Olika utgåvor av Genesis tre första

En dag för några år sedan var jag på en skivmässa. Den var inhyst på bottenplan på det översunkiga Good Morning Hotels vid stadion-området i Malmö. Liksom mittemot stora coop.

På det hotellet har fan tiden stått stilla. Detta är det lägsta av det lägsta i hotellvärlden. Hotell vill ju ofta ha attraktiva fasader, men detta är inhyst i något stort brutalistiskt schabrak från mitten av nittonhundratalet. Eländigt murar av gulgrått tegel möter den förväntansfulla gästen. Det är liksom ett sånt där hus där man får känslan att det varit viktigare att bygga trappor, gångar, kulvertar och kompakta fönsterlösa väggar än någon faktisk boendeyta.

Således en alldeles utmärkt plats för en skivmässa. Sådär dammig skolaula-stämning, med smala vertikala fönster för att minimera ljusinsläppet.

När jag stod och bläddrade hos en av handlarna nära ingången kom det in en lång man. Han var i fyrtiofemårsålden, smal och lite sådär halvt flintskallig som man ju är i den åldern (förutom jag som är helt). Lite orakad och dammigt nördig med en aningen för stor läderjacka. Han såg ut som en Stefan. Eller som en Lars. Vi kan kalla honom Lars.

Lars verkade känna en del folk för det var en del småprat, men till slut så frågade skivhandlaren, som insåg att det här var ingen vanlig strötittare utan en man som visste vad han ville:

Letar du efter något speciellt?

Lars tittade på honom i bara några millisekunder, och sa helt utan tvekan:

Jag samlar på olika utgåvor av Genesis tre första skivor: From Genesis to Revelation, Trespass och Nursery Cryme. Har du några?

Han sa det som det var den mest självklara saken i världen. Ett sånt självförtroende. Jag var helt paff. Hur kan man ha ett så otroligt smalt intresse? Och vafan ska han med alla de utgåvorna till? De låter ju antagligen rätt snarlikt. Och just Genesis?

Men ju mer jag funderade på den här händelsen över åren desto nyfiknare blev jag. Jag visste ju att tidiga Genesis betraktas som ett ganska habilt proggband. Efter att ha fnulat på det länge så tog jag till sist tag i saken och gjorde en egen fokuslyssning på Genesis tre första. Jag måste säga att jag gillar detta, det är ju helt klart proggigt men välpolerat och väldigt gott om proffsiga hooks och snygga melodier som ger en föraning om vart de ska senare i karriären.

Historiskt verkar redan de första skivorna ha varit en turbulent tid i Genesis, med många medlemsbyten. Nån hade scenskräck, nån fick inte för sina föräldrar och nån fick bronkit. Peter Gabriel var dock sångare på alla skivorna här och Phil Collins blev trummis först på Nursery Cryme. Han skulle senare ta över som sångare när Peter Gabriel lämnade bandet.

Och nu får ni alltså en lista med de bästa låtarna från Genesis tre första. Spotify kan inte leverera så många olika utgåvor, men jag tänker att det duger för oss. Håll till godo!

Genesis tre första.

Stort tack till Lars och Good Morning+ Malmö.

Bonus: Officiell bild på skivmässelokalen. Den funkar ju lika bra till bröllop!

Elektroniska Vocals

 Idag kör vi en elektronisk-ish lista med sång inblandat i alla trackzz. Alla trackzz. Där det inte får lov att finnas autentiska stämmor. Stämmsång. Och jo det finns det. Och autentiskt sång också. Men jag tänker att det måste kännas digitalt, syntetiskt, och orealistiskt. Ingen står på scen med en mikrofon liksom. Stenåldern, Agneta å Frida, är förbi.

Så vem ska vi ringa? Vi måste ringa upp electronica för det mesta så klart. Men en del andra alternativa digitala genre-jobbare. Kanske lutar åt triphop å jadajada ibland.

Med sin frånvaro lyser så klart nedrigt förlegade, förnekande, förvillade dinosaurier som Dylan, Waits, Cash, Bieber, Taube m.fl. 

Fräscht, säger jag. 

Mycket nöje

Plaid - Rakimou

Vi inleder lite finstämt.

