Drömteater

As per request.

Jepp, Dream Theater. Ett metal band som har klängt fast i mitt liv sen högstadiet. Det var i "Antons hörna", fritidsrummet. Där satt Anton och pysslade med kassettband, ritade, och spelade musik hela tiden i den lilla bandspelaren. Spelade gitarr och var typen av alfa-person som alla kids på skolan hade automatisk respekt för. Jag var ett mobbat barn runt den tiden. Men denna fina människa hjälpte mig att hitta min självrespekt och lärde mig mycket om musik. Drama-lärare också. Minns fortfarande hur irriterad han blev på mig att jag inte försökte utveckla min sång och sjunga i skolspexet osv. Han tyckte jag hade talang och röst för det. Men jag var för osäker och blyg på den tiden. Kanske kommer det en dag. 

Nog om det. 

En dag gav han mig ett kassettband med Dream Theater. "Detta passar dig perfekt". Så rätt han hade.

Som redan erkänd hårdrockare (men som precis också i nervös tysthet börjat lyssna på Kraftwerk) så började jag knarka detta. Förmodligen min första introduktion till den märkliga världen av progg.

Ingen kan göra covers på detta bandets låtar är väl en bra sammanfattning. Det är för tekniskt, för akademiskt och för kliniskt.

Och så bara så vi får det ur vägen så jag slipper fortsätta tjata om det; Mike Portnoy är en övermänsklig trummis. Som ni kommer att märka. Lite brokig historia, men dock grundare av bandet, och har en underbar scen-presence, han som kickade igång publiken, plockade upp folk på scen för att testa pukorna osv. I princip gruppens frontman som i min mening sken mycket ljusare än sångaren James LaBrie (inget ont om rösten men ingen vidare people-pleaser), sen sökte han sig vidare till andra äventyr. För att lyckas ersätta honom var dom tvungna att bjuda in ett gäng med några av världens bästa trummisar till audition. Finns en dokumentär om detta som är lätt att hitta på tuben. Mike Mangini tog över pinnen iaf, och ja, han går väl inte av för hackor han. Men bandet förlorade lite själ helt klart.

Som namnet antyder så är det ganska teatralisk metal. Vilket automatiskt skickar dom i progg-facket. Men jag tror att för min del så är det kombinationen av lekfullhet, tonkänsla, rytmisk och taktartsmässig storhet, och hyfsat tung metal som alltid har attraherat mig. Lite som en mycket tyngre och kompetentare variant av Svenska "Ghost".

Tänkte först köra det lite kronologiskt, men sen sket jag i det. Blir plock ifrån ett fåtal album, för bästa upplevelse.

 

Mycket nöje - LISTAN

Pull Me Under

Ja varför inte börja med den största hitten. Och ni får gissa vilken magnifik present till Pontus detta är.

Från andra albumet Images And Words. Mycket bra stuff på den plattan. Även balladerna. Och jag vågar mig på att plocka med två låtar ifrån den på listan. Bara att vänta på uppkommande progg-metal bam deluxe om en stund.

Light Fuse and Get Away

Första plattan. Väldigt skrotigt sound jämfört med resten av katalogen. Skitsvårt val här. Grym platta, men tror jag aldrig kommit över oktavskiftena i kombo med motorgurorna.

As I Am

Från det göttiga albumet Train Of Thought. Mycket polyrytmik här,

Scene Seven, The Dance of Eternity

Nu börjar det bli klyddigt. Riktigt skön pretto-metal. Nästan som om Zappa varit coach här. Roliga skiften och stundvis nästan frijazzig känsla. 

Metropolis - Part I

Lite jingle bells jingle bells där i början.

Men nä, så gullig är den inte. Då var vi framme vid ett välrenommerat legendariskt epos som trots sin soundmässiga datering fortsätter att engagera och sönderplockas av musiktekniknördar och alt-metal-älskare än idag. 

Surrounded

Ballad-ish. Blir nog inte mjukare än såhär i katalogen någonsin.

The Enemy Inside

Lustigt att göra ett självbetitlat album så sent. Men Många bra grejer här. Detta en favvo.

Ytse Jam

Åter till debuten. Gillar denna plattan väldigt mycket. Det där tidiga kreativa stoffet. Alla artister har sånt. Innan dom blir korrumperade.

The Root Of All Evil

Helt ok platta. Nog den sista jag hittade grymma grejer på.

Endless Sacrifice

Avslutar med en av mina favoriter från Train of Thought. Jag och min dotter kallar den för gullefjun. Go figure.

Peace!