland som hip-hop. Dom ligger på klassiska skivbolaget Ninja Tune, vilket kanske säger något? Deras skiva Heavy Heavy har varit med på många slutlistor och blev årets Skottska album. Kan inte uttala mig om hela skivan, men just den här låten klickade direkt för mig när jag hörde den. Den svängiga shuffle-rytmen är svår att värja sig emot och låten har verkligen gått på repeat. Jag tycker att Young Fathers sound mässigt påminner om ett annat gammalt favoritband från början av seklet: TV on the Radio som också var bra på att blanda genrer. 

McKinley i frisyr inspirerad av Musse Pigg. Han är inte Skotte, namnet till trots.

 

Mars [07-03-23]:

McKinley Dixon – Run, Run, Run

Se på fan. Det blev en rap-låt till. Sent ska syndaren vakna! Här får man väl tacka musikveckor-medlemmar som med jämna mellanrum påminner om bra artister som Outkast, MadVillan, Git of Gab etc. En extra shout-out till Dan som rekommenderade Slouson Malone 1’s låt No Joy (också från i år) som är riktigt grym! McKinley Dixon har precis det där jag gillar med rap, dvs. det är jazzigt, svänger och det är baserat på live-musik inte bara på trötta loopar. Jag tycker detta är en riktigt ambitiös låt med en riktigt bra hook. Och en rap-låt som varken nämner N-ord eller bitches utan istället tacklar ett riktigt ämne, som att växa upp i ett samhälle med gatuvåld, är väldigt befriande tycker jag. 

Ett fynd från pantbanken kan man anta?

April [14-04-23]:

Kara Jackson – pawnshop

Från Chicago och bara 24 bast men med en röst som låter som en väldigt mer erfaren kvinna. pawnshop påminner mig en hel del om Joni Mitchell och samtida 70-tals-sångerskor med i sitt country-doftande singer-songwriter sound. Lite extra kul också med en färgad artist i en genre som annars nästan helt domineras av taniga vita tjejer. Kara lirar dessutom bl.a. banjon på plattan vilket, och detta kanske är min fördom, också känns förbehållet vita rednecks från södern. Detta är hennes debutskiva och en riktigt soft platta som jag verkligen kan rekommendera om man vill ha nått mysigt på i bakgrunden.  

 

Gäss inte att förknippa med Yes. 90-talet är tillbaka. Samtliga hade kunnat varit med i Dinosaur Jr. 

 

Maj [09-05-23]

Geese – 3D Country

Har alltid identifierat mig som en rockkille. Men på sista tiden har jag haft svårt att hitta ny rock som jag gillar. Om 2023 bara var ett svagt rock-år, min smak har ändrats eller om nästan all bra rock n roll redan är gjord vet jag inte. Men kan konstatera att Stones nya skiva inte intresserar mig det minsta, Det finns tack o lov några guldkorn. Geese är ett rockband från Brooklyn som verkar gått från post-punk till någon form av alt-country rock. Den här härligt souliga låten känns både Daniel Romano, Ryan Adams och Black Crowes med sina härliga körer. Lite retro, lite southern rock men med en modern urban indie touch. Inte dumt alls. 

 

Med blicken som en förstående högstadielärare.

Juni: [02-06-23]:

Vit Päls med Alice Boman, Julia Ringdahl & Kavi Kwai – På Nätterna drömmer jag 

Jag lyssnar inte så mycket på musik på svenska. Svenska låttexter kan vara så svåra att ta till sig. Jag älskar dock Carl Johan Lundgrens, AKA Vit Päls, AKA ena halvan av Laser och Bas, lite tragikomiska berättelser. Han hamnar väl i kategorin “sjunger hellre än bra” vilket kanske är avtändande för vissa, men som jag bara tycker bidrar till en autenticitet till texterna. På den här låten har han dessutom väldigt fint stöd av en trio av väldigt kompetenta sångerskor. Tycker att låten är väldigt finstämd och melankolisk. Det finns många fina bitar från skivan om man är sugen på mer. Kul också att ha med en Malmö-artist på listan.

 

Ja det stavvvas så. 

Juli: [11-07-23]:

SPELLLING – Under the Sun

 

SPELLLING eller Chrystia "Tia" Cabral som hon heter egentligen har en otroligt skön stämma och intressant sound. Tycker mig kunna höra både influenser från Diana Ross och Carpenters, och det kanske just är mixen av grejer som gör att hennes musik känns väldigt unik. Den här låten börjar lite 70-tals retro-aktigt med smäktande stråkar och disco-vibbar, men sedan händer det något och den blir plötsligt mörk och lite knarkig. Piano/Bas-partiet som följer är bara helt delikat. Grym range på rösten också! Och vet ni vad? Låten förvandlas under resans gång från 4/4 till 3/4 utan att man knappt märker det. Jäkligt coolt. Låten släpptes redan 2019 i en mer synthig version, men på skivan från i år tolkar SPELLLING sina gamla låtar och det är just denna som jag fastnat för.

San Fransisco och Chill Wave i all ära…egentligen vill man ju bara ut på landet och dricka Bud Light.