Vår fina duo Andy Turner och Ed Handley. Slog sig loss ifrån trion The Black Dog, grundat av Ken Downie. Verkligen inget ont om The Black Dog som blev mitt ankare för att hålla mig kvar kring dom här snubbarna, men det blev bara ännu bättre efter uppbrottet 

Dom har jobbat med Trent Reznor. Fräsch-schock.

Albumet efter uppbrottet, Not for Threes (lugn med ironin nu) som är ett av de främsta elektroniska albumen genom tiderna, har här ett vackert och vokalt saltat spår med Mara Carlyle som dom jobbat vidare med efteråt. Hon spelar såg och ukulele också förutom att sjunga på denna atypiska, dock sedvanligt Plaid-muskulöst harmoniska lilla godbiten.

Att kunna spela såg. Måste vara världens bästa party-trick. Oavsett efterfest så har alla en såg hemma. "Ta fan fram din såg så ska jag visa"

Wax Taylor - Dusty Rainbow

Producent som egentligen heter.. wait for it.. Jean-Christophe Le Saoût (!)

Prisbelönt ett par gånger och har ett antal samarbeten. Här med en fint inkännande Charlotte Savary som hook-ambassadör.

Tame Impala - New Person, Same Old Mistakes

Ett av de mer intressanta actsen som dykt upp inom alt/neo/synth/electronica på ett tag. Främst drivet av frontmannen tillika multi-instrumentalisten Kevin Parker. En del priser och awards inom alternativa genrer kom ganska fort.

Här med en av mina favoriter ifrån albumet Currents 2015. 

Om någon hade föreslagit att dom ska köra vers-texten melodiskt och rytmiskt helt synkad med basen så hade jag sagt att det kommer att bli tråkigt. 

Men det blev det inte. Dinosaurie på dig själv Robban.

Laika - Go Fish

Låg fräsch-faktor men den här lysande leken med stämmor får inte promenera hem innan denna listan är klar. Väldigt trevlig samkörning av melodisk sång och spoken word. Och poetisk höjd. Och här går vi på en trevlig gräns mellan det elektroniska och det inte elektroniska. Dock ganska kännbart 90-tal.

Bara fyra album. Låter nästan som en sovrums-act, men har haft 6 medlemmar. Margaret Fiedler McGinnis startade det hela, en mångsysslare av rang, som jobbat med John Frenett, Moby, och inte minst PJ Harvey, för vem hon lirade gitarr, cello, keyboard och percussion. Undrar vad hon gör idag.

PVT - Window

En intressant act som dök upp på mitt kära Warp Records för ett tag sedan. Kan inte bli fräschare än att bli signad på samma label som Aphex Twin, Autechre, Plaid, U-Ziq och andra elektroniska legender. 

Smått minimalistisk flirt till en början. Men sen bryter det ut i något underbart märkligt, nästan musikal-liknande påhitt. Ordentligt bedrövligt mixad, speciellt för lurar, men riktigt fin känsla där nånstans och ögonhöjare för mig, och acten ligger stadigt på radarn.

---

Det är också fräscht att vi kallar det acts nu. Sluta kalla det band.

---

Phantogram - Fall In Love

Fräsch HOOK-FEST!

En ACT jag tycker sköter sakerna stabilt. Inget att klaga på. Nästan allt dom gör är bra om man är på deras humör. Choruset är löjligt hookigt.

Plaid - Extork

Får ta en till med Plaid. Det är trots allt, vid sidan av många fina elektroniska musiker, en favvo-act, om inget annat för att jag älskar kontraster lika mycket som dom. Och här med Nicolette. Det subtila svans-vibratot i hennes stämma fick mig att falla pladask.

Jon Hopkins - We Disappear

Jon har jobbat med Brian Eno. 

Kan inte räkna ut om det är cred eller dinosaurie-varning. Men har mycket intressanta grejer som kommer ut hela tiden. Inte jättekul i år hittills. Men kan plugga förra årets trevligt ambient väggstirrande platta Music for Psychedelic Theater.

Fin bit här från en singel tillsammans med underbara Lulu James.

