Dags för åttiotal igen, denna gång från en lite annan vinkel än min förra mogen-pop-lista. Här blir det betydligt ungdomligare och dansantare. Så sätt på dig din adidas-overall och gör dig redo för att battla på dansgolvet!
1. Vår resan börjar 1981 i Dusseldorf när Kraftwerk släpper albumet Computerworld med den ikoniska räknelåten Numbers, lägg särskilt märke till beatet i låten, det kommer återkomma!
2. I Bronx jobbar DJ:n Lance Tavlor, mer känd som Afrika Bambaataa, i en skivaffär och när han hör beatet i numbers blir han förälskad! Han går raka vägen hem och skaparlåten Planet Rock som släpps 1982 och musikstilen Electro är född. Karakteristiskt för stilen är det studsiga numbers-beatet, iskalla syntar (gärna spelandes något som liknar Kraftwerk-klassikern Trans-Europe Express) samt futuristisk rap levererad genom en vocoder. Musiken var även ettmåste i varje breakdansande b-boys boombox!
3. Året efter sammarbear Afrika Bambaataa's producent Arthur Baker med en kvintett skön-sångare och skapar låten Play At Your Own Risk. Man kan tydligt höra grunderna från Planet Rock men med den klassiska flerstämmiga motown-souleninbakat. Ruskigt snyggt!
4. Även på andra sidan atlanten fick man upp ögonen för electro-sounded och brittiska Freez tog hjälp av ovan nämnda Arthur Baker och släpper 1983 den väldigt charmiga poplåten IOU. Vill man få en överdos av 80-talspastisher så bör man även kolla in videon.
5. Samma år släppte Shannon hitten "Let the music play" där hon utgår från electron men formar om den till något nytt och eget. Soundet kallades helt enkelt "the Shannon Sound" och vi kan här skönja starten på genren som senare skulle benämnas Freestyle. Och japp, det är en TR-303 som bubblar i bakgrunden.
6. Tro det eller ej men även den gamle hiphop-räven Dr Dre gjorde electro på 80-talet, här med låten Juice från 1985. Ännu en Kraftwerk-influens kan här höras i form av andhämtningen från Tour de France. Varför han gör shoutouts till trädgårds-tillverkaren Gardena i slutet är dock ett mysterium!
7. Den latinamerikanska och italienska communityn i New York gillade electro och särskilt "the Shannon Sound"och började skapa sin egen electro-inspirerande stil som kom att benämnas "Freestyle". Soundet var poppigare och mer disco-influerat med texter om hjärta och smärta snarare än framtiden och robotar. Nayobe's Please Don't Go från 1985räknas som en av de första låtarna i genren, lägg märke till det snygga salsa-pianot som smugit sig in i bakgrunden!
8. En av de största kommersiella framgångarna i freestyle-genren stod Lisa Lisa & The Cult Jam, som här bidrar med den grymma låten Can You Feel the Beat från 1985.
9. Det var inte bara i New York det dök upp electro och freestyle på åttiotalet. Även i Miami bubblade det och först ut från de södra delarna hör vi den fantastiska electro-rökaren i "It's Automatic" från 1986.
10. Freestyle-scenen får i sin tur representeras av Trineres banger "I'll Be All You Ever need", också släppt 1986.
Oj, vi hann visst bara till 1986, mot slutet av 80-talet och början av 90-talet började freestylen röra sig åt både eurodisco och house-hållet men det får vi ta en annan gång!
Eftersom vi idag inte jagar mammutar eller plockar smultron 8 timmar om dagen måste vi hitta på olika sätt att minska risken för att vi dör 50 år gamla pga dåliga blodvärden. Ett sätt är att gå på BodyPump och andra Les Mills-träningspaket, något som jag gör.
En sidoeffekt av detta är att man får höra massa energirik träningsmusik. Det är oftast ganska ny musik och mycket av det är rätt hemsk eller åtminstone svårt att lyssna på i annan miljö. Men det finns ändå lite låtar då och då som man går och nynnar på. Jag gjorde lite research och hittade tillräckligt mycket för att det skulle bli en lista.