 

Augusti [25-08-23]:

Toro y Moi – Sidelines

Chaz Bear AKA Toro y Moi, är en snubbe som har många strängar på sin lyra! Han har hållit på ett bra tag och är kanske mest känd som pionjär inom Chill Wave genren. Tror att @kalasdanne introducerade mig till hans musik way back?. Sedan dess har Toro y Moi gjort utsvävningar i lite olika genrer. Psykedelika, Indie, electronica, hip-hop och nu i år en strålande indie-folk EP. Sandhills är en mysig liten låtsamling utsmyckad med banjos och steelguitar som jag har kört på repeat under hösten. Den här låten har nästan lite Neil Young anno Harvest-vibb och texten som handlar om att “hellre vilja sitta på pojkrummet och spela gitarr än att idrotta”, slår an en sträng(pun intended) hos mig. 

 

G'day Mate! Killen till höger gick all in på kollodialt silver grejen.

September [12-09-23]:

Midlife – Return to Centaurus

Kommer inte riktigt ihåg vem det var som först hade en (två?) Midlife låt med på en veckolista, men jag föll pladask. Är sjukt svag för gamla analogsynthar, särskilt i kontexten av en mer organisk musikalisk kontext som denna. Och idén här episka låten får man det mesta, voccodersång, groovy bas/trumsektion, tvärflöjtsolo och ett atmosfär som ekar både Pink Floyd och Alan Parsons. Det är både jazzigt, proggigt, retro och väldigt modernt sound på en och samma gång. Har länge tyckt att Australiens musikscen är sjukt het och detta är bara ett av många band därifrån jag lär fortsätta följa med spänning. 

 

Vågat värre. All jag kan tänka är. Stackars jävlar som ska frakta hem pianot efteråt.

Oktober: [06-10-23]:

Hania Rani, Patrick Wilson – Dancing with Ghosts

En ny upptäckt för mig. En låt som har element och känsla som påminner lite om Radiohead, Stina Nordenstam och Jon Hopkins. Vilken prodd: Stämningsfullt vackert närmickat piano ala Frahm. Det är både intimt och “rymdigt” på samma gång med röster som smälter in i varandra. Och är det inte ljudet av regn i bakgrunden?. Sen är det ju det där med låtar i 6/8 som gör mig svag i knäna. Vackert som bara den.

Ironiskt nog ett band som verkar vägra visa sin ögon.

November: [15-11-23]:

Dina Ögon – Det läcker 

Anna Ahnlund, Daniel Ögren och deras Mina Ögon är ju inga okända namn i musikvecko-sammanhang. Jag fick upp ögonen för Anna genom hennes fantastiska låt Varulv för ett par år sedan och sedan dess varit en fan. För mig är hon – och Dina Ögon kanske en av de mest lysande stjärnorna i svensk soul/popmusik. Och dom har levererat den ena pärlan efter den andra. Rekommenderar alla att kolla in deras live-session från Atlantis studion - löjligt tight och svängigt. Daniel Ögren är också en grym gitarrist. Den här låten kom sent i år, men är alltså ingen singel från fullängds plattan som de också släppte i år. Sjukt beroendeframkallande låt, det är nått hur hon levererar orden så rytmiskt på versen!    Sången är rätt lågt mixad men det gör den bara ännu mer som ett rytminstrument. 

 

PK-Hipster-nivån är skyhög i bandet. Alltid retar det någon.

December: [06-12-23]:

IDLES w. LCD Soundsystem – Dancer

IDLES är en av mina favvoband från de senaste åren, särskilt deras platta från 2018 håller jag väldigt högt. Det rör väl sig om någon Post-punk /punk, men detta är tydligen något som bandet själva hatar att bli kategoriserade som. Jag tycker oavsett detta är kul musik, det är ösigt, minimalistiskt, aggressivt och dansant på samma gång. Det finns också någon form av självironi och humor i musiken – som ett brittiskt Devo på fyllan. Jag är också väldigt förtjust i hur de 2 gitarristerna i bandet är så otroligt återhållsamma och utmanar bilden av vad en rock-gitarr ska vara. Kolla in deras Guitar Play Through på Youtube där de lär ut hur man spelar låtarna. Humor på hög nivå. Rytmen på denna disco-låten är fantastisk och som vanligt väldigt sköna texter! Något att svänga sina lurviga till nyåret kanske?

 

 

Honorable Mentions:

Reze Regal & White Denim, Andy Shauf, Altin Gün, QOTSA, Bob Vylan, Slauson Malone 1, Temples, Jaimy Wyatt, Billy Nomates, Crumb, 7ebra, KGATLW, Ratboys, M.Ward, GoGo Penguin, The Beths, Cut Worms, The Breathing Effect, Wednesday, Pony Bradshaw.

 

 

 

 

Piazzolla - förnyade eller fördärvade?

På allmän begäran pausar vi New Wave-spåret lite. Det har blivit dags att ta tjuren vid hornen och göra Piazzolla-listan.

I tangovärlden har Piazzolla alltid varit en kontroversiell figur. Tangomusik var från början främst gjord för att dansas till och därför relativt enkel och låst i sin struktur. Vad Piazzolla gjorde var att forma om den till andra scener - kanske mest inspirerad av konstmusik och klassisk musik, något som retade upp många tangotalibaner hemma i Argentina. Piazzolla själv påstår att han tom åkt på stryk ga detta hemma i Buenos Aires.

Som tango-nörd kan jag bli lite störd av att för många är Tango === Piazzolla, men det är väl bara att svälja stoltheten och bara uppskatta hans musik och att han satt Tangon och Bandoneonen på musikkartan för många.