Banco De Gaia - Amber

Klassiker. Sedvanligt trevligt mellanöster-sound ifrån London-baserade Toby Marks. Okänd vokalist men kraftig och fin stämma. Och fun fact för att räkna ut språket måste man spela den baklänges.

Lush - Last Night

Får bli en liten fin avslutning. Känslan är lite som eftertexterna till en film.

--

Peace out!

BrassBass

 

Tjena. Tjabba. Hallå alla musikdiggare. Denna gången så väljer jag att följa föregående listas koncept med få band med flera låtar. Även denna gång med ett tema. Denna gången får blåset ta vid. Det blir upptempo och varierande stilar som täcks in. Allt för att fira denna bästa av födelsedagspresenter. Att jag får publicera på just min egen födelsedag. Slump eller öde vet jag inte 😁. Men det blir en festlista. Jag ville passa in min musikaliska bredd och samtidigt bjuda på något för mig nytt och inspirerande. Efter mycket velande så får min lista BrassBass ta front. Vi kommer under temat få höra både orginallåtar och covers. Covers på  Rage against the machine och Röyksopp, kommer att tolkas av fantastiska musiker. Vi kommer på vår blåsiga resa möta:

Brass Against med Sophia Urista är ett Rock brass bands musikkollektiv från New York.

De spelar covers på Rage against the machine, Tool, Audioslave, Black Sabbath med flera.

Too many Zooz är också från NYC och spelar Brass House med en spektakulär energi!

I den andra låten, Surges så samarbetar de med Beats Antiques.

Club de Belugas från Tyskland spelar med Karlos Boes representeras av den fantastiska låten Pogo Porn.

Muete får stå för hela fem låtar då jag helt förälskat mig i deras stil och hoppas på att få smitta av mig lite. Min personliga favorit är PanDa. Muete kan väl som bästa beskrivning kallas ett Techno Marchband från Hamburg. De levererar musik som jag skulle kunna ha som sound score till filmen om mitt liv. Jag skulle 1 år gammal i full snigelfas med blöja lätt börja marschera krypandes på mina fyra  :). Varpå jag skulle  kravla mig upp till en snubblande kotte på 2 år. Vidare till en töltande 4 åring. Bara marschera hela vägen in i min stökiga omtumlande tonårstid och accelerera in i ungdomen till den fasta basen och de starka hornen. Trummorna, oh trummorna de mäktiga trummorna är så pompösa och drivande att jag förgås! Vidare förs min kropp som av sig själv genom livet i trans. Detta ständigt lurande driv som vilar bakom nästa hörn. Manar mig vidare till min medelålder. Laddad av energi så till den milda grad att jag av statisk elektricitet svävar en fot över marken så flyter jag vidare in i deras cover av Röyksopps, What else is there? Trumpeterna ljuder vidare, vidare, vidare bababababababababa…Jag glider vidare in i deras för denna lista sista låt, Slip. Och med denna så flyter jag vidare in i dimman och natten. Kanske vaknar jag ur drömmen. Men kanske. Bara kanske väljer jag att stanna i, SLIP! 

Till er alla.

42!

BrassBass

Dags att förvirra Spotify... igen

Upplysningsvis finns det två vargar inom oss alla och de slåss med varandra. Hur de hamnade där inne, varför de kivas och huruvida de känner till att de lever i något slags människokroppsreservat är oklart. Jag antar att orsaken till vargarnas grälsjuka och vad respektive varg planerar att uträtta när den vunnit ser lite olika ut för olika människor. Såhär fungerar dock mina vargar:

I ena hörnet av hägnet lapar en förnöjd varg sol och tycker att den musik som redan ligger i mina spellistor (för att inte tala om den därtill typ identiska musiken som Spotify rekommenderar) räcker gott till tidernas slut. Den här vargen tenderar att dominera området 90% av tiden och har en tends att bli fat and happy av allt lättlyssnat byte den fäller.

I andra hörnet stryker en mager men motiverad stackars gråben som får SPEL på den tjocke motpartens självbelåtenhet. Med jämna mellanrum lyckas den utmärglade vargen övermanna sin tjockare rival och då blir det liv i luckan. Primärt genom att föräta sig på musik som ligger långt utanför bekvämlighetszonen. Vad vill den magra, lömska underdoggen uppnå? Vidga mina vyer? Spränga någon identitetsmässig gräns? Jävlas? Nja, framför allt vill den nog ruska om Spotifys rekommendationsmotor något och det ska vi göra idag.

