Episk electronica

Idag tänkte jag att ni skulle få försjunka i episka elektroniska ljudmattor. Sorry, det blir inget jultema här inte. Inga smäktande duetter, bjällerklang eller röda mular. Idag kör vi istället Kavinsky, Todd Terje, M83, Bogdan Irkük och Kleerup, med lite gästspel av Bryan Ferry och Jens Lekman. Hör här bara:

https://open.spotify.com/user/kalasdanne/playlist/5eSfFYynJgTH7ENTbkIyKi

Good Ol', Brand New, Country

Det har väl postas några hästjazz-spelistor tidigare, men det känns som om de övervägande har varit med artister som är overksamma, om inte t.o.m. bortgångna sedan länge?

Mannen på bilden har inget med playlisten att göra.

Om man lyssnar på samtida country-radio eller kikar på tex. American Country Awards, kan man lätt få för sig att country-genren idag egentligen bara är popartister med lite gödselstänk på sina vita sneakers. Visst känns det rätt absurt att Tailor Swift skulle tillhöra samma musikaliska kategori som Hank Williams? Men vad vet jag? Men letar finns det faktist en del artister som har ett mer traditionellt sound och lite respekt för den "gamla skolan".

Jag har i dagens playlist sammanställt ett gäng nyare låtar, från lite olika artister och sub-genrer, som i min mening förtjänar att bära epitetet country. Yihaa!

Länk till spellistan

Om Låtarna:

Hold your horses it's the Cowboy-pimp!

1. Robert Ellis - Sing Along

Vi kickar igång med Texas-sonen Robert Ellis som är en ung man som blandar lite folkiga toner i sin rätt ösiga country. I denna svängiga historia med ett stänk bluegrass pickin’, ger han knivskarp kritik mot Kristen indoktrinering - vilket säkert är relevant om man är uppväxt i den amerikanska södern.

Rodeo-looken kommer starkt tillbaka i år.

2. Daniel Romano - She Leaves her Memory Go (Wild)

Den Kanadensiska multiinstrumentalisten och designern Daniel Romano är nån typ av country-hipster, han lämnade punken och gick all-in i traditionell country inklusive Nudie-kostym och cowboyhatt. She Leaves her memory Go (Wild) har framförallt riktigt skön sång, och snygga körer. Gillar speciellt den låga tonen på versen.

Nikki Lane, till vänster i bild.

3. Nikki Lane - Right Time

På samma skivbolag som Robert Ellis, New West Records, ligger även följande artist, Nikki Lane. Hon har lyckats med konststycket att göra en catchy, poppig country med tydliga rötter i 60-talets country och artister som tex. Loretta Lynn och Dolly. Väldigt snyggt arrangemang och steelpedal på denna låten.

Kanadensiska Kavaleriet med Kapten Corb Lund i spetsen.

4. Corb Lund - Bible on the Dash

Kanadensaren Corb Lund är en personlig favorit i listan, även han signad på New West. Han har alltid väldigt roliga fyndiga texter, som i Bible on the Dash, där han berättar om hur en bibel i bilen kan vara en god försäkring mot lagens långa arm när man är på roadtrip i USA. Hans häst-koncept skiva Horse, Soldier! Horse Soldier! rekommenderas också varmt. 

Till synes fem helt vanliga Svenska män. 

5. The Country Side of Harmonica Sam - Farther Than My Eyes Can See

The Country Side of Harmonica Sam är något så ovanligt som ett tvättäkta Svenskt Honky Tonk band. Jag tycker att dom har både sound och stil som andas genuint 50-tal utan att för den delen bli den klichéaktiga rockabilly som fått uppsving i Sverige de senaste åren. kul! 

Bandet spelar den 18 i Malmö och hade jag haft tid hade jag gått dit.

Well, hey there cowgirl!

6. Tommy Ash - Sugar in a Bottle

Tommy Ash är en Arizona-tjej som blandar modern outlaw-country med lika delar Honkey tonk och rockabilly. Sugar in a Bottle är en rivig låt med det klassiska Luther Perkins gitarrkompet som var så karakteristiskt för Johnny Cash. Min 5-åriga dotter diggar den, jag vet inte vad det säger om varken låten eller henne. 

Puppy-dog looken kanske går hem hos the bitches?

7. Jason Isbell - Pancho & Lefty

Jason Isbell är ett välkänt namn inom alt-countryn och sydstatar-rocken. Han var tidigare medlem i Drive-By Truckers. På senare år har han släppt ett gäng fina  Singer-songwriter aktiga soloalbum, men jag har plockat ut en cover på en gammal favoritlåt; country legenden Townes Van Zandt's klassiker Poncho & Lefty, här i duett med Elizabeth Cook även hon verksam inom genren.

Både trubadurer och jägare. Alltid fräscht med döda djur på väggarna.

8. Turnpike Troubadours - Gin Smoke & Lies

Turnpike Troubadours lirar rootsrockig country med inslag av traditionella bluegrassinstrument som fiol och banjo. Vissa av deras låtar kan vara lite för polerade för min smak, men just den här tycker jag är riktigt go. Genren kallas ibland för Red Dirt Country och härstammar från Oklahoma och Texas. 

