Jag har haft den här listan i bakhuvudet länge. Den indiske sitarvirtuosen Ravi Shankar som fick en amerikansk dotter. Den amerikanska singer songwriter-pianisten med den indiska fadern.
Jag vet inte så mycket om Ravi Shankar egentligen, men lyssnade en period oroväckande mycket på Norah Jones. När jag återbesökte henne för denna listan fann jag att hon har blivit bättre med åren, i bemärkelsen att hennes senare verk är mer avskalade och finstämda än hennes tidigare. Vad gäller Ravi Shankars verkshöjd så kan jag inte annat än utgå från att den varit på en konstant platå fram tills hans på tok för tidiga hädangång vid 92 års ålder.
Jag har funderat på om det eventuellt står att finna någon tydlig artistisk inverkan på Norah från Ravi, en slags influens på hennes uttryck. Jag ska villigt medge att jag inte kunnat urskilja en sådan röd tråd i någon större utsträckning. Man får väl se den analysen som ett slags null-resultat, men även null-resultat ska publiceras.
Helt ärligt så vet jag inte riktigt själv vad jag tycker om slutresultatet, men det känns skönt att få ut den här listan ur systemet.
Notera särskilt den sista låten, där Norah gör Traces of You med Anoushka Shankar, hennes två år yngre halvsyster tillika sitarist. Cirkeln sluts kanske just där. Vackert.
Jag kände 0 inspriation denna gången. Kanske för mycket jobb, för mycket hemrenovering. Helt enkelt för mycket annat i skallen.
Därför valde jag den enkla vägen ut genom att outsourca denna slot till min minsting Frank.
Frank går i nian och klurar för tillfället på vilket gymnasieprogram han ska välja, vilken bröstövning som ger mest bang for the buck och hur man spelar Kanye West låtar på piano.
Frank har dykt djupt in i hiphopens sfär på sistone till sin fars förtjusning. Vissa av hans val känner jag till väl - typ MF DOOM och Kendrick Lamar. Andra är nya bekantskaper för mig eller artister som jag aldrig gett en chans. Denna listan blir typ en lika stor nylyssning för mig som för er :)
Röda tråden tycks dock vara gott sväng, från både gamla och nya skapare. Och frånvaro av autotune till stor del - ja, det finns ny rap som inte har det :)
Disclaimer! Detta blev en lista där av typen “Pontus nördar in på en grej och skriver nästan en avhandling”… Hoppas ändå att ni finner att det finns nått ni gillar även om ni inte pallar läsa.
Jahn, Faul, Gringo & Jorge
Som säkert många vet är jag lite av ett Beatles-fan. Det är väldigt tacksamt att vara just Beatles-fan då det sannolikt inte finns något band som är lika väldokumenterat och sönderanalyserat. Och deras popularitet verkar inte heller minska - Re-issue plattor, dokumentärfilmer, över ett dussin Beatles-podcasts på Spotify och vi ska inte snacka om hur många böcker som skrivits eller YouTube videos som producerats! Ganska fascinerande, för vi snackar om ett band som var aktiva i knappt 10 år och la av för mer än ett halvt sekel sedan.
Beatles är också en av få artister som har ett vedertaget adjektiv som beskriver musik som liknar deras: ”Beatlesque” (Bob Dylan och Black Sabbath är två andra ganska artister som också ofta tillskrivs sina egna ord). Ordet omnämns faktiskt redan så tidigt som 1964, vilket verkligen bevittnar om hur inflytelserika dom var/är. I begreppet idag får man också inkludera medlemmarnas solo-output, som får ses som vidareutvecklingar eller variationer av Beatles-soundet. (På vissa “solo”-spår spelar dessutom upp till 3 av 4 Beatlar).
