Jag har precis fått barn nummer två! Sådana fantastiska händelser brukar ålderdomligt firas med cigar! Kanske är det det faktum, den etiopiska jazz-listan som snurrat varm samt det dassiga vädret som inspirerat veckans tema? Jag ser mycket fram emot att utbildas i chatten om genrer, vilket gitarist som faktiskt gjorde ett gästspel i något obskyrt rockband 57 osv.
Dagens lista är en salig röra. Det mest är rätt lugnt och soft, precis som en fredag ska vara.
Avslutar listan med att fira att Neil Young är tillbaka på Spottan. Yay!
Jag kunde inte hålla tillbaka förlorad-generation-mannen inom mig…
Denna här gången handlar listan om banden Faces och Small Faces uppgång och fall, och två av de främsta och raspigaste rocksångarna i hela rockhistorien. Det blir alltså skitig men själfull rock'n'roll, band-innavel och en hel del dekadens. Skruva upp volymen och håll i hatten.
Under första halvan av 60-talet i England rådde den sk. mods eran. Och vid sidan om giganter Beatles och Stones (som egentligen mest lånade mods-attribut) så var det band som the Kinks, the Who och just the Small Faces som representerade sub-kulturen. Small Faces bildades i London 1965 av Steve Marriott (Sång/gitarr) och Ronnie "Plonk" Lane (Bas/Sång) som förutom att de båda var kortväxta hade de kärleken till soul, rock och skräddarsydda kostymer gemensamt. Dom rekryterade Ian MacLagan (Orgel) och Kenny Jones (trummor) och tillsammans hade de fyra en ungefärlig medellängd på ca 165 cm. Därav ”Small”. Ordet Face, kom från The Who’s låt ”I’m the Face” som kanske kan översättas med ”Jag är hip”? D.v.s. jag är ett mods.
Steve, Kenny, Ronnie och Ian. Söta små dandys en gång i tiden.
Small Faces - All or Nothing - 1966
Bandet fick till en början en del låtar skriva åt sig från skivbolaget, men både Marriott och Lane hade ambitioner som låtskrivare och började snart skriva egna låtar.
All or Nothing var bandets 5:e singel och toppade Engelska singellistan.
Det sägs att Steve Marriott skrev låten åt sin blivande fru Jenny, efter denne hade brutit upp med ingen mindre än Rod Stewart - En kille som återkommer ett par gånger i denna playlist. Låten, som de flesta av Small Faces tidiga alster, är rätt rå och opolerad, men den har en äkta energi och soulig känsla. Framförallt är det Marriotts röst, som enligt mig var en av de bästa i hela rock-genren, som är grejen.
Bort med 3-piece kostymerna. Anno '67 var det mer löst å lekfull stil som gällde. Tänk vad lite LSD kan göra.
Small Faces - Tin Soldier - 1967
'67 var det inte längre hippt att va mod, utan nu var det snarare att vara hippie som var mode.
Small Faces lyckades utan problem anamma den nya trenden och soundet, men tappade aldrig sina rötter. Tin Soldier är ett bra exempel på detta. Kanske deras mest lyckade inspelning i karriären? Låten lutar åt psykedelisk-rock men är också väldigt soul-svängig. Kanske tack vare amerikanska soulsångerskan P.P Arnold som körar.
Året därpå släpptes det överambitiösa konceptalbumet Ogdens Nut Gone Flake, vars ena sida bildar en komplett musikalisk saga i Lewis Carol anda. Bandets "Sgt. Pepper". Samma år deklarerade Steve Marriott att han ville gå vidare i en ny riktning och lämnade bandet.
Jeff Beck Group. Ronnie Wood till Vänster. Rod Stewart i väktarskägg till höger…han hade inte riktigt hittat glamour-looken ännu
Jeff Beck Group - Spanish Boots - 1969
Bandet Yardbirds har inkluderat 3 av Englads främsta gitarrister Clapton, Jimmy Page och Jeff Beck. Den senare bildade sedermera the Jeff Beck Group med den då rätt gröna Rod Stewart på sång och en basist/gitarrist vid namn Ronnie Wood. Spanish Boots från den andra och sista skivan är en underbart slamrig blues-jam-rocklåt - som faktiskt påminner om hårdrocken som Zeppelin och Sabbath precis hade börjat utforska. Ron Wood gör ett gött litet bassolo mot slutet. Beck var dock en rätt knepig snubbe att jobba med och bandet upplöstes (o)lämpligt strax innan den planerade Woodstock-spelningen ’69. Ron och Rod skulle däremot fortsätta hänga.
Nu börjar det arta sig. Festen som bara hade börjat, skulle hålla på i 5 år.
Faces - Flying - 1970
I och med att Steve Marriott hade lämnat Small Faces blev bandet både av med gitarrist och lead-vocals. Lämpligt nog så var ju nu Ronnie Wood och Rod Stewart lediga.