Så här glad blir man av att lyfta skrot till musik
I listan "Drömmiga gitarrer eller Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska 80-talet" fick vi alla uppleva hur vi under en vacker ceremoni begravde 80-talet för all framtid med hjälp av teknikens under. Det var en härlig tid för alla inblandade förutom Anders J som strängt vägrade begrava 80-talet. Det tycker jag va taskigt, vafan liksom? Hur kan man hata 80-talet så mkt att man inte ens dyker upp på dess begravning? Tråkigt det där egentligen att 80-talet dog och inte finns mer. HA! DET TRODDE NI VA?? Ni har ju helt glömt bort att det finns Zombies. Så nu har jag tillfälligt återupplivat 80-talet för en sista episk fredag. Inte nog med det. Jag har också gjort det extra spännande med ett speciellt upplägg som jag kallar "Mörkrets hjärta"-upplevelseeffekten. I denna upplevelseeffekt tar vi oss likt huvudpersonen i Joseph Konrads roman långsamt djupare in i djungeln och längre och längre ifrån civilisationens. Alltså, för att förklara för de personer som eventuellt inte förstod, så kommer låtarna gradvis bli mer och mer 80-tal, tills man till slut får en överdos och dör. Det är ju inte trevligt, men vad gör man inte för en ball upplevelse? -"Men Rickard" säger ni helt felstavat, -"det är ju 11 låtar i listan, lägg av med det där!". Nej, det är det inte. Sista spåret är inte en låt, det är en våldtäkt, och det bestämmer JAG eftersom jag är listans upphovsman. Det är så det fungerar. Skönt att vi redde ut det där asså. Men sen är det också två låtar som inte är från 80-talet. Attans va konstigt. Varför är det så? Jadu, det har jag likt formateringen på detta inlägg inte någon bra förklaring på. Men jag vet iaf att de är låtar som jag uppskattar, och som har ett 80-tals doftande sound. Så var det med det. Gött. Listan.
Flera av de senaste listorna från mig och andra har handlat om att "göra upp med 90-talet". Detta är en lista på samma tema, men inte strikt 90-tal. Jag gräver i det som spelades när jag växte upp.
Jag har en nerv någonstans i ryggraden som börjar stråla ordentligt så fort artister som Orup, Peter LeMarc, Mauro Scocco, Anders Glenmark, Suzzies Orkester, Eva Dahlgren, Gyllene Tider, Freda, Eldkvarn, Thomas Ledin, Ra-ta-ta, Magnus Uggla, Niklas Strömstedt, Tommy Nilsson osv börjar spelas. Samma nerv signalerar intensivt till en "fight-or-flight"-del av hjärnan när generationen efter dvs, Pontus och Amerikanarna, Patrik Isaksson, Kent, Anne-LieRydé, Traste Lindéns Kvintett, Cajsa-Stina Åkerström, Lisa Nilsson, etc börjar ljuda.
Mitt mål med denna listan var att göra upp med denna "låtskatt" och att få rätt på den där krånglande nerven utan att behöva gå till en kotknackare.
Jag misslyckades!
Efter några dagars försök var det bara att kapitulera, jag klarar det inte. Missförstå mig inte - jag säger inte att Thomas Ledin och ex Lisa Nilsson är samma skrot och korn, och att allt detta är skit. Det är mer en diagnos av mig själv och traumatiseringen jag gick igenom genom P3 och stadstelevisionens listprogram.
Så vad är detta för lista då?
Jo, detta är listan på låtar inom detta lösa tema som jag hittade som jag faktiskt gillar - om än i lite begränsad dos. Jag fick ihop 8 låtar av olika artister, och några ligger långt ut på vänster/högerkanten och långt ifrån Orup, Peter Le Marc och Pontus och Amerikanarna som jag ursprungligen siktade på. Men på något sätt känns låtarna väldigt textdrivna, vilket nog var lite av temat jag letade efter.
Docenterna och Kjell Höglund kunde förekommit fler gånger men jag ville hålla mig till högst en låt per artist. Dessutom fick jag buffra upp med "Dive - Captain Nemo" som ju faktiskt har engelsk text, så den är mer av en gammal goding jag återupptäckte. Ändå fick jag inte ihop 10 låtar.
Detta är precis vad jag letade efter. En gammal hit som man glömt bort från ett idag helt irrelevant band. Älskar den udda idén om att leva som ett moln på marken. Fin hook och 90-talsproduktion när den är som bäst.