Ulvfanskapet har fått för sig att det är dags kolla in lite (för honom) oupptäckta musikstilar. Som vanligt spretigt och av oklart allmänbildningsvärde men bitvis kanske en försmak av hur kidsens mobiler på bussen kommer låta kommande året eller åren. Häng på när jag blandar sammanfattningar från Wikipedia med personliga utlåtanden!

Listan 

Genre 1: Hyperpop [SOPHIE]

Hyperpop aka "bubblegum bass" är en (jävligt) löst definierad musikröresle/mikrogenre som karaktäriseras av maximalistiska/överdrivna anspelningar på popmusik. Lite pop blandat med avant-gardistiska tendenser blandat med elektronika, hip hop och EDM. En jävla röra alltså. När jag lyssnade igenom tio-tolv tillskrivna hyperpop-artister blev jag otroligt förvirrad. Spännvidden är enorm. På grund av detta misstänker att hyperpop som genre liksom kommer upplösas med tiden och att framtida kännare kommer påstå att den aldrig riktigt fanns. Dock menar ungdom på internet att den är det största som hänt mainstream-musik sen trap blev stort. Kan det stämma? Oklart.

Genre 2: Cloud rap [Yung Lean]

Någon form av subgenre till Southern rap och trap som är lite lo-fi, suddig, drömsk och avslappnad. Jag har själv hört talas om fenomenet Yung Lean. Men jag har aldrig hört Yung Lean. Låter väl som en mindre vidrig variant på trap. Alltså fortfarande trap, men i något mer smaklig tappning. Trap – med förstånd.

Genre 3: Corridos Tumbado [Natanael Cano]

Typ en fusion av trap-vocals över Corridos-arrangemang. Alltså trap möter mexikansk folkmusik. Mäktigt.

Genre 4: Amapiano [Musa Keys, Loui]

Sydafrikansk house-genre. Hybrid av deep house, jazz och lounge med rejäla synthar över karaktäristiskt sydafrikanska percussions. Enligt uppgift en genre som just nu har stor spridning över världen. Varken jag eller någon av vargarna har någon aning. Men säkert!

Genre 5: Djent [Animals as leaders]

Progressiv metalgenre med lite knepiga rytmer. Ljudprofil? "High-gain, distorted, palm-muted, down-tuned strings." [Källa: Wikipedia-sidan för Djent]. Enligt uppgift populariserad av Meshuggah där Mårten Hagström själv lär ha bett om ursäkt för att de var delaktiga i att driva fram stilen. Det var länge sen jag lyssnade på metal i någon större utsträckning. För mitt otränade öra låter det som att Dragonforce möter Mayhem (respektive vocals för banden fasvänder givetvis varandra perfekt och lämnar en helt instrumental rest). Varför inte?

Genre 6: Vaporwave [Yung Frown]

Typ ironisk, civilisationskritisk musik som anspelar på ett 80- och 90-tal som nog aldrig riktigt fanns. Nedsaktade, chopped and screwade samples av smooth jazz, hissmusik, R&B och lounge från nämnda årtionden. Härligt!

Genre 7: Future Funk [Macross 82-99]

Vaporwave fast funkigt. Ännu härligare!

Genre 8: Phonk [SpaceGhostPurrp]

Hip hop/trap subgenre inspirerade av 90-talets hip hop i Memphis. Chopped and screwade tidstypiska samples kombinerade med jazz, funk och annat mysigt. Säkert någons kopp te. Själv föredrar jag nog ändå kaffe.

Genre 9: UK Drill [Digga D, M1llionz]

Återigen en Hip hop/trap subgenre, den här gången den brittiska varianten av den nordamerikanska hip hop/trap subgenren Drill. Alltså typ trapmusik med gangsterraptext. Och såklart med tillhörande kultur! För att citera Wikipedia: "UK drill groups often engage in rivalries with each other - sometimes violent - often releasing multiple diss tracks towards each other. The names of these groups sometimes reflect the postcode they are located in." Hur gött är inte det? Gängvåld där gängen heter sina postkoder? Ändå smidigt, om någon glömmer vart man kan hitta dem. Skicka dit Rickard Sjöberg!