Här har ni listan iallafall

Lite kort historik på Astor Piazzolla

Han föddes i Mar del Plata, strax söder om Buenos Aires 1921 men flyttade bara två år gammal med sin familj till Manhattan. Där livnärde hans far sig som frisör, framförallt för de fattiga invånarna i de italienska och judiska kvarteren. Redan då visade Astor sin stora musikaliska förmåga genom att spela klezmer på munspel på judiska fester för några extra dollar. Snart bytte han dock munspel till Bandoneon - det tyska svårspelade dragspel som förknippas så hårt med tango.

Han fick även chansen att träffa den store tango-ikonen Carlos Gardel när han bara var 11 år gammal. Gardel var i New York på 30-talet för att spela in film och pga lite olika omständigheter blev Piazzolla Gardels guide och tolk i storstaden. Legenden säger att han även ackompanjerade mästaren på en privat fest när filminspelningen var över - ett möte mellan en en gigant på höjden av sin karriär och en 11-årig blivande gigant. Gardel dog i en flygkrasch något år senare så de fick aldrig möjlighet att spela tillsammans igen.

Piazzolla studerade klassisk musik i New York men flyttade som 17-åring tillbaka till Buenos Aires och tjatade till sig platsen som andra-bandoneonist hos den legendariska bandoneonisten Aníbal Troilos och hans orkester. Piazzolla hade tagit in sig i den traditionella tangovärlden.

Efter några år med Troilo bildade Piazzolla sin egen orkester på 40-talet. Dock kände han att han ville gå vidare musikalist och flyttade till Paris för att studera musikteori igen och han började utveckla sin egen stil - eller snarare genre inom tangon.

På 60- och 70-talet tog hans riktigt produktiva period vid, där han skrev tango-operor, samarbetade med jazzmusiker och skrev filmmusik. Många av hans kompositioner blev vida kända långt utanför tango eller konstmusikvärlden, ex Libertango som plockades upp av Grace Jones i hennes “I’ve seen that face before”.

Såja, nu till musiken på listan.

Den blir en kombination av nån form av axplock ur hans karriär och mina personliga favoriter.

1. Contrabajeando

En väldigt typisk Piazzolla efter att han hittat sin egen stil på 50-talet. Den lånar friskt ur klassisk tango, men med ett mer sofistikerat (mindre dansbart) uttryck.

2. Percal

Så här kunde det låta om Aníbal Troilos orkester på 30-talet då Piazzolla var med och spelade. Smäktande, tungt och dramatiskt. Detta är alltså klassisk certifierat dansbar tango från guldåldern på 30-talet.

3. Alguien Le Dice Al Tango

Detta är från ett samarbete mellan Piazzolla och författaren Jorge Luis Borges från 60-talet, där Piazzolla skrev tangos på Borges texter.

4. Sur

En Troilo-tango som Piazzolla tolkar om. Den förekom på soundtracket till filmen Sur 1988 (dock i annan version om jag fattat det rätt).

5. Vuelvo al Sur

Även denna är från soundtracket till Sur. Här hör vi Roberto Goyeneche på sång, en trogen samarbetspartner för Piazzolla under hans senare karriär.

6. Oblivion

En av Piazzollas mest kända tangos. Den rör sig in mot territoriet att bli lite smörig och sentimental, men jag tycker den håller sig på rätt sida.

7. Escualo

Lite mer upptempo, frenetisk och otroligt svårspelad tango. 

8. Tiunfal

Tillbaka i Piazzollas fina 50-tal. Perfekt mix av traditionellt nytt.

9. Las Ciudades

Här sjunger Piazzolla med sin andra stora samarbetspartner (och även i perioder kärlekspartner) Amelita Baltar.

10. Milonga del Angel

Vi avslutar listan med en av mina favorittangos med Piazzolla - Milonga del Angel - en komposition från 1965 som först framfördes i New York. Denna inspelningen är från 1986, från hans fantastiska album Tango: Zero Hour.

Carins back

En vän till familjen, vi kan kalla henne Carin, flyttade nyligen. I rensningen fick den där gamla skivbacken i vindsförrådet till slut möta sitt oundvikliga öde, men istället för att låta den spridas för vinden eller hamna på tippen valde Carin i sin oändliga visdom att ge den till mig.

Carin levde sina formativa år på det sena åttiotalet. Det blir ganska tydligt när man bläddrar igenom sagda back. Jag gav mig fan på att destillera ut något riktigt bra från detta. Vissa skivor har några rejält klassiska radiorökare på sig men jag har grävt djupare än så. Allt för saken.

Så vad har jag lärt mig av detta? Jo det glättiga åttiotalet var tydligen inte bara neon och glam. Det gick ganska mycket i moll. Det blir en melankolisk men glittrande lista med en flytande blandning av new wave och radioskval, med svettiga midnattssaxofoner och suddiga synthmattor.

En skiva som inte kom med på listan var U2 - Rattle & Hum. Men nu äger jag tydligen den.

Låt oss börja med listan.

The Smiths - A Rush and a Push and the Land Is Ours

Ser ut som mockaskor, mockajacka och vita byxor, på en blöt bakgata. Här är killar som skiter i allt.

Jag har aldrig haft någon relation till Smiths och Morrisey, men jag får säga att jag gillar detta. Lite skönt suggestivt inledande låt på en platta som i övrigt lämnar mig utan någon större mersmak. Det är Smiths fjärde skiva och verkar av vissa betraktas som en av deras bästa. Så är det ju iofs med David Bowies Low också, så det säger ju ingenting.

The Cure - How Beautiful You Are

Ikonisk och konsekvent stil. Men varför kom städaren med på bilden?