Dom flesta har nog en instinktiv magkänsla för när någon låter som The Beatles. Detta trots att dom både låt och sound-mässigt måste vara en av de mest spretiga banden i historien. Dessutom med 4 distinkt olika sångare. Ta t.ex. två låtar som Helter Skelter och Yellow Submarine. Det rör sig inte om en enskild sak som gör att en låt känns "Beatlig"– utan en kombo av olika grejer som t.ex:
Återkommande Melodi & ackordföljder: Vissa melodi-intervall återkommer frekvent och får en att instinktivt associera till Beatles. Mycket Moll/Dur växlingar och en del ackord som man normalt inte förväntar sig. Vissa ackord har blivit nästan synonyma med Beatles. Slutakordet på A day in a Life, eller öppningsackordet till A Hard Days Night är t.ex. ikoniska.
Sångharmonier/körer: Beatles signum med 2 eller 3-stämmig i tätt samspelade harmonier, många "ahh-ohh-körer" och call-n-response. Ofta dyker en andrastämma upp som en kommentar till förstastämman.
Trummorna: Ringos lite särpräglade och lite udda trumstil som ibland tillskrivs att han spelade på ett höger-set fast att han var vänsterhänt. Ringo är verkligen en av de där trummisarna som man direkt kan identifiera när han som spelar.
Sångrösterna: De individuella röstkvaliteterna hos John och Paul, och i mindre grad George och Ringo är inpräntade i våra medvetanden. Lennons nasala stil i synnerhet.
Låttexterna: Första halvan av karriären präglas av rätt naiva positiva kärleksånger. Därefter blir låtarna mer betraktande och Beatles psykadeliska målande texter blev mallen för den typen av musik. Lennon med ofta lite pesimistiska, sarkastiska texter. Paul McCartney kanske lite romantiska eller nostalgiska och Harrisons introverta och existensiella stil.
Harrisons Gitarr/Sitar: GeorgeHarrisons rätt subtila melodiska gitarrspel som alltid tjänar låten. Hans användande av 12-strängad elgitarr, sitar och slide. Han är kanske ingen Hendrix eller Eddie Van Halen, men en viktig lirare och en inspiration för många gitarrister, mig inklusive.
Pauls Bas & Piano: Pauls väldigt melodiska, framträdande spelstil och “runda” Höfner-ton ofta centralt och högt i mixen. Samt hans rytmiska men rätt enkla pop-piano stil som han, om inte uppfann, åtminstone populariserade.
Låtarrangemangen: Framförallt George Martins fantastiska och vackra stråkarrangemang. Men Beatles var också pionjärer att använda lite för den tiden ovanliga instrument i rock, som cembalo, sitar, blockflöjt och mellotron och t.om. synthar.
Låtar/Komposition: Hooks, hooks, hooks! Helt enkelt väldigt catchy låtar och melodier. Många Beatles låtar har väldigt minnesvärda stick/bryggor. Som t.ex. sticket i Something eller A Day in Life eller We can work it out.
Produktion/effekter: Beatles var först med många inspelningstekniker. Att använda feedback avsiktligt. Psykadeliska effekter som att köra ljud baklänges, att köra gitarr och sång genom orgel-leslie (Roterande högtalare). ADT (Automatisk double tracking - en effekt som speciellt utvecklades för Beatles av EMI) Upp & Ner-pitchade tracks (AKA Varispeed).
Jag tänkte med denna listan försöka ge lite exempel på ovan med låtar som i min mening är Beatlesque.
Blir det referenslåtar? Jojomän det kan ni fethaja!
Lemon Twigs ser väl ut som folk gör mest, gissar jag.
1. Lemon Twigs - I wanna Prove to you [2016]:
2 bröder som lär var uppfödda på Beatles, barock och powerpop. Här har vi ett typexempel på en McCartney-aktig låt i den lite “Nostalgiska skolan". Sångaren låter inte helller olik Paul McCartney på rösten. Sen är det valsiga do-wop partiet med körerna väldigt Beatlig - och något som både Lennon och McCartney skulle använde sig av. Även trum-filsen är klart Ringo-inspirerade.