I och med att de nya medlemmarna båda var över 180 cm, droppade man Small från namnet. Flying är bandets enda singel från debutplattan First Step, en skiva som tyvärr inte blev någon större kommersiell succé. Jag tycker Flying är en grym låt. Jag gillar dynamiken och framförallt det episka kör/solopartiet. Det som jag tycker är signifikant med Faces är den råa live känslan som kommer av avsaknaden av "onödiga" studio-pålägg och omtagningar. Vad man hör är 5 killar i ett rum, no more, no less. Det finns en story om hur Don Felder från The Eagles sprang på bandet utanför studion. Han frågade hur det hade gått under dagen - "Bra, vi la ner 3 låtar". Felder var väldigt imponerad. "Både trummor och bas?!" varvid Faces svarade "Nej, 3 låtar"…
Mannen, myten, kostymen. Rovdjuret Rod, tillsynes bakis, men i sina glansdagar.
Rod Stewart - (I Know I’m) Losing you - 1971
Parallellt med jobbet som leadsångare i the Faces körde Rod på med en egen solokarriär. Lustigt nog, och lite förvirrande, så var det allt som oftast, de andra fyra Faces-medlemmarna som var Rod’s backing-band på de tidiga skivorna (och ibland live). (I Know I’m) Losing you är en ösig Temptations-cover från tredje soloskivan som var en mycket större succé än någon av Faces egna skivor. Den är ofta med på listor över de bästa Engelska plattorna genom tiderna. Utöver Rods strålande insats tycker jag framförallt Kenny Jones briljerar på trummorna.
Röjargänget Ian, Ron och Rod, påkomna med "något" på toan. Ian skulle vid ett tillfälle hugga sönder ett Steinway-piano med yxa på scen. Släng dig i väggen Pete Townsend.
Faces - Debris - 1971
Trots at Rod kom in som frontfigur, delade han ofta sångbördan med basisten och originalmedlemmen Ronnie Lane. Som i låten Debris en liten melankolisk, men fin kärlekssång med referenser till det bombade London under WWII. Trots nytt namn och blod i bandet hade aldrig Faces några större skivframgångar. Däremot turnerade dom flitigt. Mellan 70-75 var dom ett av de största live-banden och konkurrerade närmast med Stones och Zeppelin vad det gällde scenshow och publikdrag. Dom gick dom dessutom in 100% för sex, drugs och rock 'n'roll livet och de lär varit en av de mer dekadenta akterna på 70 talet, vilket inte säger så lite, med tanke på konkurrensen under tidseran. Dom var notoriska för att vara redlösa och i sina glansdagar hade dom tex. en egen bar inkl. bartender på scen. Perfekt för att ta sig en drink när någon hade ett solo.
Sa någon bredbent rock? A small step for Marriott, but a giant leap for rock'n'roll. Eller tvärt om?
Humble Pie - 30 Days in a hole - 1972
Efter att han hade lämnat Small Faces bildade Steve Marriott en ny grupp med bl.a Pete "Baby I love your way" Frampton på gitarr. Debutskivan As Safe as Yesterdays Is, var faktiskt en av de första som omnämndes i media som Heavy Metal. Men framförallt var det mycket soul i Humble Pie's sound. Mycket tack att man engagerade tre välmeriterade tjejer som kallade sig the Blackberries på körsång. Som i den svängiga 30 Days in a hole, vars sound skulle bli mallen för Black Crowes' sound många år senare. Låten som handlar om att hamna i finkan efter droginnehav, omnämner olika sorter av Steve's favoriter: Chicago Green och Durban Poison (Gräs) Red Lebanese och Black Nepalese (Hash) samt New Castle Brown (Heroin). Rock n roll är farliga grejer.
"Never been a millionaire-Rod" - Jag skulle då inte lita på den killen. Och inte släppa honom i närheten av min dotter heller.
Rod Stewart - True Blue - 1972
Till en början funkade uppdelningen mellan Faces och Rods solokarriär hyggligt. Men i bland hamnade t.o.m. låtar avsedda för Faces på Rods soloskivor. Som True Blue, en låt Rod skrev tillsammans med Ronnie Wood och spelade in med samtliga Faces-medlemmar. Texten kan kännas lite ironisk med tanke på hur Rods liv skulle utvecklas – men runt '72 så var han fortfarande lite mer lager än champagne. Det är hursomhelst en solid rock/poplåt med en solid insats på gura av Ronnie Wood och ett gött röjigt jam-outro.
Hem till byn. Ronnie "Plonk" Lane övergav glamouren i förmån för gödsel.
Faces - Ooh La La - 1973
Rod Stewarts soloframgångar hade skapat friktion i bandet (Man fick allt oftare uppträda som Rod Stewart och the Faces. Ronnie Lane började tröttna på att stå i skuggan och det allt mer dekadenta rockstjärnelivet. Han ville hellre leva som en zigenare och spela folkmusik. Han blev den första att hoppa av strax efter inspelningen av deras 4:e och sista studioplatta. Man hittade en visserligen en ersättare till turnén, en japansk kille vid namn Tetsu som kunde dricka 2 flaskor Teacher's om dagen. Det blev dock aldrig samma grej utan Ronnie Lane som hade varit själen i bandet och dess främsta låtskrivare. En av hans sista storverk i Faces blev den i närmst klassiska låten Ooh la la. Men är det faktiskt Ron Wood som står för sången, eftersom varken Rod eller Ronnie Lane’s röster passade. (Båda har dock spelat in den senare som soloartister).