2. Docenterna - Kalla Öl och Varma Element, 1984
Denna är egentligen lite för gammal för att passa perfekt i listans tema, och skulle egentligen velat ha med "Peppar och Salt" som jag tycker är en mina favoritpoplåtar på svenska och som kom lite senare (-92), men den hade jag redan haft med i nån liknande lista.
Docenterna hade kanske popsveriges punkigaste attityd och älskar Joppe Pihlgrens "dåliga" pratsjungar-sångröst. "Varma öl och kalla element" har framförallt ett jävligt coolt sound, även om man kan tycka att texten känns lite väl mycket Hammarby.
3. David Shutrick - Finland, 1992
Yes! Mitt i prick, en sån där söt 90-tals-pärla som jag har så svårt för. Här tycker jag David Shutrick lyckas få till både fin komposition och intressant text. Älskar hur han betonar "_en_ öl". Och hela "... hon kanske bor i Finland..." grejen funkar för mig. Gick igenom övrig katalog från David Shutrick och det var inget annat jag tålde ("Sambos på Försök" - FÖR HELVETE!!).
4. Olle Ljungström - En Apa som Liknar Dig, 2000
Detta var en stor hit vid millenieskiftet, så den är egentligen lite för sen för att passa originaltemat, men den fick komma med. Låter lite som Kent fast jag slipper Jocke Bergs röst och utan översentimentala texter. Vet inte exakt vad Olle menar med texten, men det låter spännande och viktigt och man vill veta mer. I övrigt är låten väldigt ordinär.
5. Kjell Höglund - En Stor Stark, 1989
Jag kommer ihåg att "Morgonpasset" hade en fabless för att spela Kjell Höglund som jag inte för mitt liv kunde förstå. Hur i helvete kan spela något som är så kackigt producerat i riksradion?, tänkte jag förargat.
Idag har jag helt ändrat uppfattning och förstått att Kjell är en av de största vi haft senaste 50-åren, med en rad av otroligt fina låtar. Framförallt är det få som kan matcha bredden i hans texter. Allt ifrån desperationsuttrycket i "En stor stark" till den plojiga "Maggie har en MacIntosh" till den fantaysluktande "De Fördömdas Ö" till den livsfilosofiska "Inkognito". Karln är ett geni.
En Stor Stark ligger inte högst på min Kjell Höglund-lista, men var den låten jag hatade allra mest som ung så den får vara med.
6. Torsson - Klippan Centrum, 1989
Det finns egentligen inget gott att säga om den här låten, men av någon anledning gillar jag den ändå. Bonnig, lökig, ironisk (eller?). Det är bara så dumt att skryta om Klippans stadsplanering i en låt att det inte går att värja sig.
7. Di Leva - Själens Krigare, 1989
Ok, denna hade jag med i min Di Leva Lista men jag var tvungen ha med en Di Leva-låt, eftersom jag tvärvänt när det gäller honom, iaf hans 80-tals-katalog. Good stuff.
8. Irma - Precis Som Du, 1991
Både Irma och hennes syster Idde Schulz var extremt inflytelserika inom svensk musik på 90-talet med flera stora hits i olika sammanhang. Jag tycker ändå superhitten "Precis som du" är rätt habil. Bra melodi, bra 90-talsproduktion. Texten är väl ganska mycket Formulär 1A, men man kan inte få allt.
9. Dive - Captain Nemo, 1990
Denna kan nästan ses som en parentes. En låt jag gillade som knatte och som jag blev glad över att återupptäcka i letandet. Sarah Brightman gjorde en cover på denna och jag hoppas killarna i Dive får lite extra stålar i royalties varje år någon hittar den.
Vi har nosat på ämnet tidigare, men nu är det dags för en djupdykning. Detta blir en utmaning för mångas öron, så kanske får man lyssna med öppna öron och ett likaledes öppet sinne.
Under ett par väldigt formativa år på nittiotalet var jag fast i musikstilen industri. Det var en lös term som omfattade den lite hårdare synthen och den lite elektroniskt nosande hårdrocken. Det handlade alltså mindre om skramlande oljud och mer om samplingar, gitarrer, synth och attityd.