2. Emitt Rhodes - With My Face On The Floor [1970]:
Emitt är lite av en kultfigur: en Amerikansk singersongwriter som låter väldigt snarlik Paul McCartney till både röst och låtmaterial och piano-riff. Han fick t.o.m epitetet “One-Man-Beatles” - Något som tydligen smickrade honom. Anmärkningsvist att Emitt spelar alla instrument på skivan, något som även Paul gjort från och till under karriären. Gitarrsolot kanske i sig är så anmärkningsvärt men ett sådant laid-back och melodiskt som Harrison gärna spelade (Ta t.ex. solot på Let it Be)
3. The Dukes of Stratosphear - What in the World [1987]:
Engelska new wave/pop/punk bandet XTC beslöt sig att göra en egen ”Sgt. Pepper”, 20 år efter Beatles klassiska skiva. D.v.s. Dom lirade in en ironisk psykadelisk platta under pseuodym. Här är ett tydlig exempel på den Psykadeliska Beatlesque sound: Melotron-blås, baklänges bandloopar och processerad sång a la Lennon. Men lyssna speciellt på den högt mixade basen som lånar friskt från Paul McCartney. i synnerhet från låtar som “Rain”och "Taxman".
Hjälpsamme Billy hjälper gärna till med svan-relaterade problem.
4. Billy Swan -I Can Help [1974]:
Vanligtvis när men säger Beatlesque så är det något som låter Lennon och/eller McCartney man syftar på. Dom var såklart dom två huvudsakliga låtskrivarna och också de lättaste att imitera stilmässigt (Lennons sång/texter i synnerhet). Ringo har aldrig varit en stor sångare… Få artister har nog tänkt “Jag vill låta som Ringo Starr” - och då syfta på hans sångstil (och inte trumspelet – som såklart är ikoniskt). Billy Swan kom dock väldigt nära med både sin röst och stil. I can help misstogs för många ör en Ringo singel när dom först hörde den på Radio. Ringo’s stora bidrag till Beatles var ju inte som låtskrivare, men han hade en låt på varje Beatles skiva. Ofta en cover, en lite lättsam, country-inspirerad låt - precis som denna.
Precis som med Ringo’s trumspel är det lättare att hitta artister som försöker efterapa George Harrisons gitarrstil än hans sångstil. George Harrison var lite av en late bloomer och mycket av hans karakteristiska slide-guitar stil utvecklades först efter Beatles. Under Beatles-åren är nog influenserna från Indisk musik hans mest beständiga bidrag till Beatles-soundet. Vilket såklart inte ska underskattas – Det var väldigt många som köpte en sitar efter ha hört Norwegian Wood! George’s stämma är lite återthållsam och bräcklig. Inte helt olik Elliot Smith som var ett stort fan och gjorde många Harrison-covers (live) under sin kariär. På denna låten hörs förutom en ganska Beatles-inspirerad ackordföljd och stråk-arr, en rätt Harrison-introspektiv text och en slide-solo som verkligen låter post-Beatles-Harrison.
Det dröjde inte många år efter Beatles break-up innan det börjades ryktas om återföreningar. När ett hittils okänt band vid med det lite kryptiska namnet Klaatu 1976 släppte en väldigt Beatlesljudande platta, började det figurera rykten om att det faktiskt rörde sig om Beatles under psuedonym. Låtarna och skivkonvolutet hade dessutom Beatles refrenser. Detta var såklart helt falskt och bara ett PR-trick som gjorde att Klaatus skivförsäljning fick en rejäl skjuss (åtminstone initialt). Men låtar som denna, låter till trots mycket som en Lennon/McCartney komposition. Lite nostalgiskt och folk-parks-jazzigt. Arrangemanget med blås, körer och ljudeffekter ekar verkligen Sgt. Pepper/Magical Mystery eran. Även call-response körerna är väldigt Beatles.
Sgt. Bee Gees feat. Pete Frampton. Ett tips på en film ni inte behöver se.
7. Bee Gees – Harry Braff [1968]:
Det är nästan svårt att fatta vilket genomslag och inflytande Beatles hade när dom stod på top. Det är nästan svårt at hitta ett band som inte är Beatlesque i mitten av 60:talet. Ett band som också misstogs för att vara Beatles (Men mera oavsiktligt) var Bee Gees som var ett habilt pop/rock band långt innan dom började spela Disco. Nu tycker jag att bröderna Gibbs röster är väldigt unika och inte speciellt lika någon av Beatlarna, men vad det gäller låtsnickeriet och stämsången finns det såklart en hel del som är Beatlesinfluerat. Denna låten t.ex. skulle kunna varit något från Beatles anno 65-66; Tänk Help, Rubber Soul eller Revolver. En annan kul koppling är att Bee Gees porträtterade bandet Sgt. Pepper i filmen 1978. Bee Gees första skivor är fullspäckade med starka poplåtar som denna, men tyvärr är ofta inspelningskvalitén sådär.