Genre 10: Sampledelia [Panda Bear]

Sample-baserad musik som anspelar på 60-talets psychedelia, eller i alla fall på inspelnings- och produktionsmetoderna från denna era. Mixning som skapar lite disorienterade och verklighetsvrängande ljudrum med härlig touch av den amerikanska guldåldern. En charterresa för själen!

Jobbiga b-sidor

 

Ibland behöver man få saker gjorda på jobb. Då, när det är dags att kavla upp ärmarna, klättra ner i gruvan och kötta så drar jag nästan alltid igång en specifik playlist. På listan tillkommer låtar med ojämna mellanrum, men de allra flesta låtarna har kört så många varv att de blir något slags behagligt vitt brus. Såklart är det låtar man kan förvänta sig i genrer som psychill, deep house, något slags dubstep, trance, vad nu Moderat är et.c. Men det dyker upp en och annan låt som jag gärna tänker är en lite mer udda fågel, kanske vissa lite provocerande?

Och vad gillar mv-crowden mer än udda, lite störiga fåglar? (retorisk fråga)

Här kommer alltså en lista med flowlåtar men några inslag som jag tycker sticker ut lite, som nog hade platsat på b-sidan av "Absolute worker hits". 

L1zt7n

Gästspel

Vi har ju tidigare haft juniort gästspel i form av innehåll och recensioner. Har för mig att Robert lät sin dotter hålla i spakarna och jag har tidigare delat en lista där alla 4 killarna hemma fick sätta ihop favoriter.

Dena vecka tänkte jag att min äldsta son Ruben skulle få dela med sig av vad han lyssnar på för tillfället. Ruben är 17 år, går humanistiska programmet på Spyken i Lund, spelar bas med full iver som sin far och har mer och mer delat musik med mig. Eftersom jag gillat det han lyssnar på kände jag att jag litar på att han kan knåpa ihop ngt bra.

Här är alltså en lista med några Ruben-favoriter. Har lyssnat en del på listan under veckan och kan med nöjdhet säga att han inte drog mina föraningar på skam. Listan präglas av bl.a. psykadelisk rock, punk och lite härlig Primus-nostalgi.

Nya bekantskaper i form av
* Fleece (nice atmosfärisk vibb med skön touch-wahwah på basen)
* Death (har för mig att jag blivit tipsad om en bra dokumentär om detta amerikanska punkband)
* Felt (gammalt skönt band med Jojje Wadenius feeling på slingorna)
* Klaatu (kanske inte favoritlåten)
* Naked Giants (punk rock i full Gaybar stil)


Gamla bekantskaper i form av
* King Gizzard som Ruben upptäckte själv
* Andra som jag nog inte kan räkna mig oskyldig till att ha introducerat i form av Primus och Rush.


Tror inte att detta axplock är helt representativt för 17-åringar men tycker ändå man kan säga att det finns hopp om ungdomen :)

Tack för listan Ruben!

Los Favoritos

Stora Vänliga Jätten

Tiden är inne nu; det är slutligen dags att ta tjuren vid hornen och bjuda er på en lista dedikerad till Gentle Giant – Ett band som varit ett av mina absoluta favoriter sedan mitten av 90-talet (Något som många gymnasievänner ansågs som udda vid en tidpunkt då artister som Offspring, E-Type och TLC dominerade radioetern).

Faktum är att även i sina glansdagar var bandet Gentle Giant (och deras anhängare) rätt udda. Under första halvan av 70-talet, då relativt experimentella och publikfrånvända band som Pink Floyd, Genesis och ELP på något vis lyckades fylla arenorna, ansågs Gentle Giant vara lite för okommersiella och svårtillgängliga. Ett tydligt tecken på detta lär vara att de var ett av få rockband som Frank Zappa faktiskt gillade. Vi snackar alltså progrock i sin mest fulländade form. Ett band med få, men trogna fans.