Humble Pie. Män gör saker tillsammans. Själva definitionen av Rock? Live gav dom både Zep' och Who en match.
Humble Pie - I don’t need no doctor - 1973
Humble Pie's studioalbum är rätt ojämna men liveversionen av I don’t need no doctor, en Ray Charles cover, ljudkvalitén till trots, är hur jävla ösigt som helst…Kan faktiskt inte komma på en annan liveinspelning som fångar känslan av rock ’n roll så bra som denna. Världsklass helt enkelt. Tyvärr behövde nog Steve Marriott en doktor trots allt. Med det intensiva turnélivet hade han hamnat i missbruk, började visade tecken på schizofreni och blev mer och mer knepig att jobba med.
Epilog:
Dom flesta hade nog trott att det skulle bli Rod Stewart som splittrade Faces. Men det blev Ron Wood som stod för nådastöten. 1975 hade Stones andre-gitartist Mick Taylor precis hoppat av och Wood, som var polare med Keith Richards passade perfekt.
…Han kunde ju nästan mäta sig i dekadent leverne med Keef. (Man hade övervägt även både Pete Frampton och Steve Marriott, men det sägs att Mick Jagger var rädd att Marriott skulle att överglänsa honom på scen)
Även Ian McLagan blev kontrakterad av Stones som turné och studiomusiker. Han lirade även med artister som Dylan, Springsteen och Billy Bragg.
Vad som hände med Rod Stewart vet nog de flesta. Han blev superstjärna sålde en jäkla massa plattor, låg med alla snygga brudar inkl. Britt Ekland och tappade successivt allt den coolhet han en gång hade.
Ronnie Lane hade några mindre hits med sitt "gypsy-band" Slim chance och gjorde även en platta med Pete Townsend. Han diagnostiserades tyvärr med MS och gick bort ’97.
Kenny Jones tog efter Keith Moons roll i the Who’s när denne gick bort. Ett par väldigt stora skor att fylla.
Small Faces försökte sig på en återförening '78, men den resulterade i ett mediokert album, som ingen behöver höra.
Även Marriott och Lane återförenades på en duo-platta, inte heller den nått vidare.
Humble Pie håll på fram till 83, men de sista åren gick det trögt. Steve Marriott lyckade aldrig riktigt ta sig tillbaka ur missbruket och in i rampljuset igen. Han omkom '91 i en eldsvåda orsakad av han hade rökt i sängen…
Bonusvideos:
Faces - Maybe I'm Amazed
Har kanske haft med den förut men denna Paul McCartney cover är en av mina favoritlåtar.
Small Faces - Itchycoo Park
Kanske deras största hit. Lyssna på den då revolutionerande flanger-effekten på trummorna.
Humble Pie - Black Cofee
Grymt soulig bluesdänga med tillsammans med the Blackberries
Musik från den Afrikanska kontinenten har varit lite underrepresenterat på musikveckor så jag tänkte jag skulle göra ett försök att korrigera det lite. Jag har själv ganska dålig koll men har fått lite tips från en kollega som är expert på Etiopisk Jazz samt sajten Awesome Tapes From Africa. Jag började listan med lite kändare artister som Tinariwen, Fela Kuti och Konono no1 men ju mer jag grävde desto mer okända saker dök upp och så småningom visade det sig att listan bestod enbart av nya upptäckter, varav samtliga var inspelade på 70-talet och där majoriteten kommer från Nigeria och Etiopien.
01. Hailu Mergia - Musicawi Silt
Vi börjar med första upptäckten och en av favoriterna på listan.
Här är keyboardisten Mr. Mergia backad av ett helt band och oj vad bra det låter!
02. Dur-Dur Band - Fagfagley
Kanske listans snyggaste omslag av Dur-Dur Band från Somalia. Även här ett fantastiskt groove och tjusig halvdistad sång som för tankarna till Indisk musik.
03. Mulatu Astatke - Yègellé Tezeta
Listans kanske kändaste låt av kungen av Etiopisk jazz, här finns mycket att gräva vidare i.
04. Bembeya Jazz National - Petit Sekou
Dramatiskt värre av Bembeya Jazz National från Guinea. Missa inte det förlösande skrattet halvt igeom låten och shoutoutet till gitarristen som gick under smeknamnet Diamond Fingers.
05. The Identicals - Akwa Kayi Ji Bia Nuwa
Nu till Nigeria, vilket verkar ha en outtömlig källa av grym musik. Snyggaste elorgeln på listan!
06. Sonny Okosuns and Paperback Limited - Ohomi
Mer rå funk, soul och elorgel från Nigeria! Att ingen nutida artist samplat denna pärla än är ett mysterium.