En låt som ekar John Lennon- Då i synnerhet hans två första soloplattor; Plastic Ono Band och Imagine som innehåller många låtar som påbörjades som Beatles-låtar och som inte sällan framförs av 3 av 4 Beatlar (Alla minus McCartney. Båda skivorna producerade av Phil Spector (som även producerade Let it Be och Harrisons 3 första solo skivor). Utöver att kompositionen är väldigt mycket Lennon är det också den typiska produktionen: Slap-ekot på piano och sången och lyssna även på hur trummorna kommer in på klassiskt Ringo-manér. Tobias har fortsatt karriären med att skriva för många andra artister. Fin låt hursomhelst.
Elphant 6 är ett ett Amerikanskt musikkollektiv och skivbolag där bandet Apples in Stereo (En tydlig Beatles referens BTW) är en av grundarna. Andra band som ingår är Neutral Milk Hotel, of Montreal och The Olivia Tremor Control m.fl. Gemensamt för artisterna i kollektivet är just att dom inspirerats mycket av 60-tals pop/rock och Beach boys och Beatles i synnerhet. Här är Beatles-influenserna direkt övertydliga – att bara ha med ordet “Strawberry” i en låttitel ger ju vissa associationer. Hela låten osar såklart mest John Lennon LSD-fas och Beatles anno 1967 inklusive väldigt Ringo-aktiga trumfills. Men samtidigt: jag är ju svag för sånt här.
10. Electric Light Orchestra – I Need Her Love [1979]:
Det är svårt att välja en låt med ELO. Till och med Beatles själva ansåg att Jeff Lynne’s ELO lät som en direkt fortsättning på Beatles. Och Jeff erkände att han i princip baserade ELO's sound på George Martins orkestreringar och låtar som I am the Walruss. Han har dessutom förmågan att kunna låta som alla fyra Beatlarna på olika låtar. Jeff Lynne skulle sedemera även spela med Harrison i supergruppen Traveling Wilburys och även producera både skivor med Harrison – samt Beatles “postuma” singlar (Free as a Bird 1995 & Real Love 1996). Den här väldigt tjusiga balladen låten mycket som en McCartney ballad med George Harrison slide-gitarrer och George Martin-stråkar (Och/eller Phil Spector).
Tre exempel på låtar som är direkt inspirerade av specifika Beatleslåtar:
Chemical Brothers w. Noel Galagher– Let Forever Be [1999]:
En av banden med mest Beatles-komplex måste nog vara Oasis, som åtminstone själva ville tror att dom var Beatles reinkarnerade. Här är det brorsan Noel som sammarbetar med Chemical Brothers i en Tomorrow Never Knows-version. Jag skulle kunna sätta ihop en hel playlist med låtar som tagit inspiration från just den låten (Jag har nog påbörjat en). Faktum är Noel Galagher och Chemical brothers har gjort ytterligare en till låt som båda baseras på den: “Setting Sun”. Dessutom har Oasis har dessutom själva minst en låt: Falling Down.! Det som gör “Tommorow Knows soundet” är 1) Ringos udda trumspel som påmminner om en loopad break, något som inte hade hörts i popmusik tidigare 2) Inga ackord moduleringar - bara 1 ackord genom hela låten, något dom plockade upp från Indisk musik 3) Bandloopar - en föregångare till samplingar, även detta en innovation i popmusik. Referenlåtar: Tomorrow Never Knows
The Jam – Start! [1980]:
The Jam har aldrig stuckit under stol att dom lajvade mods och i synnerhet band som the Who och Beatles. Detta spåret känns som en ripp-off/homage till George Harrisons låt Taxman på Revolver. Det är såklart framför allt McCartneys bas-riff som är lånat, men även gitarrern är snarlika. Till och med gitarrsolot (Som faktiskt spelas av McCartney på Beatles original) känns väldigt snarlikt. Intressant nog skulle the Jam även låna basgången till sin låt Liza Radley. Referenslåt: Taxman
The Rutles – Ouch! [1978]:
Eric Idles och Neil Innes Beatle-parodi innehåller många brillianta pastischer på deras låtar. Här är deras version av Help!. Vill man ha en lektion hur man gör en låt Beatlesque är Rutles filmen "All You Need is Cash" definitivt en bra guide, plus att filmen faktiskt är rätt rolig och en rätt bra historie-lektion. George Harrison var god vän med Eric och stöttade Rutles-projektet medan de andra Beatlarna var med reserverade. Kul trivia är att Ricky Fataar som spelar George’s karaktär också var medlem i Beach Boys under en period. Referenslåt: Help!
