Den italienska slasktratten #2 - FINALEN

Så är det dags att runda av det årslånga långa outrot på vårt Italien-fokus. Det började med själva fokuslistan, sedan följde jag upp med Den italienska slasktratten för ett år sedan, och senare Italian Occult Psychadelica.

Ni visste ju att det fanns lite kvar i den där slasktratten, så då river vi av det plåstret.

Listan finns på den här länken

Take A Chance - Original Mix - Mr. Flagio

Vi drar igång med rejäl fart. Jag tolkar det som någon sorts legendarisk italo-disco, men utan att någon vet så himla mycket om bandet. Vice har skrivit en artikel där de grävt fram det som går att finna och det är verkligen inte mycket. En riktig rökare i alla fall, i modiga sju minuter.

Elettrochoc - Matia Bazar

Vi fortsätter med bra tempo. Gruppen Matia Bazar bildades på sjuttiotalet i Genua och var tydligen med i Eurovision 1979. Den låten är mycket tamare än Elettrochoc, men värt att titta på för att sjuttiotalet var awesome. 

På 80-talet började de spela mer synthpopig musik, och därifrån kommer Elettrochoc. Otroligt stressig, på ett bra sätt. 1985 spelade bandet i Jacobs Stege, det ni.

Follia - Giancarlo D’ Auria

Vad vet vi om Giancarlo D’ Auria? I vanlig ordning inte ett skit. Från Neapel är det enda jag hittat. Mysigt sound. Den låter som en deckare ombord på en båt utanför Neapel på sjuttiotalet. Mer än så begär jag inte.

Ogni pensiero vola - Venerus, MACE

Venerus

Kanske blir detta den mest utskällda låten? Venerus är någon sorts genre-överskridande artist i nutida Italien. MACE är en rappare. Detta hyllas som nytt och innovativt... jag vet inte jag, det låter ganska ordinärt. Men å andra sidan inte särskilt dåligt, och det behövs ju ibland något modernare än sjuttiotalsmusik. Festlig video. 

Perché piangi Palermo - Dov'è Liana

På tal om modernt, vad sägs om lite stekhet klubbmusik? Fan vad gött det är med vocoder. 

Vad kan den handla om egentligen? Palermo? Exotiskt. Jag vill vara där.

Sfiorivano le viole - Rino Gaetano

Jaja, nu blir det slemmig musik från sjuttiotalet igen. Hes ärkeitaliensk sång. Orgeln är guld.

Le idi di marzo - Visconti

Nyproducerat, lite brittpopkänsla på den här. Rätt härlig låt. Ingen superetablerad artist, och som SEO-strategi är det dumt att dela namn med Tony Visconti. Det borde man tipsa honom om om man nu nånsin skulle hitta honom på nätet.

Amore Disperato - Nada

Sommarhitten från 1983 känner ni ju igen. Nada Malanima har håll på sedan 1969 och är fortfarande aktiv. 

Voglio Vederti Danzare - Franco Battiato

Och så återvänder Franco Battiato från förra listan. Jag tyckte han var spännande med sin bakgrund som experimentell ljudkonstnär och sedemera mainstream nationalklenod. Det finns många bra låtar att hämta från precis när han skiftade från knäppgök till schlagerartist i början av åttiotalet. Superunderlig melodi på denna.

Sei Bella Davvero - Motta

Även Motta var med på föra listan, men jag tycker han har mer att ge. Jag tycker han har en härlig uttrycksfull röst. Exakt vad han uttrycker vet jag inte såklart, då mina kunskaper i italienska begränsar sig till att beställa glass. Han får runda av hela det här utdragna fokuset.

Tack för att ni hängde med. Nu lämnar vi Italien bakom oss.

Giovanni Giorgio Moroder

 

Idag får allas våran Giorgio en liten ficklampa på sig. Inte för att han egentligen behöver någon hyllning från en liten prick i universum som mig själv, men jag gör det ändå. Jag är ingen liten lort som Skorpan säger.

Pionjär av rang, inom EDM, särskilt synth-pop, disco och i tidiga år intressanta experiment för sin era. Där utöver också mycket filmmusik (3 oscars yo) och intressanta collabs.