Live från Trailerparken. Vem fan behöver ett band.

9. Scott H Biram - Jack of Diamonds

Scott H Biram är ett enmansband från Texas. Han blandar country, delta-blues, rock och lite punk i en salig blandning och påminner mig lite faktiskt om de tidiga Black Keys plattorna ibland. Scott har tydligen Slayer som en av sina förebilder. Där ser man.

American Aquarium: Turnébuss har fått en helt ny innebörd. 

10. American Aquarium - St. Mary's

American Aquarium är ett alt-country band från North Carolina (Staten som också gav oss Ryan Adams) Deras platta Burn.Flicker.Die som producerades av Jason Isbell har spelats flitigt av mig. Musiken präglas av rätt råa, melankoliska berättelser om alkohol, droger, brustna hjärtan och hur det är att leva i sydstaterna. Just den här låten får mig önska att jag var i en svettig sylta i södern med en bärs i handen gastandes med i refrängen.

Bonusvideos:

Cale Tyson - Old Time Blues. Får lite goa Gram Parsons och Townes Van Zandt vibbar av den här killen.

Burn.Flicker.Die En skönt svettig och energisk liveupptagning med American Aquarium.

Det äkta paret The Mastersons ett habilt hipster alt-countryband från Texas som inte fick plats i playlisten

Dallas Moore - Texas Tornado. Äkta Outlaw country i samma anda Steve Earle och Waylon Jennings.

Jason Isbell framför låten Stockholm på Letterman.

oambitös lista

såhär i jueltid kan det vara skönt att inte vara för ambitiös i sina förehavanden, för att minska risken att förta sig.
den här gången bjuder jag på en lista på det viset. inget särskilt tema, ingen beskrivande text, knappt tio låtar.
jag vill knapp dela hela lä

En såndär ihopslängd

Nu hände det igen, jag glömde helt av min tur, trots påminnelser!
Så ursäkta för en lista helt utan tema eller tanke förutom att det är ok musik jag lyssnat en del på den senaste tiden. Jag passar även på att be om ursäkt för ev. dubletter!

Här är listan!
spotify:user:ndesh:playlist:0m2fOi4K99Egme2vwKSEGa

Andra rundan på spotify weekly

Här kommer ytterligare lite sköna låtar från det jag bjudits på den senaste tiden på Spotify's Discover Weekly.

Drar aningen mer åt det elektroniska hållet denna gången, men har försökt hålla det så lättlyssnat som möjligt.

Spotify Weekly Picks 2

The Singing Detective

1986 sändes TV-serien "The singing detective" av Dennis Potter första gången. Den är fortfarande en av de mest hyllade TV-produktionerna någonsin. Jag såg den själv för några år sedan, och ja, den är förbannat bra. Den handlar om den svårt psoriasis-sjuke deckarförfattaren Marlow, som på sjukan börjar hallucinera fram en mixad värld, med inslag av sin barndom i 40-talets lantliga England, sina deckare och den sjaskiga sjukhusmiljön.

Dennis Potter gillade uppenbarligen 40-talsmusik och lät den spela en viktig roll i TV-serien. De flesta avsnitt innehåller en av Marlow-hallis där personer på sjukhuset helt plötsligt börjar sjunga 40-talshits.
Jag har samlat några av mina favoriter här:

https://open.spotify.com/user/andershaverdal/playlist/3yP6HR13g9X5jqpx522feQ

Enjoy!

Brunt

Här kommer en spretig lista som fullkomligt osar av bruna läderjackor. Det är idel stora artister, så det är knappt lönt att skriva något om dem. Observant lyssnare kan möjligen skönja lite av min faiblesse för sjuttiotalet här. Möjligen.

Jack-listan.

Blugrass

Kort och gott ett gäng sköna bluegrassbitar!

Jag börjar med klassikern dueling banjos från filmen Deliverance från 72 för att sätta stämningen lite, jag vill att ni ska få den där riktiga känslan av oönskade kromosonförändringar direkt. Vi fortsätter med vad som kallas fadern av hela genren, Bill Monroe och därefter följer ett helt karnevalståg av banjospelade hillbillies.

Det är bara att hålla till godo.

Listan

Mer flavonider åt folket

Eftersom han den där Daniel Lindgren glömde att posta sin spellista den 20:e så tänkte jag att jag gör en till spellista istället. Såhär i höstblåsten behöver vi äta mer frukt och grönt, så jag tänkte inspirera genom denna spellista och samtidigt ge ett hyffsat jazzigt gung. Så gå nu och knapra på nåt grönt, sätt dig och njut av de mjälla tonerna och låt flavoniderna göra sitt jobb i din arma kropp.