Bryan Ferry i höstskrud. Naturligtvis med stilrena raggsockor på fötterna.
September var tydligen den varmaste måndan sedan förindustriell tid.
Kommer värmen fortsätta? Är hösten utrotningshotad? Kommer raggsockarna ligga oanvända? Jag hoppas verkligen inte att detta är fallet.
Som kompensation för den hittils uteblivna årstiden kommer här en höstig lista sammansatt för att gå bra ihop med raggsockar, så gräv djupt i lådan och plocka fram dina älsklingssockar och tryck på play.
Nutida säckpipemusik är inte något man springer på ofta - särskilt inte bra sådan åtminstone. Men det gjorde jag och fastnade för denna drönande skiva. Hon spelar här ihop med Colin Stetson och 1:17 framåt (samt särskilt kring 3:00) brukar jag få lite gåshud. Detta väcker något i mig.
2. Kamasi Washington - Desire
En variation av samma tema som Kamasi har i Truth - Fantastisk låt för övrigt. Men denna är också en låt jag ofta spelar - mycket på grund av det smäktande Rhodes-solot som kommer in 2:24, som smeker trumhinnorna likt plysch från 70-talet. Jag brukar spela denna lite för högt i bilen när jag åker själv.
3. Max Richter - On The Nature Of Daylight
En till av mina husgudar. Just detta stycke har en plats i mitt hjärta, för i all enkelhet så är det briljant i hur det byggs upp gradvis. Det finns en video som jag brukar kolla på för extra feeling: https://www.youtube.com/watch?v=b_YHE4Sx-08
4. Chris Zabriskie - John Stockton Slow Drag
Jag har lyssnat år ut och år in på Per Johansson och Eric Schüldt, nu senast på deras episka Myter och Mysterier podd. Detta är introlåten där, och väldigt personligt såklart, men den försätter mig i ett tillstånd som jag har svårt att beskriva med andra ord än vördnad inför det mystiska.
5. Buddy Guy - Give Me My Coat And Shoes
Jag plockade upp mitt Hohner Special 20 (tonart A) igen nyligen efter att barnen rotat fram det i en låda. Jag lärde mig lite bluesmunspel en gång i tiden när jag pluggade statistik (det var så himla tråkigt). Och nu har jag börjat igen och börjat få kläm på bending. Brukar ha med det i bilen när jag åker och hämtar Wilma på ridningen i Klagshamn, och älskar rödljus eftersom det gör att jag kan spela med båda händerna.
6. Big Walter Horton - Trouble In Mind
En till munspelsblues jag har kört om igen ett tag på sistone. Här hör man ganska tydligt användning av den s.k. tongue blocking tekniken - som jag själv inte riktigt fått kläm på.
7. Allen Stone - Taste Of You
Weird AL(en Stone)
Ett samarbete mellan Allen Stone och Jamie Lidell. Gör mig otroligt glad och pepp! Faktiskt också en av de låtar jag brukar sätta på under varma dagar. Men jag kan fortfarande inte med att spela den när jag är ute fritt på vift i det offentliga rummet, för min kropp har en tendens att börja självsvänga med låten. Jag brukar även börja skråla..