07. Joni Haastrup - Greetings
Lite slickare, lite mer disko, lite mer saxofon och betydligt mer gurka.
08. The Hygrades - Somebody's Gonna Loose or Win
James brown! Fast med en aning mer kryptiskt text, svänger gör det iallafall.
The Funkees - Akula Owu Onyeara
Mer funk och elorgel, här med snygg call-and-response kör som driver låten framåt.
Marijate - No Condition Is Permanent
Det är lätt att fastna i Nigeria så vi avslutar med en blås-bomb från Ghana.
Bonuslåtar:
Bembeya Jazz National - Petit Sekou (live)
Komplett med video och till och med bättre än versionen på spotify (lägg märke till slutet på låten!) https://www.youtube.com/watch?v=uoq6_2xnQeY
Aby Ngana Diop - Sapaly
Tyvärr var det knappt några kvinnliga artister representerade så här kommer en lite mer nyproducerad låt med en artist som är hårdare än både Lil Kim och Missy Elliot tillsammans.
Hailu Mergia - Shemonmuanaye
Hailu Mergia solo-låtar är lite mer udda jämfört med hans bidrag i listan men minst lika intressanta, lyssna bara på den här dragspels-keyboardkomp-skapelsen! https://open.spotify.com/track/6l03rgCoeeyHLAVknXHw3f
Maalem Mahmoud Guinia (with Floating Points) - Mimoun Marhaba
2015 begav sig electronica-artisterna James Holden, Floating Points, Vessel, and Biosphere till Marocko för att jamma med gnawa-mästaren Maalem Magmoud. Här är Floating Points lite skeva och dissonanta bidrag. https://open.spotify.com/track/081xz39Sb6MRxeX7fQSRdy
Med alla tråkiga nyheter på sistone tycker jag det är på sin plats med en välbeprövad copingstrategi. Så nu stoppar vi huvudet i sanden ett tag och flyr oss tillbaka till framtiden - som den såg ut kring 60-talet.
1960-talet var (bland mycket annat) rymdkapplöpningens årtionde. 1961 blev Jurij Gagarin den första människan i rymden. 1969 blev Neil Armstrong den första människan på månen.
Många musiker (speciellt inom pop- och easy listening) lät sig inspireras av detta. Där någonstans föddes genren Fantastica, som kortfattat kan beskrivas som kosmiskt inspirerad easy listening.
Låtar som Telstar (1962) med The Tornados samt skivor som Bobby Christian & His orchestras Strings for a space age (1962) och Dick Hyman/Mary Mayos Moon gas (1962) speglade tidsandan.
Ett par nya artister som i sin tur inspirerats av dessa möter vi även på listan, däribland Musette. Det är nytt och välpolerat men andas gammal kosmosromantik. Jag fick lite tomgång mot slutet men tänkte att även Björn Olsson och vissa Sterolab-låtar andas samma känsla av retrofuturism.
Nu i dagarna släpptes Civilization 6. Jag minns fortfarande den där kvällen, någon gång runt 1991-1992, då jag lyckat få tag på en kopia av första Civilization, genom en kompis till min kusin i Hyltebruk. Min brorsa och jag blev efter flera timmars spel besegrade av Shakas krigsfartyg. En otrolig upplevelse som jag tror ingen annan kulturell företeelse (konsert/film/teater/utställning/etc) lyckats slå ännu så länge.
Civ 6 verkar vara ett fantastiskt spel men med en stor brist: Babyloniska riket ingår inte.
Babylon är kanske det mest klassiska gamla utdöda riket och min favorit i Civ. (Sumer ingår dock som plåster på såren.)
1. Boney M. - By the rivers of Babylon
Denna klassiska Sportradio-hit, inleder givetvis listan, och den första av många religionsinspirerade Babylon-låtar. Babylon var lite av bad guys i bibeln. 1. De trodde inte på den judiska guden. 2. De satte judarna i fångenskap, och 3. Invaderade Jerusalem.
Detta är en gammal psalm tror jag, som gjorts om till en jädra svänging diskodänga.
2. Max Romeo - War Ina Babylon
Mer på det religiösa temat. Rastafari-religionen, som anser att de är nån judisk stam och att Haile Selassie, Kung av Etiopien, är Jesus inkarnerad gillar inte heller Babylon. De brukar kalla västvärldens ruttna civilization för "Babylon" medan deras fina land Etiopien, "Zion" är det förlovade landet.
3. Mumford & Sons - Babel
Babylon är även kända för sina byggnationer. De hängande trädgårdarna hade gjort Ernst Kirchsteiger gå upp i falsett enligt legenden. Babylons torn är nog ändå den mest berömda byggnaden som Babylonierna lyckades få bygglov till att bygga. Den revs dock ner av Gud som överklagade bygglovet.
4. Golden Gate Quartet - Shadrack
Ännu en religiös sång. Även denna gång är Babylon bad guys. Nebukadnessar II framställs i dålig dager för att ha förslavat Israels folk. Ajabaja!