Cure har jag aldrig heller lyssnat in mig på. Jag har med förnuftet förstått att det finns mycket bra här, men aldrig tagit mig förbi de oinspirerande hitlåtarna. Den här skivan har definitivt något, och den här stämningsfulla låten tycker jag är svinbra.

Duran Duran - Lonely in Your Nightmare

Det här är en jävla stark look.

Det var oundvikligt att vi kom till Duran Duran. Den här skivan är deras stora genombrott och den har många hitlåtar man känner igen. Men för den här listan har jag försökt hålla mig till de mer okända spåren.

Spandau Ballet - Pleasure

Det är svårt att fullt ut greppa strump- och loafermodet på åttiotalet. Men möbler svepta i tyg är fan tidlöst. 

Alltså pianot, pukorna, saxofonen och sången. Sådan lyxigt välseparerad åttiotalsproduktion. Bra och dåligt samtidigt. Stora hiten från skivan är True, med sina hissnande 400 miljoner spelningar. Men den här låten är bättre.

Killing Joke - Sanity

Detta måste vara attitydvinnarna i gänget. Proffsigt.

Killing Joke är ett sånt där band som jag alltid tyckt har något, men de är så low key att låtarna liksom aldrig når fram. Men här tror jag att jag hittat något. Mysig dystopisk låt för dåtidens emos.

Tears For Fears - The Working Hour

Han till höger vann hockeyfrille-VM i Tjeckoslovakien 1985

Inleder med en riktigt blöt och sladdrig saxofon. Även här finns en gigantisk hit med på skivan: Everybode wants to rule the world med långt över miljarden spelningar. Men jag tycker jag har hittat något bättre här.

Tears for Fears kommer tyvärr aldrig återhämta sig efter att Rikard kallade dem Tears for Färs när han ordvitsade om artister och styckdetaljer.

Kate Bush - The Sensual World

Konstnärliga ambitioner

Nu börjar man få nog av de här åliga åttiotalssångrösterna va? Vi bryter av med en fin bit av Kate Bush.

Duran Duran - American Science

Duran Duran igen, det var mer än en skiva med dem. Jag tycker att uppbyggnaden till refrängen är så sjukt bra. 

a-ha - Love Is Reason

En var den coola i bandet som fick alla brudarna, och en var bandets clown. Men jag vet inte vem som var vem.

Man hör ju att detta är en hitmaskin, men naturligtvis har man knappt hört något annat än Take on me från den här skivan. Jag tycker nog detta är en rätt värdig singel också. Låter lite juligt, fast med göttiga synthar.

Paul Young - Come Back and Stay

Stark osminkad blick. Han har något att säga.

Och vi avslutar med bubblaren Paul Young, ni känner naturligtvis igen honom från bandet Kat Kool & the Kool Cats. Nästan hela skivan består av risiga covers, detta var en av bara två egna låtar. Men skivan sålde bra och låg etta i England i några veckor. Paul fick sjunga med Queen på Freddie Mercury Tribute Concert 1992, det är väl ändå lite stort?

E.L.O. II

Jepp, ett litet återbesök. Troligen inga fler efter detta. 

Iallafall inte från min sida.

Jag har lagt ut en lista med ELO tidigare, men då handlade det mest om det allra tidigaste grejerna, som är väldigt annorlunda, mer konstnärliga och proggigare.  

Efter ett par plattor lämnade Roy Wood. Det var dålig stämning. Jag har en föreställning att Jeff Lynne och Wood, med hjälp av sitt ökända hat sinsemellan hade kunnat skapa många fler intressanta grejer (finns det många krafter mer kreativa än hat?). 

Men nu blev det så olyckligt som det blev.

Roy Wood

Sen blev det ju annat som vi vet. Nu skulle det bli åka av. Mycket mer up-tempo, drivande arrangemang, lite romantik, och lite tätare ljudbilder.

Dom började gå mot mer progressiv/orkestral pop. Vissa kallar det för "Disco-rock". Personligen har jag aldrig haft den associationen. Men som det kan bli.

Om något skulle jag klassa det som Lego-rock. I mitt barndomshem växte jag upp med en mor som var/är en musik-konsument av rang. Inte en tyst sekund någonsin. Och hon var galen i ELO. Så där satt jag ibland en hel dag med lego-lådorna och byggde å byggde till detta. Inget disco i syne.

Men nog om det.

Jeff Lynne & Richard Tandy

Njut av lite annorlunda rock för sin tid. Med trevliga harmoni-byggen, framåt-strävande tankar, och här å där lite fin tonarts-porr.

Listan

Musik och grannar

 

Jag vet inte hur många gånger mina grannar har knackat på för att påminna om volymen genom åren. Jag var varken värst eller sämst som ung, men de är ändå många. Mina föräldrars granne Marianne kommer osökt upp bland minnen. Jag trodde inte Marianne var hemma när jag taggad kom hem från skolan för att lyssna på nyinköpta Bastards. 

Hon ville inte klaga, men just den dagen hade hon migrän redan innan jag kom hem. Jag minns att jag fick trippa in och sänka för att höra vad hon sa.

Men även det motsatta har hänt, att grannar bjudit mig på starka musikminnen. Speciellt två minnen har etsat sig fast hos mig, när musik strömmats från grannen och gjort mig helt förstenad. Då har det varit fina, njutbara, ögonblick. Den här spellistan är gjord för att återskapa dessa två minnen.