Framförallt fanns det en riktning inom EBM (Electronic Body Music, en inriktning inom synthen) där många band började experimentera med elgitarrer, till de trogna syntharnas stora förskräckelse.
Dessa industripionjärer med Nine Inch Nails, Ministry, Front Line Assembly och Skinny Puppy i täten attackerade konceptet med elgitarrer som vore de barn. Det var som att de nosade på ett instrument ingen hade sett förut. De kunde göra vad de ville, och genialitet blandades med banaliteter. Ett häftigt riff som hade varit för simpelt för hårdrockare blev plötsligt skithäftigt för töntiga synthare som aldrig hade ört något så hårt och fick utgöra en hel låt. De började leka med melodier, countryinfluenser och dansmusik som gjorts mycket bättre förut, men de var helt distanslösa och det betedde sig som att de uppfunnit alltihop.
Jag har gallrat och sorterat i bottengyttjan och producerat en lista med låtar som jag hoppas är lite nya för de flesta av er, som kanske visar på en ny sida hos musikstilen och som jag faktiskt tycker är rätt bra än idag. Eller vafan bra... den har något som jag fortfarande går igång på. Det återstår att se om det enbart är nostalgin som talar eller om här finns något.
My Life With the Thrill Kill Kult - Kooler than Jesus
Bandet med kanske världens coolaste bandnamn släppte den här skivan på skivbolaget Wax Trax i Chicago, epicentret för den amerikanska industrin (musikstilen alltså). Så typiskt det tidiga nittiotalets industri, en lång malande låt utan vare sig vers eller refräng, fullständigt sönderpepprad av samplingar från höger och vänster.
MLWTTKK utvecklades rätt vilt efter detta. De var med och spelade live i filmen crow, och senare släppte de en mer easy listening-inriktad skiva som var otroligt drogromantisk.
Acid Horse - No Name, No Slogan
Ett av oändligt många sidoprojekt som kom ur Minstry-biosfären. Det verkade som att så fort några ur den här begränsade mängden människor fick en idé så bildade de ett band, släppte en EP och sedan var det slut. Acid Horse var ett samarbete mellan Al Jourgensen från Ministry och nån från Cabaret Voltaire.
Samma sak här, en malande låt utan mycket till melodi eller poäng. Men den har ju något med sina taffliga svajgitarrer.
Front 242 - Tragedy For You
Front 242 var ju från Belgien och inte alls en del av kretsen runt Wax Trax i Chicago. De var typiska representanter för EBM, en musikstil som präglades av ganska pubertalt kaxig synth som både skulle vara hård och dansant, kläder med ironiska nazistblinkningar samt usla sångröster. Tragedy for you var nog deras största hit och de var redan då legender i synthvärlden.
Det är fräckt att det futuristiskt osande omslaget är en bild av en simmare i vattnet. Det ser man ju direkt om man bara tittar lite.
Front Line Assembly - Provision
FLA var ett rätt grabbigt band. Mycket tuff attityd och de hade nära till elgitarrerna som man hör börjar komma in här redan 1990. Senare i karriären blev det rätt testosterondrypande. Här får vi tydligt höra det som jag alltid tyckte var den stora svagheten i genren: sångarna. De kunde verkligen oftast inte sjunga alls, och verkade knappt ens vilja. Många av de europeiska banden var dessutom rätt risiga på både engelska och att skriva texter. Det blev som ungdomarna säger lite "cringe".
Noise Unit - Protector
Noise Unit var ett sidoprojekt som Bill Leeb från Front Line Assembly startade. Varför kan man ju fråga sig, det är snarlikt FLA. Kanske lite mer melodiskt. Jag minns hur den här ganska simpla instrumentala melodin högg tag i mig. Klart jag föll pladask, det var ju tuffa synthljud, blippblopp, creddit namn bakom och en ofarlig klatschig melodislinga. För de som lyssnade på dansmusik var detta säkert ingenting att skriva hem om, men jag hade ju aldrig fått lyssna på såhär atmosfäriskt mysig melodi innan.