Vi går rakt på sak 

Så klart har han jobbat med Bowie. Frågan är, vilket osar mest cred, att ha jobbat med Bowie eller att ha jobbat med Moroder? Äntligen en låt som fjuttar fyr på den frågan (höhö).

Cat People (Putting Out Fire)

Trivia: Bortsett ifrån Cat People så kanske vissa av er känner igen den från Inglorious Basterds, där Quentin Tarantino effektfullt använder den framåt klimaxet.


Sen en kort men underbar instrumental från serien Queen of the South.

Escapar

Starka Jean-Michel Jarre vibbar här. Dom jobbade trots allt till och från i samma kvarter av pionjärsskap.

Sen kommer vi till ett samarbete med en av hans återkommande vokalister Paul Engemann.

Shannon's Eyes

Vilken dänga. Hook-fest och svulstigt körande i en riktig 80-talsklassiker.


Och så klart gjorde han soundtracket till Scarface. Många fina bitar där. Här en av mina personliga favoriter.

Success

Man luras först lite in i tankar om en fräsig grej från Top Gun eller liknande. Men, välmålat för filmens tema, fixar vi istället en låt om framgång som till största delen går i domedags-moll.

Sen kommer en liten fin instrumental från första LP-släppet Son Of My Father anno '72 (!). Föredömligt kort, lockelsen att köra den längre hade den nog inte tjänat på.

(En annan populär låt från den plattan som inte riktigt passade i listan finns i bonus-sektionen

Tears

Detta får bli vår intermission. I väntan på..

..några bitar där soundet (runt sent 70 in till 80-talet) man vanligen associerar med Moroder får lite utrymme.

From Here To Eternity

Riktig klassiker. Moroder-arpeggion och allt på plats. Älskar greppet att andra halvan av låten växlar till nästan helt instrumentell. Funkar långt bättre än vad man hade trott på pappret. Hade möjligen förtjänat ett bättre autro.

First Hand Experience

Riktig klassiker. Moroder-vocodern och allt på plats.

Chase

Med kollaboratören Joe Esposito. Riktigt göttig 80-känsla. Skulle kunnat vara score till introt till en tonårsfilm av nåt slag.

Night Drive

Jepp han gjorde soundtracket till American Gigolo. Giorgio startade sin bana som gitarrist, och det får vi lite mer smak av här.

Och så klart har han fingret med i soundtracket till filmen The Never Ending Story. Först tänkte jag ha med den otroligt fina biten "Swamps of Sadness". Men med risk att släpa fram minnena från den scenen så lät jag bli. Ni vet, scenen som traumatiserade en hel generation kids när hästen Artax går ner sig i träsket. Allmänt hyllad som en betydande porträttering/allegori av depression. I en film för barn? Bra där.

Never Ending Story

Istället fick det bli det något mer upplyftande, om än något sönderspelade, ledmotivet i samarbete med Limahl, a.k.a. Christopher Hamill (trivia: artistnamnet är ett anagram av efternamnet).
En av världens bästa låtar (även om jag som intro-bög hatar missunnandet av ett redigt intro).

Giovanni är idag 84 år gammal, och still going strong efter ett fantatiskt liv som en av de stora inom musik. Så nära man kommer en oändlig historia kanske man kan säga.

Bonusdags!:

Son Of My Father

Titellåten från första plattan '72. Blev otroligt populär, och är en riktigt mysig uppvisning av crossover mellan den samtida bubbelgums-rocken och Giorgios speciella touch som så klart skulle komma att utvecklas betydligt.

Un'Estate Italiana

Så klart har han fingret med i en av de mest svulstiga italienska schlagerlåtarna genom tiderna.

----

Peace out!

Recept för en bra spellista, del 1 av 300

Som ett steg mot drömmen att en dag skapa en fulländad spellista tänkte jag utvärdera lite idéer om vad en sådan bör ha för beståndsdelar. Är idén kass skrotas den, är den bra hamnar den i en långsamt växande receptbok.

Som ett första steg tänkte jag idag fokusera på övergången mellan låtarna och frågan Upplevs varje ny låt i en spellista som ett lyft från föregående om man höjer den ett tonsteg? 