8. Jantra - Homoom
Jantra kommer från Fashaga, vilket kan låta som en håla i Småland men i själva verket är en region på gränsen mellan Sudan och Etiopien som det tydligen bråkas om en del (sandlåde-style som det brukar vara länder emellan: A: Mitt land! B: Nej mitt!). Jag sprang på skivan skivan som denna låt kommer från av en slump nyligen, och bara titeln är ju fantastisk: "Synthesized Sudan - Astro-Nubian Electronic Jaglara Dance Sounds from the Fashaga Underground". Lyssna på hela skivan! Valde denna låt men det finns många bra, många med knasig rytm som jag inte får ihop i min hjärna.
9. Wojciech Rusin - Origins Of Pleasure
En sann nutida mystiker
Wojciech Rusin säger sig vara influerad av hermeticism, obskyr östeuropeisk mytologi och renässansmusik. Han gör också sina egna 3D-printade blåsinstrument. Den typen av nörderi klickar med mig. Den här låten (eller man kanske snarare ska kalla det för ljudansamling) triggar mina ASMR-nervtrådar på ett sätt som få andra låtar gör.
10. Brighde Chaimbeul - Tha Fonn Gun Bhi Trom
Brighde och Colin Stetson igen med sitt säckpipe- och saxofondrönande.
11. King Creosote - Bats In The Attic
Why not crank it up to eleven? Jag vet, ett regelbrott - och detta får bli avslutet, men det är en låt som jag återkommer till genom åren om och om igen. Hela skivan är fantastisk, mycket beroende på Jon Hopkins absoluta studionörderi. Han har en förmåga att få musik att skimra på ett sätt som få andra har.
Nu är den här! Min mest poetiska listtitel någonsin. "Ljudet av sjunkande temperatur". Man blir tårögd ju! Jag tänkte först köra gugge-style och bara översätta bandets namn till svenska rakt av, al a "Utböling" och "Kanonkulan" och bara ha titeln "Ljudet", men insåg snabbt att jag skulle kunna hamna i patenttvist. Sjunkande temperatur är så klart en referens till första låten i listan. En låt som jag nog i hård konkurrens får anse vara min favorit. Nog om titeln.
Visst är det är lite gött när man hittar ett riktigt bra band som samtidigt är lite okänt. Att lyssna på dem känns lite som att man är först i världen med att upptäcka en världsdel. Man riktigt myser och väntar på att få komma tillbaka till civilisationen (aka musikveckor) och dela med sig av sina upplevelser. "Kom ihåg vem som upptäckte det först" säger man kanske om man vill vara lite mallig, och det vill man ju.
Lite så är det med post-punk/new age bandet The Sound (eller jag hoppas iaf. Lär ju vara skåpmat för Ponuts som stolt kommer deklarera att han minsann gillar deras tidigare skivor bättre och att han är bästa polare med bandets trummis). Ni med ett minne längre än en guldfisks kan iofs komma ihåg att jag hade med en låt med just The Sound i min "80-talet resurrected" lista som passande nog hette "Total recall". Jag gjorde en fuling och hade med låten igen eftersom det är en bra låt och jag inte tyckte att listan blev komplett utan den. Dessutom så kommer den ju funka hur bra som helst som referenslåt. Har man kört låten på repeat sen senast och vill skippa den så är det såklart okej.