Spellistan:

Eggplant - Michael Franks

Coconut - Harry Nilsson

You're a Peach - PM Artist Sessions Project

Artichoke Heart - Marilyn Herman

My Sweet Potato - Booker T. & the M.G.'s

Watermelon Man - Herbie Hancock

https://open.spotify.com/user/kalasdanne/playlist/21x4cidhJ0cqnTe1Oes8Kz

Högstadie

Ja. Jag var hårdrockare på högstadiet. Ännu en tveksam blast-from-the-past postning. Enjoy.

Hevvy

The Beatles - Post Masters

Det har nog inte undgått någon att Beatles lyser med sin frånvaro från Spotify. (Detta p.g.a någon form av exklusivt avtal med Apple) Däremot har var och en av de individuella Beatlarna gjort sitt solomaterial tillgängligt, nu senast the Dark horse, AKA George Harrison.

...Jag är inte den första, och knappast heller den sista som har spekulerat vad som hade hänt om de inte hade splittrats 1970. Hur hade nästa skiva låtit? 

Jag har alltså tagit mig an att sätta ihop en playlist med låtar  från John, Paul, George och Ringo’s respektive tidiga soloplattor. Material som faktiskt skulle kunnat varit Beatles-låtar om historien hade sett lite annorlunda ut. I tradition med de flesta Beatles albumen ser fördelningen av låtar ut så att John & Paul innehar majoriteten av materialet - 4 till John resp. 3 till Paul, George får nöja sig med 2 och Ringo får en (som brukligt).

Här är låtarna:

https://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/2WTqEBluZeh7JE1J58nyjD

Till skillnad från Folk för Krig.

1. Instant Karma - John Lennon

Instant Karma! var Lennons tredje singel som soloartist,

den släpptes som singel 1970, bara några månader innan Beatles hade upplöst. George Harrison spelar gitarr på spåret. Det är i likhet med många andra av hans låtar producerat av Phil Spector, som även skulle få uppdraget att slutföra Beatles allra sista platta Let it Be. 

På spåret spelar även namnkunniga Beatles-kollaboratörer, Klaus Voormann, bas (Som ritade omslaget till Revolver) Billy Preston, klaviatur (Som spelade på Beatles sista liveframträdande - den berömda rooftop konserten) samt ett gästspel av Mal Evans (Beatles roadmanager).

Jag är mest häpen över de fina ansiktsmålningarna.

2. Maybe I'm Amazed - Paul McCartney

Maybe I’m Amazed är en personlig favorit från Pauls hela solokariär, den är från hans första soloplatta; McCartney, som släpptes i samband med att Beatles splittrades. Paul är annars den av Beatlarna som enligt mig inte riktigt levde upp till förväntningarna. När Beatles splittrades hade Paul blivit deprimerad och drog sig tillbaka och började supa. Med hjälp av sin fru Linda hittade han tillbaka och Maybe I’m Amazed är ett tack till henne. Paul spelar alla instrument själv på tracket.
En personlig favo, men jag tror att om de övriga Beatlarna hade bidragit till produktionen hade den kunna bli ännu bättre. The Faces, med Steward har föresten gjort en fantastisk cover, som nästan överglänser originalet.

Herre jösses, vilken skäggväxt.

3. George Harrison - My Sweet Lord
Äntligen tid för George Harrison och My Sweet Lord, vilken var hans första singel från den fantastiska debutskivan All Things must Pass. George skrev först låten till Beatlesvännen Billy Preston och Billy bidrar även med pianot på George’s version. På låten lirar även Ringo, Klaus och Clapton och den är producerad av Phil Spector. George blev anklagad, och även fälld för att stulit melodin från tjejgruppens the Chiffons hit “He’s so Fine”. Man fastställde dock att plagiatet inte var avsiktligt - men likväl ett copyright brott och George fick böta. Oavsett blev My Sweet Lord  lite av en signaturlåt för Harrison och blev en stor internationell hit. Och visst är det en skön låt?

Skäggig atheist med Jesus-komplex

4. Imagine - John Lennon

Imagine är nog John Lennons mest kända låt och jag betvivlar att ingen av er har hört den - men det är såklart omöjligt att inte inkludera den. Den är faktiskt en av de mest framförda låtarna under hela 1900-talet och har listats som en av världens bästa låtar av flera prominenta källor. Den är hämtad från Lennons andra skiva som släpptes 1971. Låten skrevs också officiellt ’71, men Lennon hade ett utkast redan under Beatles Let it Be-sessioner vilket faktiskt finns dokumenterat i ett ljudcollage som går under namnet “Fly on the wall” där man kan höra fragment från olika repetitioner.  https://youtu.be/5qtAqFijz7M?t=5m51s

Till skillnad från Paul kan faktiskt Ringo inte tituleras Sir.  

5. It Don't Come Easy - Ringo Starr

It Don’t Come Easy var Ringos första solo singel i England och handlar just om svårigheterna i the Beatles. Det är en svängig, harmlös och ändå rätt behaglig popdänga som passar Ringos begränsade sångförmåga. George Harrison producerade låten och skrev den tillsammans med Ringo. (Det finns en demo med George på sång) Han bidrar även med akustisk gitarr på spåret. Den gamle vännen Klaus Voormann spelar basen och Pianot spelas av ingen mindre Crosby, Stills & Nash’s, Stephen Stills.