Den första grannen som gett mig bestående musikminnen bodde i samma hyreshus som jag på Hässleholmsgatan här i Malmö. Hans vecka började på fredagar vid 14-snåret. Då öppnade han sin dörr mot trapphuset. Först på måndag morgon var den stängd igen. Däremellan spelade han ljuvliga vinyler oavbrutet. Nina Simone, Janis Joplin, rock-steady, gammal R&B, soul. Själv behövde jag inte ens ställa min egen dörr på glänt utan kunde bara luta mig tillbaka. 

Det här minnet är kraftigt förskönat. Han hade nämligen verkligen dörren öppen varje helg, hela helgen. Hans vinyl kunde haka sig vilken tid på dygnet som helst utan att han märkte det. Sömnlösa grannar gapade. Men här och nu ska han få lite upprättelse.

Den andra grannen som är oförglömlig är inte en person utan ett musikinstitut som jag bodde vägg i vägg med på en semester i Barcelona. Där övade pianoelever och små ensembler olika stycken i en lokal med helt overklig akustik. Att sitta på sängen med öppna balkongfönster och lyssna på talang var riktigt skönt.

Det här är alltså en spellista där musikskolemusik blandas med själfull 60/70-talsmusik, så att de här minnena kan förevigas.

LISTAN

Lite om några av artisterna och låtarna (vänster- och högerjusterade för att hålla isär grannarna):

Tony Njoku

Njoku är en Londonbaserad artist som inte är helt färdigformad. Singlarna skiljer sig mycket åt och i denna relativt nya bjuder han på en ganska oediterad vardagspianiolåt.

Phyllis Dillon

Dillon släppte bara ett album och många av låtarna var covers. ”You are like heaven to me” är dock ett egenkomponerat undantag.

Lorraine Ellison

Flera av er har möjligtvis hört Lorraine Ellisons genombrottslåt ”Stay with me”. Det är en låt som har en bra historia bakom sig. Ellison hade det motigt som artist och fick inte chansen i studion. En dag dök det upp en möjlighet när en annan artist lämnade sent återbud till en inspelning. En 40-mannaorkester var bokad och skivbolaget ringde in Ellison på vinst och förlust. Hon tackade och tog vara på chansen såhär.

Låten ”Walk around heaven” är från ett senare album och passar bättre in på den här spellistan. Minst lika bra dessutom.

Helene Smith

”Pain in my heart” är en låt som även Otis Redding spelade in. Själv gillar jag den här versionen bättre.

 

Ariel Ramírez

Ramírez var en argentinsk kompositör som passande gick på musikinstitut i bland annat Spanien. Han skrev över 300 folkmusiklåtar. ”Purmamarca” borde fresta de flesta pianolärare.

Blondie – Fokus på blondiner

Under tre veckor har en liten skara tappra musikvecko-medlemmar tagit sig an den nobla uppgiften att fördjupa sig och lyssna igenom den första halvan av det Amerikanska pop-bandet Blondies diskografi. För att på så vis försöka utreda deras rättmätiga plats i musikhistorien, samt att sammanställa den ultimata Blondie-playlisten. Vi snackar om 6 album samt en hit-singel, som har analyserats grundligt och sedan kokats ner till essensen: En spellista med de 12 bästa Blondie-låtarna. 

Håll till godo:

Blondie – Fokus på Blondiner

Fokusgruppen har denna gång bestått av: Anders Larsson, Anders Jälevik, Jonas "Calypso" Knutsson, Pontus Jarenskog och Rikard Samvik. 

Lite bakgrundsfakta om bandet:

Blondie är en amerikansk rockgrupp bildad i New York 1974 av sångerskan Debbie Harry och gitarristen Chris Stein. Gruppen var en av de mest framgångsrika grupperna inom punk- och new wave-genrerna. Gruppen inriktade sig på många musikgenrer, men de förknippas ofta med punk och new wave. Bandet splittrades 1982, men återförenades 1997 och är fortfarande verksamma.

Blondie lär ha sålt över 40 millioner plattor och dom blev invalda i Rock and Roll Hall of fame 2006.

Album Tier List

Nedan presenteras hur de olika Blondie-albumen rankades i genomsnitt av musikveckojuryn.

Ingen skiva nådde upp till S-Tier stackars Blondie. Men ingen D-Tier heller…

 Rankingsystemet:

S-Tier: En klassiker till platta. Flera riktigt grymma låtar. Nästan alla låtar är bra, ingen usel låt. Prodden och helheten grym eller väldigt viktigt historisk. (S-Tier kan också vara en platta man personligen älskar, trots vissa skavanker.)

A-Tier: En Riktigt bra platta. Antingen väldigt jämn eller tillräckligt många hits för att man ska kunna bortse från några svagare spår. Prod och helheten solid. (A-Tier kan också vara en platta som är objektivt solid, men som man ändå inte kan förmå sig att älska.)

B-Tier: En ganska bra skiva: Kanske lite ojämn, eller något spår som är grymt men tyvärr också några som inte riktigt håller. Låtarna är kanske bra, men produktion eller mixen kass t.ex.

C-Tier: En svag skiva: Kan han någon enstaka bra låt men fler halvadana eller kassa låtar. Ojämn eller jämn-svag. Rea-backen.

D-Tier: En riktigt kass skiva. Inga bra låtar. 

Om låtarna och albumen i spellistan:

Blondie [1976]

Blondies självbetitlade debutplatta. Producerad av Richard Gottehrer och Craig Leon. Skivan bästa placering var plats nr. 14 i Australien. 