5. REM - Losing my religion
Något som retade livet ur judar och kristna var att man trodde på andra gudar i Babylon än... ja Gud. Till slut dog Nebby och Babylon gick under och de mesopotamiska gudarna ersattes med Islam. Resterna av Babylon ligger tydligen ca 10 mil från Baghdad.
6. Chopin - Minutvalsen
Vad har då Babylon för betydelse för mig, sittandes i en bostadsrätt i Malmö, ätandes filmjölk? Jo, att minuter och timmar räknas 60 i taget är tydligen en rest från Babylonien, som hade räknesystem baserat på 20 och 60.
7. Johnny Paycheck - 11 months and 29 days
Också vår kalender, med sina 12 månader, härstammar från Babylon.
8. The Clash - I fought the law
Man skall inte kämpa mot lagen, hävdar Joe Strummer och de andra gossarna i The Clash. Det budskapet hade Hammurabi gillat. Han samlade ihop några av de första lagarana i världshistorien och ristade in på en stor sten i Babylon.
9. Babylon Zoo - Spaceman
Är Jas Man en ny inkarnation av den store Nebukadnessar (satan enligt den Bibeln)??
Omröstningen creddig vs ocreddig lista slutade 4-2. Tyvärr visade sig den creddiga listan vara ett mycket större åtagande än vad jag hade tänkt mig. Det är något som inte finns på spottan, jag fick börja hämta CD-skivor i källaren, rippa i störda iTunes, göra m3u-listor und so weider.
Så det blir den ocreddiga listan istället. Den creddiga kommer nästa gång. I mp3-format.
Just D. Japp, du läste rätt. Just D har satt ett avtryck som någon form av tidigt nittiotalets Stefan och Christer. En sorts pajasar som på ett buskisartat sätt var först med rapp på svenska. Och med viss rätta. Men häng kvar.
Just D's diskografi ser ut ungefär såhär:
1990 – 1 steg bak & 2 steg fram - Här är de rätt omogna och naiva, lite barnslig attityd.
1991 – Svenska Ord - De börjar hitta sin stil och får en hit med Relalalaxa. Mycket är samplingsbaserat och instrumentalt. Fortfarande är det lite oslipat.
1992 – Rock'n'Roll - På den här dubbelplattan samsas några hits, tex Grannar. Här har de enligt mig nått sin höjdpunkt. Skivan är en långdragen jazz- och blues-osande släpig orgie i Stockholmsk överklasstristess.
1993 – Tre Amigos - Just D tar steget in i buskis och vi tappar dem för alltid. 1995 – Plast ...
Det fanns alltså en kort period runt 1992 då Just D hade sin musikaliska formtopp.
Jag tänkte att ni skulle få höra en sida av Just D som ni kanske inte hört förut. Jag ville fokusera på deras musikaliska sida, snarare än den lustiga och pubertala. Musiken de gjorde består nästan uteslutande av samplingar från andras skivor, och enligt dem själva har de enbart använt svensk musik. Gurra G har kommenterat att det vågar man ju inte göra längre, man blir stämd direkt. Så det är väl ett utdött fenomen.
Musiken är någon form av släpig välpolerad blues, scratchad och med inslag av tv-ljud och 60-talsdansband.
Bara Början och Arne Anka är två till största delen instrumentala låtar, typiska för Rocknroll-skivan. Trottoaren är faktiskt en av deras allra första låtar, jag tycker det är den enda som funkar från den tiden. Lite tonårig text, men fint flow.
Blues är en bluesig låt där två sångare battlar om vem som haft jävligast uppväxt. Rolig text.
Ord som börjar på O är en kraftfull hit från Rocknroll. Sedan kommer några eftertänksamma stycken, mycket reklam och andra märkliga inslag. När farfar var ung är en retropastisch om hur det var förr i tiden. Även om jag fokuserar på musiken så kan man inte undgå hur duktiga Just D var på att skriva texter
Nu när farfar samlat
mer än nitti taggar
så sitter han och gaggar
med nån gammal hagga
Vi flummar vidare med lite språkkurser och annat. Lägg gärna märke till låten Rökringar med Leif "smokerings" Andersson som MC. Godnatt markerar slutet på skivan rocknroll, och även på den här listan.
Listan har många låtar, men de flesta är rätt korta så den är normallång.
Just D har på senare dar återförenats, men jag har faktiskt inte lyssnat på hur de låter. De har även börjat med en podcast där de snackar om... tja det mesta.
Veckans tema är lika geometriskt stringent som det är musikaliskt eklektiskt.
Det är nog allt jag har att säga om veckans lista. Ideén lät bättre än vad listan blev.
Trevlig fredag!
Precis upptäck det helt fantastiska bandet The Black Keys. Japp, jag vet, deras storhetstid ligger ett par år tillbaka i tiden, men jag har faktiskt helt missat dem.
Fullkomligt älskar deras blues rockiga sound med Dan Auerbach sköna gitarr.