Här är därför en spellista där första ackordet på varje efterföljande låt är ett tonsteg högre än första ackordet på föregående. 

Vad säger ni, ger varje låtskifte samma rysning som när Linda Bengtzing sjunger Alla Flickor?

Listan

Collab: Överskattad / Underskattad låt

Efter Fredriks senaste skrik-lista uppstod en debatt om hurvida Judas Priest - Breaking the law var en överskattad låt eller ej. Meingarna gick isär och det började spånas på fler låtar som uppfattades som överskattade. För att få lite struktur på det hela satte vi ihop en sammarbetslista där deltagarna Daniel, Anders L, Pontus, Emil, Rikard och Anders J fick följande uppdrag:

Välj en känd låt som anses vara en bra låt, men som du tycker är överskattad. "Anses" kan tolkas ganska fritt men generellt något som är hyllat av kritiker / tyckare. Stor fanbase är också en indikator men försök undvika band med stor fanbase som kritiker inte gillar.

Nämn även en låt som du gillar men du tycker inte har fått tillräckligt mycket erkännande. Låten  behöver inte vara från samma artist/grupp som den överskattade låten men plus i kanten om den är det såklart.

Listan hittar ni här

Motiveringar

Pontus

Överskattad låt: George Harrison - Got My Mind Set on You
En av George’s mest populära spår på spottan och en hit-singel som hamnade på 1:a plats på Billboard 1987. (Den sista av Beatlarna som lyckades med det som solo-artist) Den har också blivit framröstad som en av hans 5 bästa låtar av fans. Låten är från hans sista (icke postuma) studioalbum. En skiva som fick bra kritik när den kom och som fortfarande har höga review scores av proffstyckare. Men vad är detta för mög? Jo visst den är väl catchy och så. Men, för det första är det en slakt av en fantastisk RnB låt från 1962 https://open.spotify.com/track/6cHDpo0YeLx5pj1RtHTYbX?si=e21b2201f4ba4462. Sedan produktionen. Stela och fula programmerade 80-tals trummor med jättereverb och tacky instrumentering som mest känns “Marianne records”. Saxen är iofs “äkta”, men en hemsk sådan och det känns som den blandas med plast-trumpeter från party kungen. Jättekass fade såklart. Videon talar för sig själv https://www.youtube.com/watch?v=_71w4UA2Oxo. Omslaget är kanske det mest dad-rockiga jag någonsin sett. Det bästa med låten är Weird Al’s version: https://open.spotify.com/track/2CstSu0GDI4dUFtE3VdubW?si=874c44e425ab4849

Underskattad låt: George Harrison - Far East Man
Inspelad under Harrisons mest turbulenta och knarkigaste år - och under en period då han hade drabbats av struphuvuds-inflamation. Namnet på skivan “Dark Horse” är alltså någon form av ordvits/dubbelmenin efter som det var så han lät. Skivan floppade och singlarna presterade sämre än någon annan post-Beatles platta dittills. “Jim Miller of Rolling Stone called Dark Horse a "disastrous album" to match the "disastrous tour", and a "shoddy piece of work””. Överlag är skivans ratings ganska låga även såhär i efterhand, någonstans mellan 2 och 3 stjärnor i snitt. Men här finns det guldkorn enligt mig. Titelspåret är kalas och Simple Shady och So Sad är habila ballader - men framförallt är det låten Far East Man som jag vill slå ett slag för. En grymt soulig låt skriven tillsammans med Ron Wood (Som hade en affär med Harrisons frun vid tillfället innan hon lämnade båda för Eric Clapton - Samtidigt som George strulade runt med Ringos fru!). Grymt band dessutom med Sly Stones trummis och Billy Preston bakom pianot. Ron Woods version på låten är också bra med George som gästsångare/gitarrist. Klart underskattad låt i hans diskografi.

Daniel

Överskattad låt: Depeche Mode - Personal Jesus
Nära miljarden lyssningar i olika releaser trots svag sång, ett plojkomp och en melodi som verkar vara skriven på blockflöjt blir det mitt bidrag.

Underskattad låt: Logh - Death to my hometown
Här tänkte jag direkt på alla de bra lokala band man hört men som aldrig blev något. Mitt bidrag här blir Logh, Death to my hometown.