Men varför denna fascination av detta rätt obskyra, relativt kortlivade och stundtals svårtillgängliga band, som dessutom aldrig hade en endaste hit? – Tja…Svår fråga. För mig handlar det rätt mycket om komplexiteten, kreativiteten och detaljrikedomen i musiken, att det alltid finns något nytt att upptäcka och häpnas över. Jag fattar om detta inte är allas "cup of tea".  Men förhoppningsvis finner ni någon glädje i listan eller åtminstone något parti i någon av låtarna. :-)

Detta blir ett axplock från mina favoritskivor, det blir ekvilibristiskt, nördigt(!), pretentiöst(?), komplicerat,  kanske lite utmanade, och i min mening, alldeles, alldeles underbart…

Spellista: Stora Vänliga Jätten

Om låtarna, bandet och albumen:

Band of Brothers: Efter Beach Boys, BeeGees, Jonas Brothers, Kings of Leon, Toto och Knatte Fnatte & Tjatte, världens 7:e kändaste band med exakt 3 bröder. 

Prologue – Three Friends [1973] 

Vi börjar med det till namnet passande första spåret Prologue, från bandets tredje skiva. Som tillhörande genren är detta såklart ett konceptalbum. Skivan handlar om tre barndomsvänner och deras livsöden. Påpassligt nog är bandet är också grundat av tre bröder, Phil, Derek och Ray Shulman. Gentle Giant är känt för att vara ett band där alla tar ton. På detta spåret är det Storebror Phil som sjunger lead, men spelar även saxofonerna. Redan från start kastar sig bandet in en intrikat polyrytmik. Låten har ett för Gentle Giant ganska typiskt mellanparti som utmärker sig för att vara rätt annorlunda från resten av låten. Snygga och intressanta sångharmonier. Vad det gäller brödernas livsöden skulle en senare producera Sugarcubes samt ge ut trance-skivor, en bli A&R och signa artister som Pantera och Dream Theater, samt den tredje öppna en liten souvenirbutik.

Hemma hos jätten får man förmoda? Man kan anklaga bandet för mycket, men "phoning it in" vad det gäller musiken gjorde dom fan aldrig. 

Giant – Gentle Giant [1971] 

Första spåret från debutalbumet tillika den första skivan jag ägde med Gentle Giant. Och vilken mäktig introduktion! “Hear the Giant!” Första skivan är kanske inte den mest komplexa (Med deras mått mätt d.v.s.) men det den saknar i komplexitet kompenserar den med dramatik och dynamik. Soundmässigt påminner den en del om King Crimsons debutskiva. Stundtals lugn, stundatals bombastisk med en ordentlig dos mellotron. Men skivan har också lite jazziga kvaliteter vilket hörs inte minst på detta spåret. Mellanbrorsan Derek sjunger lead. Skivan är producerad av Tony Visconti som även gjorde flera av Bowies och T.Rex skivor.

Kanske lite homoerotiskt men visst är det något med 4 killar som spelar fyrstämmigt flöjtsolo?

The House, the Street the Room – Acquiring the Taste [1971] 

Faktiskt första låten jag hörde med Gentle Giant och den som fick mig hookad.
Låten utgår från ett blytungt och rätt intrikat riff som växlar mellan moll och dur. Samtidigt växlar låtens framtoning från något som liknar hårdrock till mer folk-musik på ett oväntat organiskt sätt. I låtens mittparti finns ett brilljant exempel på ‘Klangfarbenmelodie’. En musikteknik som går ut på att man låter en melodi delas upp mellan flera instrument/stämmor. En sorts ”musikalisk stafett” om man vill. Detta parti sedan av ett episkt och bluesigt gitarrsolo! Inget konstigt med det.
Många av Gentle Giants skivor och de flesta av låtarna på listan är om-mixade av Steven Wilson (från Porcupine Tree) som jag tycker har gjort ett strålande jobb utan att förstöra originalkänslan.

Pugwash. För killar med som jag: med glasögon, taskig hårväxt och rockdrömmar är den här mannen en stor förebild.