Bleve en blanne lista med föga kreativ titel. Lite om låtarna/artisterna:
1. Pain - De La Soul - Ny låt med gammal grupp. Soft gästning av Snoop.
2. Raw - Smino - Ingen koll på artisten. Dock fastnade jag för det uppstyckade kompet.
3. Dear Dilla - Phife Dawg - Kanske den sista låten av A Tribe Called Quest rapparen som dog i Mars. En tribiute till J Dilla med smäktande rhodes-toner
4. How great - Change The Rapper - ja, denne herre från Chicago är kristen. Kanske första låten med gospelkör i musikveckors historia?
5. Them Changes - Thundercat - skön vibb på denna låten från en grym bassist/sångare. Han har minst 2 kanaler bas på alla sina låtar. Kolla in. För övrigt, Thundercat på Vega är den konsert som jag mest ångrar att jag missade förra året.
6. Back Pocket - Vulfpeck - även detta ett band med basen högt i mixen. Bootsy har hyllat deras bassist på fejjan. Värt att kolla upp.
7. Drive - Dornik - ingen koll på artisten. Gillar soundet på denna låten. Påminner om Mayer Hawthorne.
8. Running (Âme Remix) - Moderat, Âme - denna får inleda house-sjoket som börjar finstilt och blir alltmer knudigt
9. When A Fire Starts To Burn - Disclosure - drar upp knudigheten ett snäpp till lite mer aggro vibb
10. OKAY - Shiba San - Full gym-svett och total knudendom achieved.
Dagens spellista är tillägnad en artist jag misstänker att vissa inte alls gillar eller förstår sig på. Jag tycker hursomhelst att detta är en av vår tids coolaste och mest progressiva kvinnliga artister.
Listans huvudperson: Katarina Buske
Jag hörde Kate Bush för första gången någon gång under den första halvan av 80-talet.
Hennes skivor spelades nämligen frekvent i syrrans rum under min uppväxt. Jag minns svagt att jag tyckte det var helt ok (men inte i närheten så bra som brorsans Queen, Pink Floyd och Maiden-plattor såklart.) Av sentimentala skäl sökte jag för några år upp ”Running up that Hill” på Spotify och slogs direkt av att musiken faktiskt var mycket bättre än jag mindes. Sedan dess har jag aktivt förkovrat mig i flera av Kate Bush plattor och med tiden insett hennes genialitet. Därmed tänkte jag nu, medels följande playlist, försöka förmedla lite av hennes storhet även till er.
Vi inleder med låten Babooshka från hennes tredje (och bästa) platta Never for Ever. Det är den låt om jag mest förknippar med henne. Förmodligen för att det var den som spelades flitigast där hemma. Texten berättar om hur en listig rysk kvinna underminerar sitt eget äktenskap genom att utge sig för att vara en yngre kvinna för att testa om maken är otrogen eller ej. Knepigt.
På låten hörs en bandlös elbas, vilket är ett instrument som är väldigt karakteristiskt för henne och återkommer i många av hennes låtar. Kate har förklarat at den bandlösa basen ofta symboliserar en manlig partner i hennes kompositioner.
Kate blandade ihop begreppet Babushka mer Barbar
2. Wuthering Heights [1978]
Hennes romantiska debutsingel Wuthering Heights är en låt inspirerad av novellen och filmen med samma namn. Blott 19 år men hade, enligt eget utsago redan skrivit 200 låtar. David Gilmour från Pink Floyd hjälpte Kate få kontraktet och kanske influerades Bush av Pink Floyd och den rådande symfonirocktrenden, då refrängen växlar mellan 4/4, 2/4 och 3/4 takt. Trots, eller kanske tack vare detta udda grepp, knep den 1:a platsen på Engelska listan vilket var första gången för en kvinnlig artist med en egen låt. Inte inte illa pinkat för en debutant.
"Whoophaah Mr Heathcliff"
3. Running up that Hill [1985]
Svårt att inte ha med Running up that hill på playlisten. Det är förmodligen hennes mest kända låt och fortfarande helt grym. Kate Bush har en fenomenal röstkapacitet, vilket ofta hörs i de högre registren. I Running up that hill demonstrerar hon även att hon behärskar de lägre oktaverna, håll öronen öppna efter på frasen "I'm coming”. På slutet är det dock pitch-shiftat också. Jag trodde länge att texten handlade om att byta plats med Gud, men så är inte fallet. Den handlar egentligen om att byta plats på man/kvinna i ett förhållande.
Snurrigt värre. Keep spinning up that hill
4. Sensual World [1989]
Vi hoppar till 1989 och låten och skivan the Sensual world. Som titeln kanske avslöjar en ganska intim historia. Hon lyckas dessutom vara sexig utan att vara övertydlig eller vulgär. Låtens text är hämtad ur James Joyces epos Ulysses, men då hon vid tidpunkten inte fick tillåtelse att använda den, fick hon skriva om den något. På skivan Directors Cut som släpptes 2011, hade hon äntligen fått tillåtelse och spelade in låten på nytt, nu med originaltext och titeln Flower from a mountain. Jag föredrar dock originalinspelningen.