Det är svårt att säga med säkerhet varför The Sound inte slog igenom mer än de gjorde. Det kan ha varit för att de fajtades om en ganska liten publik totalt sätt. Den här sortens lite mörkare post-punk ala Joy Division som de körde hårt på i början kanske inte är den typen som säljer slut arenor, utan mer den typen som hyllas i pressen och som får en liten men hängiven fanbase. Ett klassisk kultband med andra ord. Andra tänkbara förklaringar är att musiken inte är så radiovänlig eller lämpad att spela på fest. Jag tycker dock att de borde fått lite uppmärksamhet efter att bandets sångare och låtskrivare Adrian Borland tog sitt eget liv, till följderna av en lång period av psykisk ohälsa och schizofreni (jepp, jag googlade stavningen på det ordet). Lite självmord har satt fart på mångas karriärer ju, tänk Jeff Buckley, Ian Curtis, Nick Drake. Men inte ens det hjälpte verkar det som. Han var nog tvåa på den bollen, om man tänker på att Joy Division var ett av bandets huvudkonkurrenter. 1986 hade kanske varit en bättre tajming än 99. Dock lär väl inte Borland tänkt så mycket på just det när han hoppade framför tåget. RIP. 😿
En intressant grej med The Sound är att jag nästan aldrig har varit med om att vara så oense med allmänheten om vilka låtar som är bäst. Man brukar nästan alltid hitta de bästa låtarna från ett band bland de mest lyssnade och sedan vissa personliga favoriter bland de mindre lyssnade. Med The Sound så har jag istället hittat mina favoriter långt ner på ganska lågt "rankade" skivor. Svårt att säga varför men det ska bli intressant och se om ni håller med mig, eller om ni också har fel.
För att göra det extra snurrigt så börjar jag med den senaste skivan och jobbar mig bakåt i tiden. Jag gillar de senare skivorna ganska mkt bättre än de tidiga och vill sätta nivån direkt. De tidigare skivorna är ganska mkt mörkade i sin framtoning också, så det blir lite av den där "mörkrets hjärta upplevelseeffekten" som jag arbetade fram på förra 80-tals-listan och som ingen gav mig beröm för över huvud taget.
Kort om låtmaterialet:
1. Temperature Drop - Satans vacker refräng och fin uppbyggnad i låten. 89'000 tusen spelningar på spottan. För att citera herr Larsson. "Det borde vara 89 millioner."
2. Love is not a Ghost - The Smiths möter Bruce Springsteen och man gillar ju vartenda sekund av detta. Iaf jag.
3. Total recall - låten som jag hade med "80-talet resurrected".
4. Counting the days. - Supermysig The Cure dänga typ. Main-riffet gör låten lite grann, men tycker melodin inte är så pjåkig heller.
5. Golden Soldiers - Vilket driv. Ganska hookig refräng också. Jag har nynnat på denna i flera veckor känns det som.
6. Longest days - Denna låten växer fram. Den känns ganska angenäm till en början men kommer man in i lunket på något vänster. Fler borde göra sånna här ambienta trumpetstötar som kommer in i riffet kring 1:40, vet inte om jag hört liknande innan men jag tycker det funkar ganska bra.
7. Winning - Gruppens klart mest populära låt. Inte direkt en hit, men så nära man kan komma en sådan med detta bandet. Det är ju en ganska fet låt ändå. Arrangemanget står väl för huvudnumret i låten, sen är det ju en ganska inlevelserik sånginsats också.
8. Skeletons - Fett bas-riff som bär hela låten tycker jag. Basisten gör ett bra jobb rakt igenom tycker jag på samtliga låtar. Kul att vara basist i detta bandet. Också en av deras kändare låtar.
9. Hour of need. - Inte min personliga favorit på listan, men har sina poänger. ganska coolt riff om inget annat. Det är svårt att hitta goa låtar på de gamla skivorna. Om man gillar mycket smärta och mörka poetiska texter så tror jag man kan hitta mycket bra grejer här, men det är inte riktigt för mig. Bra ändå liksom.
10. Hayday - Vad hände här? Nu kom The Hives in och gjorde ett samarbete med Bob Hund typ. Ösigt värre. Gillart. Det är också musikvecko-historia. Ingen gång tidigare har de två sista låtarna i listan varit exakt lika långa. Eller jag vet inte egentligen, men ingen kommer orka ta reda på om det stämmer så jag kan lika gärna claima den, eller hur?
Hoppas att det smakar!
fan glömde, man ska ju ha lite bilder också!!
här kommer dem:
Sångaren och frontfiguren Adrian Borland till höger. Förvånansvärt lik norska sångaren Kurt Nilsen.
Nästan samma bild. De se mycket glada ut.
Nästan samma bild igen. Det verkar bara finnas 3 bilder av detta bandet och alla är svartvita och nästan lika dana.
Problemet va kanske att de inte var så karismatiska? Det är mycket karaktär i musiken dock.