Happiness is a warm gun.

6. Junk - Paul McCartney

Följande låt skulle kunnas passeras för en bagatell: Junk, även den från skivan McCartney är kort men har en väldigt fin melodi och känsla. Låten var faktiskt nära att hamna på både Beatles White Album och Abbey Road. Men blev ratad två gånger. (märkligt med tanke på hur ojämnt materialet på White album är kan man tycka) På skivan finns även en instrumental version av låten “Singalong Junk” med lite fina melotron-stråkar. 

John och Clapton, här i hemstickad cardigan.

7. Cold Turkey - John Lennon

Och apropå Junk, Lennon’s Cold Turkey sägs handa om att lägga av med Heroin. Lennon dementerade visserligen detta och sa att den egentligen handlade om matförgiftning. Tro vad ni vill. ...Killen hävdade även att Lucy In the Sky inte var om LSD… Det är oavsett en febrig och ösig rocklåt. Detta var Lennons andra solosingel, som släptes redan 1969. John hade föreslagit låten som Beatles-singel till Albumet Abbey Road, men Paul vägrade. Förutom Klaus Voormann hörs Ringo på trummor och på gitarr, Eric Clapton, som också var den första gästartisten någonsin på en Beatles-låt (Harrisons’ My Guitar Gently Weeps - White Album). Kompbandet gick under the Plastic Ono Band. 

Oh Dear. 

8. Dear Boy - Paul McCartney

Dear Boy är en  låt från McCartney’s andra platta, Ram från ’71. Det har väldigt snygga harmonier och som ofta med McCartney, en riktigt catchy melodi. Låten ska handla om Paul och Lindas förhållande, men den kan också tolkas som om att handla om John och Yoko. Sessionsgitarristen David Spinozza, har även spelat med på skivor av både Lennon och Ringo.

Clapton, Voorman, Lennon och Yoko. Notera och jämför Claptons gest med de andras.

9.  John Lennon - Jealous Guy

John’s Jealous Guy, börjades skrivas redan 1968 under den period Beatles var i Indien (Då under arbetsnamnet Child of Nature). Den blev dock aldrig helt färdig, men återupplivades med ny text för Lennons soloplatta. På demo-versionen hörs George Harrison köra, men på skivan är John utan support från de andra Beatlarna. Den tillsynes fredliga hippien Lennon hade faktiskt en historia som rätt våldsbenägen något som han gör upp med i denna låt.  

George och några andra tomtar. Även dåligt väder passerar.

10. All Things Must Pass - George Harrison

Den filosofiska och lätt psykadeliska All things Must Pass är titelspåret på Harrisons debutplatta. Texten är inspirerad av så väl en dikt av LSD-gurun Timothy Learys och Taoismen. Soundet är väldigt inspirerat av Dylans kompband The Band vilka George hade häng med i USA. Harrison skrev låten redan ’69 till Let it Be - Beatles repade in den, men den blev aldrig inspelad. På låten hörs förutom Ringo på trummor bla. Eric Clapton. Om låten handlar om Beatles karriär eller ej vet jag inte, men George konstaterar helt enkelt att inget varar för evigt, så visst är den ett passande epitafium? 

Hej då, 1969. Sista fotot av Beatlarna som grupp.

That’s it….

..Men 10 låtar är ju egentligen för lite väl få för en hel platta, särskilt med det stora urvalet av låtar. Så, därför är här en bonusplaylist med ytterligare 10 spår enligt samma modell (för de som vill). En Sida 2 på LP’n så att säga. 

(Bonus) SIDE 2. 

https://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/0hDx0FlLbnceOAVvCjKYiL

1. Too Many People - McCartney - Ram
2. Isolation - Lennon - Plastic Ono Band
3. What is Life - Harrison -  All things must Pass
4. Uncle Alber/Admiral Halsey - McCartney - Ram
5. Gimme Some Truth - Lennon - Imagine
6. Ram On - McCartney - Ram
7. I'm the Greatest - Starr - Ringo
8. Gimme Me Love (Give Me Peace On Earth) - Harrison - Living In the Material World
9. The Back Seat of my Car - McCartney - Ram
10. Oh My Love - Lennon - Imagine

   

Blaaandad lista

Denna lista började med temat numerologi baserat på dagens särskilt skrockomgärdade datum.
Efterhand som nya låtar lades till blev kopplingarna till temat allt mer kreativa. För att ge något slags sken av integritet var jag till slut tvungen att ge upp temat och sluta låtsas.
Jag gjorde en vanlig "Emil-lista", det var ändå ett tag sedan.
Mycket elektroniskt, hip-hop och kanske lite poppig R&B? Vad vet jag. Here goes:

https://open.spotify.com/user/b513948/playlist/54WJBUfKc5NfBTbv0dM8Zb

Björk - Virus
Björk är emellanåt lite för experimentell för min smak. Det finns en dokumentär om produktionen av Biophilia som på något vis gör hela albumet mycket bättre. Rekommenderas varmt och man gillar pretantiösa artsy islänningar.