Lätt den sexigaste huvudbonaden. Mmmm...Yes.
5. Pi [2005]
En udda historia från skivan Aerial som kanske kan betraktas som hennes come-back efter 12 års tillbakadragenhet från rampljuset. Men vilken come-back! Man kan kanske anklaga Kate Bush för att vara konstig och pretentiös, men hon är sällan ointressant. Det är väldigt få ”mellanspår”på hennes skivor. Varje låt har en intressant text och historia eller är spännande ur ett rent musikaliskt perspektiv. Den uppmärksamme lyssnaren/matematikern kan uppmärksamma att Kate Bush Pi faktiskt bara stämmer med det verkliga Pi, upp till 78 decimaler. Jag har ingen förklaring på varför:
V.S. Kate Bush Pi: 3. 1415926535 8979323846 2643383279 5028841971 693993751058231974944 5923078164 062862088214808651 3282306647 0938446095 5058223
My pi is better than your pi
6. 50 Words for Snow [2011]
Efter ytterligare en paus på 6 år kom det så en till platta, vilken också är hennes senaste to date. Här har Kate tagit till hjälp av ingen mindre än den ultimata mysrösten Stephen Fry som just läser upp 50 olika ord för snö. Vad gillar ni t.ex. ordet: Faloop'njoompoola? Ett litet udda grepp, men jag gillar den och tycker låten har nästan hypnotiska kvaliteter - mycket tack vare ett grymt trummande signerat virtuosen Steve Gadd. Phil Collins sa en gång: How many drummers does it take to change a lightbulb?" "Ten. And then another ten to talk about how Steve Gadd would have done it.” Hela skivan är föresten på snötema. Iskallt.
2011 snöade Kate in på snö
7. Wow [1978]
Kate lyckades med konststycket att få ut en 2:a platta 1978; Lionheart. Mycket tack vare påtryckningar av skivbolaget som ville rida på succén efter hennes debutskiva. Detta reflekterar hon över i låten wow där hon sjunger om musikbranchen och show-business i allmänhet. Skivan är inte hennes bästa i karriären, men några schyssta spår finns, som detta. Efter Lionheart valde hon att helt gå sin egen väg och sket fullständigt skivbolag och medias förväntningar. Självmord för karriären (särskilt som kvinna) skulle man kunna tro, men detta bidrog istället till att bygga upp en viss "mystik" runt hennes person. Hon är numera väkänd för sin integritet och jag tycker det finns tydliga paralleller mellan henne och artister som t.ex. Bowie och Neil Young - som alltid vågat att utmana förväntningarna på dom.
Wow! Fantastic!
8. The Wedding list [1980]
Jag var bara tvungen att ha med 2 låtar från Never for Ever, men det blev ändå klurigt. Problemet är att hela skivan är så bra att det svårt att välja. Det fick till sist bli the Wedding list, en hämndhistoria om en brudgum som blir mördad och hur bruden ska hämnas. Jag gillar arrangemanget, särskilt den stillsamma bryggan med spaghetti-western munspelet som ger en härligt ödslig känsla innan refrängen plockar upp tempot igen. Dramatiskt och effektivt.
Gillar man gamla synthar är Never For Ever en extra bra platta. Här återfinns allt från mini-moogar och Prophets till Fairlights och Yamaha CS80 i en salig mix.
Inget kalas utan kras
9. Leave it Open [1982]
The Dreaming är en rätt svårtillgänglig och min mening ibland krystat teatraliskt platta: Men den har definitivt kvalitéer. Den är experimentell och progressiv som på inte minst hörs på detta spår, men sina lager av sång och baklängessång. Vad som sägs under låtens outro är fortfarande en olöst gåta som förbryllat många lyssnare. En ledande teori är "We Paint the penguins Pink"! Kopplingen till teater och i synnerhet balett är som även genomsyrade hennes liveframträdanden som gärna innehöll konstiga koreografier och utstyrslar. Man kan också förstå hur inflytelserik hon varit för andra artister. På sätt och vis en proto-Björk eller Gaga om man så vill. Tycker även kunna höra saker som påminner the Knife på många spår, speciellt på denna skiva.
The mad hattress
10. King of the Mountain [2005]
1993 släpptes skivan The Red Shoes, som bl.a. innehöll hitlåten Rubberband Girl, vilken jag ursprungligen hade tänkt ta med. Men jag valde istället en låt till från Aerial, vilket jag tycker är en bättre och mer intressant skiva. Titeln till trots handlar inte om någon bergakung utan är en spekulation huruvida Elvis lever eller ej. Något är i alla fall säkert, Kate Bush lever fortfarande. Om hon kommer släppa en ny platta eller ej är oklart - Som vanligt. Men tack och lov finns det ju en rätt gedigen back-katalog att lyssna på.
Rykten säger att nästa platta ska handla om Tupac
Bonusvideor
Army Dreamers - En personlig favorit som inte fick plats.
Sat in your lap - Bra exempel på de teatraliska koreografierna
Vi börjar med ett Intro där Daft Punk står i musikaffären och demonstrerar hur en arpeggiator fungerar.