Knots – Octopus [1972] 

Enligt många det definitiva Gentle Giant Albumet och det sista med storebror Phil Shulman som i denna kompositionen delar sångbördan med sin bror Derek samt keybordisten Kerry. Med Octopus kom även den ytterst kompetenta trummisen John ‘Pugwash’ Weather med i bandet, som även spelar vibrafon, xylophon och sjunger. Det minst sagt komplexa sångarrangemanget är inspirerad av så kallad Madrigal-sång, en slags flerstämmig medeltida herdesång. Texten är baserad av ett verk av psykologen och författaren R. D. Laing. Jag kanske övertolkar det, men jag tycker låten musikaliskt påminner om en gordisk knut som bandet försöker lösa (men som blir svårare ju mer dom försöker). Genialt eller bara pretentiöst? Kanske det, men inte utan glimten i ögat. Bandet hade faktiskt mycket självironi och till och med en neonskylt med just ordet “Pretentious” som backdrop på en av sina USA-turnéer. Det är även namnet på en av deras samlingsskivor.

Din guide till Les Paul-spelande bluesgitarrister på G: Gary Moore, Gary Green, Peter Green.

Nothing at All - Gentle Giant [1971] 

Nothing at All börjar väldigt delikat men bygger up mot ett rätt rockigt crecendo. Gitarristen Gary Green kan ibland kännas lite udda i bandet med sina blues-rockiga solon, men jag diggar kontrasten som uppstår mot de mer barocka och klassiska influeserna. Låten har sedan ett av rockhistoriens underligaste trumsolon som körs genom en phaser-liknande effekt. Inte för solot själv är extremt knäppt, utan för att keybordisten Kerry Minear spelar en bit ur pianostycket Liebestraum No. 3" av Franz Liszt i bakgrunden samtidigt som solot fortgår. Mot slutet av solot övergår pianot till något som är mer avant-gardisktiskt innan det landar i den mer finstämda melodin som inledde låten. Man kan anklaga Gentle Giant för mycket, men tråkiga är dom aldrig! (Ogillar man själva solot kan låten även avnjutas i en förkortad 7” version)

Ray Shulman: Gentle Giant kanske inte var det snyggaste bandet, men Prins Valiant frippan lirade åtminstone med de medeltida influenserna.

Cogs in Cogs - The Power & The Glory [1974]

The Power & The Glory är bitvis en av deras mest musikaliskt komplexa och svårttillgängliga skivor - Sådant älskar såklart hardcore-fansen, men det ökade på deras rykte om att vara introverta och konstiga. Knappast bra för skivföräljningen! Cogs in Cogs är en av bandets mest intrikata och kaotiska låtar. I introt hinner bandet avverka 6/8, 9/8 4/16, 9/16 och 7/8. Under mellanpartiet sjunger huvudstämman i 6/8 medans andrastämman går i 15/8 vilket gör att sångfraserna bara synkar upp var 60:e 8-dels not. En musikalisk analogi för hur olika kugghjul rör sig i olika hastighet. Men också en metafor för det politiska maskineriet och maktspelet vilket är själva temat för skivan. Onödigt komplicerat eller smart? Avgör själva.

Skivomslaget var omnämt i Pitchforks "The Worst Record Covers of All Time" lista. När man vecklar ut omslaget avslöjas det att det är en persika och inget annat. 

Acquiring The Taste - Acquiring The Taste - [1971]

En kort liten moog “palate cleanser” innan vi går på nästa melodi.
Gentle Giant är kanske, som titeln på denna skiva antyder, något av en "förvärvad smak". I konvolutet finns skrivet följande statement: “From the outset we have abandoned all preconceived thoughts of blatant commercialism. Instead we hope to give you something far more substantial and fulfilling. All you need to do is sit back, and acquire the taste.” 

Tjusig animation av John "Pugwash" Weathers, en härligt uttrycksfull trummis. 

Pantagruel’s Nativity – Acquiring the Taste [1971]

En dramatisk låt sjungen av Jesus-look-aliken och keyboardisten Kerry Minnear. Flera låtar i Gentle Giants diskografi handlar kanske inte helt oväntat just om jättar. Pantagruel är en jätte i Francois Rabelais bok ’Gargantua och Pantgruel’. En något udda grej med Gentle Giant är att dom till skillnad från många av sina progkollegor inte har överdrivet långa låtar eller speciellt långa album. En annan sak som skiljer dom är att bandet är mycket mer fokuserade på ensemble-spel än individuella prestationer. Jämför t.ex. med ELP, Yes eller Rush. Jo, det är tekniskt väldigt avancerat och solon förekommer, men ingen är någon speciell “show-off” eller tydlig frontfigur. Samspelet mellan bandmedlemmarna och deras instrument är det som är unikt för Gentle Giant.