Bike for three - Nightdriving
Buck 65 (som är halva Bike for three) har varit med i mina listor förut. Han är väl inte den mest poetiska låtskrivaren i världen, men det passar honom. Han får jobbet gjort.

XOV - Lucifer
Det poppigaste inslaget i listan. Svensk. Självpublicerad på soundcloud. Hittad och tagen under vingarna av Lorde (inte att förväxlas med finska schlagermetalmonster). Har någon slags anknyning till soundtracket på hunger games som jag inte ens orkar googla upp.

Sage Francis - Best of Times
Sage är en klar favorit. I stort sett alla låtar han gjort har den obehagliga egenskapen att bli bättre för varje lyssning. En rolig anekdot är att han lurade alla på en konsert att han blev sur, gick av scen och att det var B Dolan som körde alla hans låtar. Det visade sig i slutet på konserten vara Sage utklädd till Dolan.

B. Dolan - Who Killed Russel Jones
Dolan har några låtar som är riktigt risiga. Men i gränslandet mellan spoken word och rap är han bättre än bra. Medlurade alla på en konsert att han körde alla Sage Francis låtar på en konsert, fast det var Sage utklädd till Dolan. Många verkar gilla låten Lazarus från samma album.

Moderat - Damage Done
Ingen lista är komplett utan en låt från supergruppen Moderat. Det enda problemet med gruppen är att de producerar nya låtar alldeles för sällan. Består av Modeselektor och Apparat.

Ancient Astronauts - Lost In Marrakesh (Hugo Kant Remix)
Ancient Astronauts är inte alls från Marrakesh utan från Köln, men de kan ju visserligen vara vilse ändå. Här kommer Hugo Kant och hjälper dem. Tur för dem.

Depeche Mode - Goodnight Lovers
Efter mycket Depeche-hat i chatten tycker jag att det här är en ytterst lämplig avslutning på listan.

Goodnight lovers!

Videos!

Hög tid för lite musikvideos!

Tidsoptimist som jag är började jag på listan igår kväll så några långa kommentarer om videosarna hanns inte med, vilket förmodligen är lika bra det.

Enjoy!

https://www.youtube.com/playlist?list=PLOn-H10U268JRtNs2OaylShF3x-w_YgoK

Beck

Beck är ännu en sådan där artist som är svår att placera i ett fack. Sådana samlar jag på, så här kommer ett urval av mina favoriter.

https://open.spotify.com/user/axomamma/playlist/3WCkEosPUwFCBe0BImwdpb

Ani DiFranco på 90-talet

Jag upptäckte Ani DiFranco iom hennes album "Dilate" som kom 1996. Jag köpte den av misstag, letade egentligen efter triphop, men fick på något sätt för mig att hon sysslade med det.
Hur som helst, jag började snabbt gräva mig tillbaka i hennes diskografi och följde hennes kommande skivsläpp några år.

Hennes karriär, som jag inte följt ordentligt sedan 2000-talet, är ganska mångfacetterad, från ganska aggressiv och politisk singer/songwriter, till poppigare nummer, folk och country, funk, jazz och poesi. Om man måste placera henne någonstans skulle jag nog ändå placera henne i folkfacket och det är även dit hennes karriär graviterat mot senaste åren.
Här är en genomgång av Ani DiFrancos 90-tal. Som ni ser var hon väldigt produktiv, 10 studioalbum (+ 2 i samarbete med folksångaren och anarkisten Utah Philips) samt några live-plattor. Värt att notera är att alla hennes plattor är utgivna på hennes eget bolag "Righteous Babe Records". I mitt första urval till denna lista hade jag över 50 låtar, så det finns mycket, mycket mer att gräva fram.

https://open.spotify.com/user/andershaverdal/playlist/4AemXqHJSrE5cPwq0sfIFf

1. Out of Habit (Ani Difranco, 1990)

Från hennes debut har jag plockat en av mina absoluta favoritlåtar, alla kategorier. Här hör man Anis karakteristiska gitarrkomp och en väldigt typisk text om livet som ung outsider i New York. Texten är fyndig och målande, ("The coffee is just water dressed in black").




2. Fire Door (Like I said, 1991)

En annan typisk tidigt DiFranco-sång om livet som fattig, vilsen musiker i New York med relationsproblem.









3. What If No One's Watching (Imperfectly 1992)

Detta är en lite mer filosofisk sida av Ani DiFranco. Återigen mycket fyndig komposition och det typiska frenetiska gitarrkompet.









4. Willin To Fight (Puddle Dive 1993)

Ani DiFranco blev tidigt en ikon bland feminister och lesbiska (hon är bisexuell och gifter sig senare med en man). Detta är ett exempel på hennes lite mer arga protestlåtar.








5. Building and Bridges (Out of range, 1994)

I och med "out of range"-albumet började Ani få en ganska lojal fanbase. Det har lite mer påkostad produktion och är en ganska helgjuten platta.