Covenant - Feedback
Covenant kom från Helsingborg, de är en liten outsider i den här listan. De tillhörde EBM-världen mer än industrin och var väldigt synthiga. Men plötsligt släppte de en skiva som hetter sequencer, döpt efter att de lekt väldigt mycket med just en sequencer. Jag tyckte den var superhäftig och än idag har jag svårt att värja mig mot det här intensivt repetitiva. Att göra en harmonisk låt av det här oväsendet med hjälp av en sequencer tyckte jag var så jävla coolt. Sångaren är ingen höjdare, men i den här låtern tycker jag han stör ganska lite.
Skinny Puppy - Assimilate
Om Front Line Assembly var Gyllene Tider och Ministry var Wilmer X, då var Skinny Puppy Peter LeMarc. Alltid lite svårare, lite mörkare. De låter liksom som en skräckfilm, mycket kaosigare än sina kollegor. Assimilate var en stor dansgolvsrökare i de kretsarna. Det fanns någon skandalhistoria där de hade dissikerat något djur på en konsert.
När jag lyssnar tillbaka på dem förundras jag fortfarande av att jag går helt vilse i deras låtar. Jag vet aldrig var jag är, vers eller refräng, vilket instrument som spelar etc. Är det ens trummor* eller hålls takten av samplingar? Eller är bara trumljuden distorterade till oigenkännslighet?
Skinny Puppy sades vara stora i skate-kretsar i USA. Jag fick det aldrig bekräftat men spred gärna ryktet, påtagligt nöjd över att amerikanska skejtare hade bättre smak än de här hemma som lyssnade på NOFX, Satanic Surfers och Millencolin.
Nine Inch Nails - Wish
Innan storsäljaren The Downward Spiral släppte Nine Inch Nails två väldigt långa EP: Broken och Fixed. De har visst överlapp där någon är remixes på den andra eller något sånt. Här finns några av de bästa låtarna han gjorde på den tiden men de hamnar oftast i skymundan. Två av låtarna var dessutom sådär knasigt gömda på CDn efter tio minuters tystnad, så de dök sällan upp.
Ösig jävla låt med fullständigt förstörda gitarrer. Jag vet inte om jag tycker att NiN nånsin blev såhär bra igen.
Lard - The Power of Lard
Ok detta låter ju inte så industriellt. Det är för att Al Jourgensen från Ministry jobbade ihop med Jello Biafra från Dead Kennedys på det här projektet som faktiskt släppte några skivor. Som vanligt med Biafra är det rätt mycket flams-satiriskt spokenwordmässande. Men ingen kunde förneka hur slagkraftig låten var.
Vi som lyssnade på detta hade nu gått hela vägen ut från synthljuden och lyssnade på helt gitarrbaserad musik.
Ministry - The Missing
Så kom vi då fram till Ministry. Ministry var från början ett renodlat lite romantiskt synthband, vilket är lite svårt att tänka sig när man lyssnar på detta, men blev mest kända för sina maffiga industrigitarmattor. De blev sedemera lite plojjiga.
In Case You Didn't Feel Like Showing Up är en liveskiva från 1990 med låtar från deras två tidigare skivor. Studioalbumen var ganska tama och liksom kliniska. Gitarrinslagen var rätt lågmälda. Men på liveskivan får de till ett satans tryck och man förstår hur ösigt det måste varit. Bland konnässörerna var det ganska accepterat att versionerna på den här liveskivan kunde betraktas som originalen. The Missing inleder starkt, men hela den ganska korta skivan är guld.
Ministrys gitarrhantering lade grunden för många synthband som ville vandra den vägen. De behandlade liksom elgitarrer så som de tidigare hanterat samplingar. Något man spelade in en gång och sedan bara matade genom hela låten, tillsammans med alla andra synthljud och repliker från balla filmer som man hade programmerat in.
Frontmannen Al Jourgensen som jag nämnt några gånger var en rejäl skandalmagnet och brukade alla kända droger. Han var svårt nere i heroin ett bra tag. Det är ett under att han lever.
* Trummaskin alltså. Riktiga trummisar fanns inte här.
Bonus
Ett av Al Jourgensens större sidoprojekt Revolting Cocks gjorde en cover på Rod StewartsDo Ya Think I'm Sexy som inte finns på spotify. Det videobandet där jag lyckats fånga denna slets ut fullständigt där hemma. Klart sevärd.