–Spela Warpigs! Bandet spelade förband till Black Sabbath under en USA-turné där de blev utbuade av en publik som inte alls uppskattade stråkpartier och marimbasolon. Konstigt va?!

On Reflection – Free Hand [1975]

On reflection börjar som en fyrstämmig Fuga, en sorts kanon som kanske mest associeras med Bach. Samma melodi återproduceras sedan i låtens slutstycke fast instrumentalt. I låten hörs utöver trummor, bas och gitarr även flöjt, cello, fiol, orgel och marimba. Ett inte helt okomplicerat arrangemang- som sannolikt med modern studioteknik och oändliga overdubs hade varit klurigt att få rätt på …Jo jo, men dom hade väl en massa studiomusiker, tänker ni? – Icke; Samtliga instrument på denna och bandets övriga inspelningar (med få undantag) spelas av bandmedlemmarna själva. Grejen med Gentle Giant är att dom jäklarna dessutom framförde dom här låtarna live - utan extra musiker! En Gentle Giant koncert är lite som att bevittna 5 snubbar som leker “Hela Havet Stormar” men med intrument istället för stolar. Minst sagt imponerande. 

Är detta det Jamaikanska reggaebandet the Wailers? Nej detta är ju den Skottsk-walesiska proggrock-orkestern Gentle Giant!

Give it Back – Interview [1976]

Som ni säkert vet var 1976 året Punken breakade i England. En sorts musikalisk motreaktion mot proggrockens rätt tillkonstlade navelskådande. Detta blev verkligen slutet på progrockens glansdagar och innebar en identitetskris för många band. Interview anses av många av fansen som Gentle Giants sista ’bra’ skiva. 11 studioalbum hann dom totalt med mellan 1970-1980 och dom har aldrig återförenats. 1976 var ju som bekant även ett stort år för Reggaen i England, och varje rockband med aktning skulle inkludera minst ett spår med baktakts-feeling. Så även Gentle Giant…Men då såklart i en bizarr 4-3-5 (?!) takt. En klart knasig men förvånansvärd lättsmält låt (i Gentle Giant termer) utsmyckad med västindisk-inspirerande marimbas och extra mycket percussion. Jah Man.

Den Europeiska versionen av Octopus designad av Roger Dean som även gjorde Yes klassiska skivomslag. Octopus är en ordlek på Octo-Opus, dvs. en skiva med åtta kompositioner.

Think of me with Kindness - Octopus [1972]

Vi avslutar med en lite mer finstämd bit.
Även om bandet är känt för sina komplexa kompositioner finns det många låtar som är väldigt sköra och vackra. Oftast är det Kerry som sjunger dom lugnare spåren medan Phil och Derek sjunger lead på de mer rockigare. Den här låten har en delikat fin melodi med en refräng som både är sorgligt melankoliskt och pampigt upplyftande. Om det inte vore för de tyngre partierna och taktbyten skulle den nästan kunnat spelats på ett bröllop. Den vackra Melophonen på låten (En sorts trumpet) spelas av storebror Phil som ofta står för blåsinstrumenten.



Bonusvideos:

Proclamation - Live  [1974?]

https://www.youtube.com/watch?v=UWfmfgHXAfE

Proclamation är för Gentle Giant en rätt funky låt som svänger på bra tack vare hur klaviaturen, basen och gitarren spelar mot varrandra. Missa inte heller dom sjukt balla och lätt disonanta sångharmonierna i mittenpartiet. Power & Glory är ett konceptalbum om maktkorruption inspirerad av den då aktuella Watergateskandalen.

Gentle Giant Live At Long Beach Arena 1975

Svårt att välja en enskild låt här eftersom det är en hel koncert, fast med bara 3 låtar. 

Jag rekommenderar dock att spola runt lite i klippet för att få se den mäktiga musikaliska stafetten som Gentle Giant var så kända för. Sen är dom ju så underbart ful-snygga.