6. Shy (Not a pretty girl, 1995)

Även "Not a pretty girl" är väldigt bra mestadels akustisk gitarrfolk. Det sätter punkt för hennes akustiskt fokuserade, outsider-feminist-folk-period.








7. Untouchable Face (Dilate 1996)

Dilate var den första skivan jag köpte och skiljer sig från tidigare plattor i att den är mer experimentel i produktionen. Den innehåller en del elektriska och elektroniska komponenter. Nu hade Ani fått ihop ett stabilt band och var mer än bara en arg, excentrisk gitarrist.
Jag gillar "untouchable face". Ganska minimalistisk melodi, med en poetisk text som fastnar i skallen.





8. Gravel (Little Plastic Castle 1998)

Skivorna blir nu spretigare och spretigare, på gott och ont, men nog mest på gott. Little Plastic Castle har ett horribelt skivomslag men innehåller många bra låtar. Gravel är en revival av Anis excentriska akustiska gitarr och texter om struliga relationer.







9. Up Up Up Up Up Up (Up Up Up Up Up Up, 1999)

Denna skiva är ännu spretigare, med jazzinslag, country, konstiga samplingar och effekter, och 13-minuter långa nonsenslåtar. Jag gillade till en början inte den alls, men tillhör numera favoriterna.
Up Up Up Up Up Up, är ganska konventionell, men visar ett mycket mognare låtskrivande, som inte bara bygger på arga gitarrkomp.





10. Soft Shoulder (To the Teeth, 1999)

Den sista skivan från 90-talet Soft Shoulder är även den ganska spretig. Ganska mycket politisk modern folk (som "Soft Shoulder"), men även gästspel från funklegenden Maceo Parker. Även To The Teeth förlikade jag mig med efter en lite tung start.







Bonus track - Out of Habit, Live (Living in Clip - 1997)
Jag har aldrig sett Ani Difranco live, men hennes liveskivor ger en föraning om att det nog är ganska bra.

Sedan 1999 har Ani släppt ytterligare 8 studioalbum, som jag egentligen inte lyssnat alls på. Tror säkert det finns en del guldkorn även där. Kanske gräver jag ner mig i dem någon dag...

Depeche Mode, de dåliga åren

- Har vi inte redan haft en Best of Depeche Mode-lista?
- Nej

Depeche Mode började redan 1981 med sin kombo av klassisk kantig tidigt-åttiotalssynt, naiv romatisk pop och romantisk sliskighet. Och på den tiden var de inte speciellt slipade. Plattorna var generellt rätt dåliga, och väldigt spretiga, med undantag för en eller två superhittar*. Till exempel kommer dängan Just can't get enough från deras allra första platta.

Det var inte förrän 1987 års mästerverk Music for the Masses som de uppnådde någon sorts jämn stil och kvalitet. Därefter kom violator där många skulle säga att de kulminerade. Trist att det skulle börja gå utför när de äntligen hittat sin grej. Nåja.

Då jag gärna gör det svårt för mig har jag suttit och lyssnat igenom skivorna 1981-1986, och gett er ett urval av det bästa från den här tiden. Det har krävt ett ganska ihärdigt lyssnande, band på den tiden kläckte ju ur sig någon skiva per år. Inte gnällde över piratkopiering heller.

- Var det bättre förr?
- Jag vet inte. Men det är i alla fall sämre nu.

Jag har dessutom försökt stanna borta från de uppenbaraste hitlåtarna, så att det ska bli något nytt för era kräsna öron.

Listan.

I kronologisk ordning:

Speak and spell (1981)

En otroligt spretig och rätt dålig skiva. Lite naiv och glättig. Men det känns fint att inleda med första låten på första plattan. De lyckades dessutom klämma ur sig fantastiska Photographic redan här, en låt som i sin fulländning hade platsat på någon mer melankolisk platta längre fram i tiden.

A broken frame (1982)

En släpig platta med många meningslösa låtar. Inte en enda hit. Men See You är fin på sitt underliga sätt. Det är som en mix mellan en bra Depeche-låt och någon sorts surfpop. Och Shouldn't have done that gillar jag verkligen, återigen en elegant melankolisk låt tidigt i karriären. Lite speciell dock.

Construction time again (1983)

Den svåra tredje plattan. Här börjar bandet få lite självförtroende. Det börjar flyta lite, och med undantag för en del risiga ljudeffekter från åttiotalets djupaste mörker börjar man skönja vad Depeche var riktigt bra på. Mäktigt poppiga och melankoliska melodier. Everything Counts är den stora dansgolvsrökaren från den här skivan.

Some great reward (1984)

Ännu ett steg mot fulländningen. Stora hiten Master and Servant har de flesta hört, men här finns fler bra spår. People are people så klart, och även Blasphemous rumours var säkert en singel (fast fick inte plats på listan).

Black Celebration (1986)

Depeche verkar ha landat mjukt i en pampig period och här är det inte heller så svårt att hitta bra låtar. Jag vet inte vilken låt som var singel här, istället har de börjat hitta en jämnare kvalitet. Jag fick med tre bra låtar, och avslutar med Stripped som alltid varit en favorit.