"Första skivan tyckte jag var rätt så platt och tråkig, men nu när jag tittar tillbaka för att hitta de bästa låtarna är där ändå rätt många bra saker. Kanske får jag lite tuggummipopfatigue när jag lyssnar på hela, men där finns ändå en hel del att hämta" – Jonas

"Väldigt retro-sounding. Inget som är direkt dåligt, men inget fantastiskt heller. Lätttillgängliga och catchy låtar, men “lättvikare”. Bandet är tight och produktionen är bra. Farfisan blir lite too much ibland. En helt ok debut, men långt ifrån någon klassiker" – Pontus

 

1. A Shark In Jets Clothing [Blondie]

"A Shark in Jets Clothing" är en tidig favorit. Känns som lite mer spännande komposition än de andra på sida A . Som sagt, lite tuggummi-punk över de andra låtarna" – Anders L

"Hade exakt samma slutsats. Skivan som helthet är ganska tam. Denna låten stack ut. Inget är direkt dåligt, men inget är speciellt bra heller. Såna skivor är ju inte så minnesvärda." – Rikard

"Lite mer 60-talsinfluenser än jag hade trott, In The Flesh känns inte som den är gjord 1976 t.ex. Nästan lite proggigt på "A Shark…", nice! Fortsätter fint med Man Overboard också" – Anders J 

 

Plastic Letters [1978]

Somophore-skivan, denna producerad av Richard Gottehrer. Skivan producerade hit-singeln 'Denis' en cover på en 60-talslåt som nådde 2:a platsen på Engelska listan, men som inte kvalade in på slutlistan. 

"Det är verkligen lite all over the place, speciellt andra plattan. Får Prog, Grunge, Pop, Punk, New Wave-vibbar. Det är ändå rätt spännande" – Anders L

"Jag tyckte nog lite bättre om första skivan än denna... svårt att hitta nåt som fastnar" – Jonas

"28 minuter det är en väldigt klen längd på en LP! Vet inte om det är en punk grej, men bara 1 låt över 3 minuter…" – Pontus 

2. No Imagination [Plastic Letters]

"No Imagination är fin också" – Anders L

"Jepp, håller med. Gott sound på den. Uppskattat trummisen i bandet, särskilt på detta spåret. Kul med ett band där hitsen inte nödvändigtvis är de bästa låtarna (hittills)" – Pontus

"Alltså No Imagination, har inte den lite Roxy Music-vibbar? " – Jonas 

3. Bermuda Triangle Blues – [Plastic Letters]

"Bermuda Triangle Blues tycker jag har jävligt mkt potential. Vet inte om den lever upp till det episka introt. Låten är ganska meh. Men grymt arr. Kanske min favvo på Plastic Letters ändå" – Rikard

"Känns som att många låtar är lite för plojiga för min smak. Som om dom inte vågar att ta sig själv på allvar. Bermuda Triangle känns lite mer som en “riktigt låt”. Orgeln är grym "– Pontus

"Ja den har flutit upp som en favorit, Bermuda triangle. Riktigt fina harmonier." – Anders L 

 

 

 

Parallel Lines [1978] 

Producerad av Mike Chapman. Deras riktiga genombrott och största framgång. Skivan blev listetta i England och hamnade på plats 6 i USA. Skivan producerade internationella succén 'Heart of Glass' som blev listetta i flera länder, USA, England, Tyskland bl.a. Singeln Hanging On The Telephone är en cover av bandet 'The Nerves'.

"Det är starka låtar, men känns lite mesiga. Tycker omslaget säger allt. Bra idé, Debbie Harris såklart jättesnygg, men bandet ser ut att precis gratulerat Säffle för att de precis fått en Dressmanbutik" – Anders L

"Deras mest klassiska platta, med god anledning? Den har hits, rätt i tiden, bra prod och ett ikoniskt omslag. (Men inte jättesnyggt) Lever den upp till hypen? Njea, kanske." – Pontus 

4. Hanging On The Telephone [Parallel Lines]

"Hanging on he telephone är ju en riktig poppärla! Behöver ju inte vara tuffare? Det är ju pop!" – Anders J

"Fan jag gillar Hanging on the telephone. Hon har något lite David Johansen från New York Dolls över sig. Den där lite mogna hesa aggressiva stötvisa sången." – Jonas

"Hanging on the telephone är bra håller med. Kan var favoriten på den skivan. Lite tråkigt att det inte är deras låt. men de gjorde iaf den känd." – Rikard 

"Väldigt trogen originalet. Bra låt även om jag föredrar originalåten något. (Lite svagt att börja nästan lika dant med telefonsampling dock) Men anyways, detta är en strålande albumöppnare, bra energi." – Pontus 

5. Heart Of Glass [Parallel Lines]

"Heart of Glass, ja, det är väl den som är utslagsgivande. En gedigen bra låt" – Anders L

"Ja visst. Kul att man fortfarande kunde hitta på något i pop som var helt unikt på den tiden. Den konstiga sänkningen "aaaa aaaa aaaa", så jädra ikonisk" – Anders L

"Lite sönderspelad men en solklar hit. Debbies nonchanlanta sångstil funkar bra på denna. Goa synthar. Hygglig fade-out." – Pontus

"Jag kunde inte fatta varför jag hela tiden förväntade mig att Dolly Parton skulle börja sjunga slutet av refrängen på 9-5 när jag hörde Heart of Glass, tills jag kom på att båda refrängerna är nästan samma. Det är inte direkt plagiat-likt, men om man sjunger blondies refräng med Dollys text så förstår man lite vad jag menar. " – Rikard

 

Eat To The Beat [1979] 

Uppföljaren till succén även denna producerad av Chapman. Skivbolaget storsatsade och samtliga 12-låtar på skivan fick en musikvideo. Även denna listetta i England, men singlarna gick det något sämre för. 