Rikard

Överskattad låt: Madonna - Like a Virgin
Enligt mig en ganska hemsk låt. Jag gillar inte produktionen, jag gillar inte sången och jag gillar inte låten och melodin heller egentligen.

Så fort denna låten kommer på radio så byter jag kanal fortare än kvickt. Madonna som helhet är en fruktansvärt överskattad artist i min mening. Hennes sång är irriterande och emellanåt lite sur. Hon har gjort några av de värsta covers som någonsin gjorts, tänker på American pie och Hung up (semi-cover) som har snott Abbas riff till Gimmie gimmie gimmie och jag har nog aldrig rikitgt fastnat för en enda låt med henne tror jag.

För att illustrera hur dålig denna låten är så kan man först lyssna på Michael Jacksons - Billie Jean som kom ut två år tidigare och sen direkt efter Like a Virgin. Det låter som en riktigt billig kopia enligt mig. Basslingan är väl det första man nickar till på men det finns mer likheter, till och med fraserna "Touched for the very first time" och "She claims I am the one" tycker jag påminner om varandra, och är väl i sak huvud-hooken i båda låtarna om man bortser från basen.

Denna kvalar in på mångas "Bästa listor" över både låtar genom tiderna och bästa låtarna från 80-talet. Många håller detta som Madonnas bästa låt vilket inte säger så mkt för egen del, men iaf.

Hur lyckades hon t.ex hålla sig relevant när Whitney Hustons debut kom året efter till exempel? Queen of pop my ass. Queen of suck möjligvis. (Fan va coolt sagt av mig)

Underskattad låt: Madonna - Lucky Star
Detta är väl inte direkt en okänd låt, men kan inte direkt minnas att jag hört den spelas på radio någon gång. Kanske den aldrig slog i Sverige av någon anledning? Madonnas första skiva, som heter Madonna är ju hennes klart bästa. Holiday är en av hennes minst dåliga hits och denna Lucky Star är lite av en bortglömd pärla (i madonna-mått mätt) skulle jag säga. Snyggt omslag också, det har hon inte många av. Låten är ingen superbanger, men jag älskar verkligen produktionen. För att återigen tråka ut er med city pop referenser så tycker jag mig kunna höra en hel del city pop i detta, kanske är detta albumet en inspirationskälla för t.ex Momoko Kikuchi som har en liknande karaktär på rösten dessutom. Jag ville verkligen hitta en låt med samma artist som den överskattade låten, och jag lyssnade och lyssnade och denna va den bästa jag kunde hitta. Så grattis då, typ! Nä, men denna är ändå ganska bra. typ, iaf ganska. Vad tycker ni? (edited) 

Anders L

Överskattat låt: Prince - Purple Rain
Så jävla seg, sleazy, lååååång, utan något intressant musikaliskt i den. Whats up med denna låten ??? Och vad fan betyder Purple Rain anyway. Blä.

Underskattad låt: Prince - Partyup
Lyssna hellre på: Prince - "Partyup" - från hans bästa skiva "Dirty Mind". Detta är sista spåret på skivan - minst spelat enligt Spotify, men jävla vilken understated banger detta är. Hela låten bygger på ett snabbt, snortight,  uber-funkigt gitarr-komp. Detta i kombination med Princig falsettsång gör det till min största Prince-favorit. Att bryggan är lite mjäkig gör bara att man längtar tillbaka mer till det funkiga gitarrkompet. Hela skivan är rätt lågt mixad, så spelas helst på hög volym.

Emil

Överskattad låt: Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
Du kan få den mest överskattade låten enligt mig sålänge, har inte landat i den andra ännu. “Känn ingen sorg…” med Hellström är en outlier för mig i avseende att jag absolut inte kan förstå vad som är så genialiskt med den.

Underskattad låt: Haddaway - What is Love
Vet inte om jag stretchar det lite för mycket nu, men som underskattad låt väljer jag “what is love” av “Haddaway”. Inte för att den är generellt underskattad kanske, men mer att jag personligen avfärdat den som en töntig eurodancegrej. Men varje gång jag hör en cover tycker jag att man blir överraskad av hur bra den faktiskt är.