* OBS objektiv åsikt.


Bonus: Rammsteins respektlösa och förvånansvärt bra tolkning av Stripped.

Luta dig tillbaks

Aukustisk gitarr är ju ett härligt instrument av typen Luta (dvs strängade instrument)

Sann fakta;

Anlednignen till att det heter just luta är för att man redan på vikingatiden gillade att ---> luta <--- sig tillbaka i sin fotölj eller soffa och lyssna på strängade instrumment till en härlig kopp kaffe. Därav Luta som i luta sig tillbaka.

Här följer en lista på ett gäng artister som jag tycker att man kan sätta på (alltså på sin musikanläggning) om man gillar att just luta sig tillbaka och koppla av lite.

Sann fakta:

Anledningen till att det heter just Koppla av är för att man redan på vikingatiden gillade att luta sig tillbaka i sin fotölj eller soffa och lyssna på strängade instrumment till en härlig ---> kopp <--- kaffe. Därav KOPPla av.

Listan

https://open.spotify.com/user/snurrfint/playlist/6B7VTUbOfVYB7PksQnFERm

Pianoz

Tanken från början var att göra en lista enbart bestående av den klassiska jazztrio-sättningen piano-bas-trummor men hittade lite andra favoriter som är av en än mindre ensemble-konstellation (piano-bas samt orgel-trummor). I vilket fall är det klaviaturen som fått sätta prägel på listan. 8 jazzpianister och en organist är i fokus. Har försökt sätta upp listan i kronologisk ordning för att åskådliggöra evolutionen av denna något avskalade variant av jazz.

Pianoz

Måste göra ett tillägg! Om ni inte fick nog av piano efter listan måste jag lägga till Köln konserten av Keith Jarrett som kan var den fetaste pianoimprovisationen som fångats på band:

Kööööln

Mellanöstern möter Latinamerika

Ibland springer man på helt nya musikaliska bekantskaper. Den här gången började det hela med att jag satt och körde Shazam på en falafelrestaurang.

Fairouz, som vi börjar med, var helt ny för mig innan Shazam lärde mig ett och annat. Hon är tydligen lite av Mellanösterns Edith Piaf och blev fröet till hela spellistan. Jag började lyssna på henne och hittade lite senare otippat bossalåten som inleder spellistan. Det var en märklig kombination av Mellanöstern och Latinamerika som jag tilltalades av, så jag började gräva lite för att hitta mer av den kombon.

Så håll till godo med denna spellista, med allt från Libanesisk bossa till Sudanesisk mambo och en och annan Marockansk flamencovirtuous:

https://open.spotify.com/user/kalasdanne/playlist/3z222nI6PCBPtvHSGK2d9q

Soul Rock

Hej och hå då var det dags igen!

Min favoritepok, rent musikmässigt är (surprise?) åren ca 65-75 och där återfinns även dagens tema: “Själfull Rock n Roll”

Vi snackar alltså om rockartister som sneglat på soundet från Stax och Motown och inkorporerat blås, körer och en svängig, soulig känsla i låtarna. - Detta började hända nån gång i slutet på 60-talet när och blev framförallt poppis på 70 talet kanske som resultat av fler "mixade band". Här finns säkerligen en del paralleller och kopplingar till vad som hände i och med civil rights moment i USA under nämnda år, men det har jag inte möjlighet att fördjupa mig i just ni. Vi kastar oss istället in i playlisten och låtarna:

https://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/4aFoQpoOamPAphygjIW0V8

- Om låtarna -

Savoy Brown pionjerade även Hög hatt i rockmodet, långt för Slash.

Savoy Brown - That Same old Feeling

Savoy Brown från England, var kanske mest känt som ett blues-rock band. och trots att låten inte är representativ för bandet är det ett bra exempel vad som händer när man blandar soulblås med rock. That Same old Feeling är en svängig låt från 1970 som får sparka igång låtlistan. 3 av de 4 bandmedlemmarna skulle senare bilda bandet Foghat, kända bl.a. för den eminenta låten Slowride.

Steve visar vad som menas med bredbent rock.

Humble Pie - 30 Days in the Hole

Vi fortsätter med ett annat Brittiskt fenomen, Humble Pie, med en av mina all time favoritvokalister, Steve Marriott; som även var frontman i Small Faces (Känner ni inte till dom är ni en förlorad generation!). 30 Days in the Hole från ’72, handlar om straffet efter han blivit ertappad med droginnehav. Tungt ämne och en tung låt med själfulla soulkörer signerade the "Blackberries" en trio tjejer som även körade för Ike & Tina samt Ray Charles.

Electric Flag: Temat på bandfoto: Trollen under bron.