"Känns som en “Nu måste vi följa upp succén fort” platta! Känns också som  80-talet kommer antågande med stora steg. Produktionen känns sämre än förra skivan med mer burikigt och reverbigt sound" – Pontus

"Mmm, Eat to the Beat fastnade inte alls, nått med ljudbilden som bara låter trött och ska-grejen, nej tack" – Anders J 

"Omslaget ser riktigt Italodisco ut iaf! Men varför är Per Gessle med i bakgrunden?" – Anders J

"Nej den här skivan var inte så spännande. Dreaming och Atomic tycker jag är helt ok dock" – Jonas

"…eller, det är ganska många goa här också nu när jag är inne på andra varvet. Låtarna är bättre. Kanske hade jag föredragit produktionen på förra, men låtarna på denna är rent av bättre" – Rikard 

6. Atomic [Eat To The Beat]

"…Versen eller Refrängen är egentligen inte alls så bra, men melodi/gitarrhooken som följer är å andra sidan superstark. Är inte så såld på mellandelen, bassolot speciellt är inte imponerande. Man bara önskar att Bernard Evans (Chic) hade kommit in och spelat något som faktiskt svängde. Kass fade. Egentligen kunde hela låten varit instrumental. Ändå en rätt minnesvärd låt i sammanhanget" – Pontus

"Gillar både atomic och Dreaming. Union city blue är inte så pjåkig heller. Resten va inte mkt. att hänga i julgranen som min mormor brukade säga." – Rikard

7. Dreaming [Eat To The Beat]

"Den har ett bra avspark, precis som hanging on the telephone. Det är en skön känsla att sätta igång skivan när man tar sina första tramptag med cykeln på morgonen. Man får bra fart" – Jonas

"Dreaming är det inget fel på alls" – Rikard

"Plattans starkaste låt. Fult reverb på trummorna. Ebow-gura, men inte specielt intressant sådan. Tyvärr ingen vidare fade." – Pontus 

"Det har lite ABBA över sig tycker jag. Vet inte varför" – Rikard

 

8. Call Me [Singel 1980]

En singel som skrevs av Giorgio Moroder med text av Debbie Harry till filmen American Gigolo (1980). (Ursprungligen ämnad åt Stevie Nicks som tackade nej.) Deras andra listetta på USA-listan och deras mest sålda singel. Samtliga deltagare röstade för att denna skulle vara med på listan.

"Helt rätt, grym låt! Trodde den var med på Autoamerican" – Anders J 

"Här lyckas dom verkligen kombinera sitt punk-arv med discon i en snygg unik hybrid.. Man önska att det fanns fler låtar av denna kaliber. Stark låt, med bra refräng och bra prodd. Goa call-and-response körer. Gillar synth-solot också." – Pontus

"Jag är inte så förtjust i Call me. vet inte varför. den är ju bättre än average Blondie-låt iofs."  – Rikard

 

 

Autoamerican [1980]

Mike Chapman fortfarande i producentstolen. Skivan innehåller covern på The Paragons 'The Tide is High' som blev Blondies 3:e listetta i USA. Men som ratades hårt av Musikveckojuryn. Singeln Rapture var den första singeln med Rap som blev listetta i USA och breddade vägen för Hip Hop enligt vissa. 

"Bra prod på Autoamerican överlag. Tide is high har jag svårt för dock. Onödig cover. Låten i sig är okej, men det blir lite pajjigt" – Rikard

"Jävligt splittrad skiva. Men där är ju ändå en del godsaker." – Jonas

"Lite förvånad över att den har fått såna ljumna omdömmen, tycker ändå att den är rätt mycket stabilare än Eat to the Beat. Sen är det klart att den är ojämn och spretig och saknar lika solklara hits. Men dom 3-disco spåren på plattan är ifan nte så dumma. Tycker att produktionen överlag är bra och många bra arr." – Pontus 

9. Live It Up [Autoamerican]

"Laid-back Disco, bra sväng och trevlig baslir. Lite Kermit-varning på Debbie på första vers. Göttig Wah Wah gitarr. Solot är kanske super, känns som Stein är mer bekväm i rock-land. Fina körer. Inte en super-hit men på det hela en stabil låt. Bra!" – Pontus

"Jag tycker Autoamerican öppnar rätt bra... Europa är inte alls samma kraftfulla avstamp som några av de tidigare skivorna, men stämningsfullt och suggestivt. Och Live it upp är en helt stabil förstalåt" – Jonas  

10. Rapture [Autoamerican]

"Hmm.. rappen i "Rapture" är inte superövertygande, annars rätt cool låt och videon landar på plus" – Anders L

"Jag gillar rappen, old school utan några som helst pretensioner att vara cool. Detta var väl t.o.m. före the message med grandmaster flash? Alltså supertidig rap. Läste nånstans att det var första rapvideon på MTV också, vilket kanske säger mer om MTV än om att blondie var tidiga på det" – Anders J 

"Ja, jag växlar mellan cringe och kult. Men i slutändan gillar jag nog den. Det är lite som med Run DMC eller annan tidig rap, den var  inte så vass och har åldrats dåligt, men är fortfarande rätt charmig" – Pontus 

 

The Hunter [1982]

6:e och sista skivan innan bandet splittrades även denna proddad av Mike Chapman. Debbie Harry hade släppts sitt första solo-album året innan och The Hunter blev en besvikelse kommersiellt. 'For Your Eyes only' var avsedd till Bondfilmen med samma namn men blev ratad. 