Anders J

Överskattad låt: Abba - dancing queen
När det begav sig verkade Abba verkligen inte vara någon kritikerfavorit. Den inställningen ändrades gradvis och nu är den allmänna uppfattningen att Abba är ett stort och viktigt band. De har definitivt bra låtar men hur kul är egentligen Dancing Queen, Waterloo och Mamma Mia tex? Då Dancing Queen låg på plats 108 på de bästa låtarna någonsin (https://www.acclaimedmusic.net/year/alltime_songs.htm)  är det den som får representera men Mamma Mia var min ursprungliga tanke.

Underskattad låt: Abba - The day before you came
Nog med gnäll, Abba har gjort bra låtar också, tex slödisco-dängan Eagle,  extra-allt-bomberna Lay or Your Love on Me och Summer Night City men favoriten är nog "The Day Before You Came"  som med sin lite uppgivna nödrimmade svengelska text och sitt stolpiga italo-komp direkt fick mig på fall! Kanske inte direkt en deepcut men nyupptäckt för en abbanalfabet som mig. Ligger på plats 4914 på ovan nämnda lista. Blancmange's cover är också fin!

 

Genre benders

 

Precis innan sommaren dök kanadensiska Saya Grays musik upp bland mina rekommendationer. Det var en glad överraskning för Spotifys algoritmer funkar sällan så här bra trots all lyssningsdata jag glatt bidrar med. Jag sträcklyssnade på hennes tre album och hittade en massa rolig musik där Saya rör sig fritt mellan olika genrer. Det hela satte igång en kedjereaktion som fick mig att börja återbesöka andra favoritartister som gärna blandar stilar hej vilt. De mixar analogt och digitalt, trummaskiner och handklapp, sång, en massa bas varvat med loopar och överraskande små samplingar.

Jajamensan, det blev en lista.

Saya Gray - AA BOUQUET FOR YOUR 180 FACE

Mycket bas i den här låten och riffet där den möter trummorna i synk är oemotståndligt. En stark inledningslåt som förtjänar sin titel i all caps.

Jamie Isaac - (4:30) Idler / Sleep

Jamie är King Krules mest skönsjungande kompis. Jag tröttnar jag aldrig på bytet av trummor i andra versen.

Sylvan Esso - Hey Mami

Trestämmig kör och handklapp ger lite folkmusikkänsla i början. Gillar verkligen Amelia Meaths röst och sen blir det riktigt maxat när basen gör entré.

Saya Gray - DIZZY PEOPLE BECOME BLURRY

En låt till från Saya Gray med fantastisk dynamik och mycket action på två minuter.

Efterklang - Raincoats

Ännu mer handklapp, stämmor och fint driv från Efterklang som nog är Danmarks mysigaste band 

Owen Pallett - Spell For A Weak Heart

I början av 2000-talet gjorde Owen Pallett fantastisk musik namnet Final Fantasy. Nu finns hans första skivor i deluxeutgåvor med gamla låtar som inte släppts tidigare, tex det här fyndet.

Cid Rim - Purgatory

Jag snubblade över Cid Rims musik under en period när jag lyssnade mycket på Dorian Concept. Gillar verkligen hans organiskt elektroniska sound.

Saya Gray - ANNIE, PICK A FLOWER.. (MY HOUSE)

Tillbaka till Saya Gray och ännu ett beroendeframkallande basriff. Tycker om hur låten byter riktning hela tiden på ett sätt som påminner lite om Mr Bungles låtar på det roliga albumet California.

The Books - An Animated Description of Mr. Maps

Den här låten av The Books är nästan 20 år gammal nu men uppbyggnaden och trummorna som synkas med rösten som beskriver Mr. Maps känns fortfarande väldigt spännande.

Slauson Malone 1 - The Wake Pt. 3 & 2 (see page 87, 58 and 48)

Det börjar med en liten blåssektion och fortsätter med gitarr och Slauson Malone 1s vackra sång. Gillar den långsamma utvecklingen och hur trummorna först kommer in i sista minuten.

Bonus: Liveversion av DIZZY PEOPLE BECOME BLURRY och ;)