Electric Flag - Killing Floor

Electric Flag var pionjärer med att blanda soul och rock. I bandet återfinns gitarrlegenden Mike Bloomfield som bl.a. spelat med Dylan, samt Jimi Hendrix blivande trummis Buddy Miles (Även sångare i Santana under en period). Killing Floor från ’68 är från bandets debutplatta och är en cover på en blueslåt signerad Howlin’ Wolf - men såklart i soulig-tappning. Även Hendrix spelade in låten. Det är för övrigt ett tal från president Lyndon Johnson som hörs i början.

Hade bandet varit svenskt hade det kanske hetat Vattenfall?

Pacific Gas & Electric - Are You Ready?

Pacific Gas & Electric är kanske inte världens bästa bandnamn, men det svänger i alla fall fint i denna gospeldoftande rökare från 1970. Bandet är kanske inte så välkänt längre, men faktum var att låten var väldigt poppis i Sverige när det begav sig. En andra placering på 10 i Topp 14 November 1970. Inte illa pinkat, så det så. 

Henry Saint Clair Fredericks Jr. AKA "Taj" samt gitarristen Jesse Ed Davis

Taj Mahal - Ain't it a lot of Love

Taj Mahal är egentligen inte en traditionell rockartist, han har rört sig fritt  mellan blues, div. folk genrer R&B och Jazz.  Den här låten, Ain't it a lot of love från ’68  är en Northern Soul cover, vars ikoniska riff också återanvändes i Spencer Davies Group, Gimme Some lovin’. Låten har också ett av mina absoluta favorit gitarrsolon, (ca 2:40)  signerat den underskattade gamle rockindianen Jesse Ed Davies. 8-takter o-akompanjerad och avskalad njutning. Jesse Ed Davies spelade även med Lennon, Clapton, Rod Steward och Gene Clark.

Pantomin-looken never goes out of style.

Silverhead - Rolling with My Baby

Silverhead var kanske ett av de mindre kända banden under glam-eran, och påminner mig lite om ett souligt och mindre nasalt T-Rex. Här är i alla fall en go låt från 1973, med ett stabilt blås och tighta körer för att inte tala om ett strålande slide-riff. Basisten vid namn Harrison skulle senare bli permanent medlem i Blondie.

Måste vara en  av de mest ikoniska band logotyperna  

Chicago - 25 or 6 to 4

Vi fortsätter i samma tonart och nu med fullt tut i luren, Chicago, och deras 25 Or 6 to 4 från Chicago II anno 1970. Är det något band som som tagit inspiration från blås-orkestreringen hos soulbanden så är det just Chicago. Detta är kanske en av deras hårdare och enligt mig allra bästa spår. Den kryptiska titeln är faktiskt svaret på en annan av deras låtar “Does Anybody Really Know what time it is” dvs. 25 eller 26 minuter i Fyra. 

Al Kooper, iklädd en hårig polkagrispäls.

Blood Sweat & Tears - I Love you more than you’ll never know

Nu till 1968, och Blood Sweat & Tears, ett band som kan ha världsrekordet i antal bandmedlemmar över åren. Där ibland svenska gitarr-gurun Jojje Wadenius och bassist-maestron Jaco Pastorius. Bandet grundades av organisten och sångaren Al Kooper, som tillsammans tidigare nämna Mike Bloomfield även han lirade på Dylan’s klassiska Lika a Rolling Stone. Al var bara med på debutplattan innan han lämnade skeppet, men spelade in ett par goa låtar, bland annat  den smäktande och desperata balladen  “I Love you more than you’ll never know”. 

Spasm-rock är det en genre?

Joe Cocker - Woman to Woman

Joe Cocker är nog världens bästa cover-artist, men några goa original kompositioner har han också spelat in, bl.a. denna klassiker, Woman to Woman från 1972. En sjukt funky låt som även är basen för Tupacs’ California Love. I kören hörs Gloria Jones, som var soulartisten bakom originalinspelningen av Tainted Love (Mest känd i Soft Cells tappning). Som en parantes kan det nämnas att hon var Marc Bolans (T-Rex)  flickvän, och var den som körde bilen när han omkom i en bilolycka 1977.

Sex härliga killar med sug i blicken. 

The Ides of March - Vehicle 

Vi avslutar med The Ides of March som var ett av banden som följde i kölvattnet av band som Blood Sweat and Tears och Chicago. Den här låten Vehicle från 1970 var deras största hit, komplett med call and response-kör och ett riktigt tight soulblås. Sångaren Jim Peterik skulle några år senare skriva en riktigt hit, när han, då som medlem i Survivor, blev en av upphovsmännen till Eye of the Tiger.

BONUS VIDEOR:

Humble Pie - Black Coffee -  Vågar gissa att Black Crowes lyssnat en hel del på Humble Pie

Pacific Gas & Electric - Are You Ready (Live) Härligt svettigt!

Live med Eric Burdon & War. Den gamle Animals sångaren var också inne på att merge'a soul/funk och rock tidigt.

Rod & The Faces i en rå Temptations Cover, "I'm losing you"

Chicago - 25 or 6 to 4. I en ösig liveversion. Gitarrsolot är episkt.

Blood Sweat & Tears - Deras stora hit Spinning Wheel.