"Det finns någon sorts spelglädje i det som jag gillar. De är inte fängslade av en genre. Men sen blir det ju inte alltid så bra, och jag håller med om att egentligen är de mest dåliga på att blanda dem. " – Jonas

"Alltså de sista två albumen är inte så dumma egentligen. Men lite tunna på något sätt, men alla albumen är lite tunna. Man tänker, "fan det är lite småtrevligt detta", sen glömmer man bort det " – Anders L

"Asså, ibland så bestämmer sig Blondie att ta skepnaden av Lotta Engberg. Islands of lost souls tänker jag på då." – Rikard

"Det är något med ljudbilden på Hunter som stör mig, känns som om jag lyssnar på den från rummet bredvid, varför känns det så? Är det något reverb eller liknande som ställer till det?" – Anders J

"Det låter platt och burkigt reverb jämfört med förra skivan. Lite konstig stererobild också. Man får väl gissa att det helt enkelt är 80-tals estetik som spelar in? Skivan lider av detta och en usel låtordning. I övrigt är den som deras andra skivor, ojämn. Men jag tycker att den är bättre än vad recententerna verkar tycka. Har överlag svårast för blåset på denna skivan som pajar väldigt många av låtarna" – Pontus

"Orchid Club => Island of Lost Souls kan vara sämsta övergången i musikhistorien" – Anders L

 

 11. War Child  [The Hunter]

(Här har vi valt en nymastrad version från en samlingsplatta då albumversionen (Åtminstone på Spotify) är riktigt kasst mixad/mastrad.)

"Jag har hittills gillat blåset på the Hunter. War child tycker jag är riktigt mäktig" – Jonas

"Grymt fett synth-arpeggio. Kraftwerks-kvalitéer. Jag gillar verkligen denna låten, men tycker att prodden pajar den, särskilt det svultsiga men ändå tunna blåset. Dom borde vågat gå hela vägen och gjort en minimialistisk techno-låt, då hade den här låten kunnat blivit lika legendarisk som Donna Summers ‘I Feel Love’. Den bröliga saxen måste jag dock säga att jag gillar lite. Oavsett får jag nog säga att detta är favoriten på skivan" – Pontus

 

12. For Your Eyes Only [The Hunter]

"For your eyes only" är kanske bästa Bondfilmen. Så jävla bra miljöer. Föredrar nästan Blondies version. Sheena Eastons är ju smäktande som satan, men har ingen Bondkänsla" – Anders L 

"De gör ju iaf For Your Eyes Only till sin egen. Den e ganska go ändå, även om jag diggar originalet bättre. Kass prodiktion på denna skivan. Förstör halva grejen. Vad hände med den polerade glittriga produktionen från Autoamerican? " – Rikard

"Alltså… 'For Your Eyes Only' med Blondie och Sheena Easton är två helt olika låtar…" – Pontus 

"Jaja, det förklarar saken. Hahah" – Rikard

"Jag är inte Bond-kännare så jag svär väl i kyrkan men tycker också Blondies ver. är roligare att lyssna på" – Anders J

 

Kroppens egen autotune

Kroppens egen autotune

En dag blev jag medveten om att väldigt många av mina favoritartister ofta väljer att sjunga i falsett. Det känns nästan som ett helt naturligt röstläge för Thom Yorke, Loney Dear och Caribou. Även FKA Twigs, James Blake och Owen Pallett dras också gärna till de höga tonhöjderna. Jag samlade ihop några låtar som kombinerar fina elektroniska produktioner med (mestadels) naturliga röster i höga tonhöjder.

Här är listan

Loney Dear: Humbug

En låt i Loney Dear’s lite äldre, maxade stil och med hans karaktäristiskt höga röstläge. Se honom live om ni får chansen!

Moses Sumney ft. James Blake: Make Out in My Car

Moses Sumney’s röst behöver inga effekter men när James Blake producerar verkar han inte kunna låta bli att krydda lite ibland.

Caribou: Like I Loved You

Jag tycker Caribous produktioner överglänser hans röst men hans försiktiga falsett brukar addera en fin intimitet till musiken.

FKA Twigs: Lightbeamers

En händelserik låt i 6/8-takt där FKA Twigs vackra röst bearbetas på flera sätt.

Clark: Town Crank

Clark är en fantastisk producent och han brukar egentligen inte sjunga, men på hans senaste skiva släpper han sargen.

Serpentwithfeet: A Comma

Josiah Wise har en underbar röst och det är lätt att förstå att många vill samarbeta med honom.

Hundred Waters - Siriusmo remix: Animal

Jag älskar det mesta Siriusmo klämmer fram ur sina synthar. Här tar det nästan 1,5 minuter innan Nicole Miglis jazziga falsett dyker upp och det låter så tajt att man inte kan tro att låten är en remix.

Owen Pallett: Song For Five & Six

Violinisten och kompositören Owen Pallet sjunger allt bättre på varje skiva han släpper. Den här låten från albumet In Conflict hörs det tydligt att Brian Eno producerat.

James Blake: Choose Me

James Blake verkar ofta helt strunta i strukturer som vers, refräng och brygga. Choose Me hinner knappt börja förrän den går in någon sorts lång avslutning. 

Thom Yorke: Twist 

Thom Yorkes ikoniska falsett lär vara inspirerad av Jeff Buckley. Jag gillar hur Twist delas upp i två kapitel med helt olika röstlägen.