02. Rone - Quitter la ville (feat. François Marry)
Efter denna demonstration dyker det första franskspråkiga inslaget upp. Här utökas arpeggiator-demonstrationen med cut-off och filter-svep (och en stor dos reverb, sorry Pontus)
03. Nils Frahm - Says
Sedan till en av listans absoluta höjdpunkt, jag vet att Frahm varit med tidigare, men jag tror inte det var med detta stycke? Om så var fallet tåls den att lyssnas på en gång till, fantastisk skapelse! Harmonierna i låten påminner lite om Smalltown Boy med Bronsky Beat.
04. Loney Dear - Hulls
Efter denna emotionella urladdning är det dags för kanske årets svenska låt. Håller kommande skiva samma kvalité som den här singeln bådar det gott!
05. Flatten Berger - Léviathan
Tillbaka till Frankrike, och jag stålsätter mig för ev pretto-anrop som temposkiftningar, sång på franska och en låtlängd på 15min+ kan orsaka. I låten kan även kopplingen mellan arpeggiator och sträng-plock tydligt höras för de lyhörda!
06. Floating Points - Argenté
Floating Points får här representera den mer ambienta grenen av arpeggiator-musik där man även kan hitta gamla stofiler som Tangerine Dream och Vangelis.
07. Moderat - Last Time (Remix by Jon Hopkins)
Två favoriter-artister tillsammans i en låt! Kanske inte någon av nämna artisters bästa låt men ett utmärkt exempel på gott handhavande med arpeggiator.
08. La Femme - Sphynx
Ok, sista franska bidraget! Här med det typiska tre-takts-arpeggiator-knepet.
09. Solid Gold - Who You Gonna Run To?
Fin kontrast mellan snabb arpeggiator och långsam takt i sann sid-anda! Jag ber om ursäkt om låten varit med tidigare.
10. Kraftwerk - Franz Schubert
Avslutningsvis visar Kraftwerk att gammal är äldst med arpeggiatorns förfader, den specialbeställda “Synthanorma Sequencer” från 1976. Låtens namn kan även skvallra om en koppling till arpeggiatorns ursprung, arpeggiot.
Hade inte extremt mkt tid idag. Ber om ursäkt för det, och för att listan är sen.
Listan består av ett gäng låtar med saxen som ett av huvudinstrumenten.
Ingen super-creddig lista alls då den innehåller Springsteen och Creedence mf, men det var svårare än jag trodde att hitta intressanta låtar med saxofon i.
För att göra det mer intressant kan ni gärna presentera er favorit låt genom alla tider som innehåller saxofon i chatten.
Igår gav jag bort min CD-samling till Erikshjälpen. Jag gjorde ingen lista eller fotograferade av den, eller så. Det innebär att många av skivorna kommer jag glömma bort att jag ägt, aldrig att lyssna på igen, för jag kommer aldrig söka efter dem på Spotify eller vilken musiktjänst som nu kommer dominera framtiden.
Sorgligt, men nödvändigt.
Därför har jag samlat några låtar från skivor som ett sista farväl. De är alla från "bra" eller "ok" skivor, jag har utelämnat saker som jag helt växt ifrån eller inte tycker är värt att lyssna på längre (Radiohead, etc). Här är listan. Weblänk.
Breakbeat Era - Control Freak
Detta är musik från slutet av 90-talet, då Drum'n'base var det sänaste. Roni Size and DJ Die gjorde musik under namnet Breakbeat Era och var nog min favorit bland allt drum'n'base:ande som pågick.
Ed Harcourt - Something in my eye
Ed Harcourt vad pressens älskling i början av 2000-talet efter de älskat Ryan Adams ett tag (sedan blev det the Strokes som alla älskade).
"There be monsters" var en mycket bra skiva, som jag av någon anledning slutat lyssna på.
Mudhoney - Crankcase Blues
Jag hade många, många grunge-skivor. Jag kommer aldrig lyssna på Pearl Jam eller Alice in Chain igen. Mudhoney kommer jag glömma bort, tyvärr (fast de spelade tydligen nyligen på KB...). Därför stoppar jag in en låt från deras fina punkiga skiva "My brother the Cow".
Soundgarden - Pretty Noose
Jag hade typ alla Soundgarden-skivor. De första var skräp, sen gjorde de två bra skivor (Badmotorfinger, Superunknown), och sedan blev det mindre bra igen. Dock några schyssta låtar som jag aldrig lyssnar på, tex Pretty Noose, som verkligen doftar sen grunge.
Steve Earle - Dixieland
I slutet av 90-talet började mitt countryintresse, som fortfarande är hyffsat aktivt. Steve Earle är en artist som jag försökte lyssna in mig på, och Guitar Town är en grym Rockcountry-skiva. Däremot fastnade inget annat ur hans katalog... ja utom några låtar på "The Mountain". Denna inbördeskrigs-pastisch är fin tycker jag.
Erykah Badu - Penitentiary Philosophy
Fan vad jag gillade Erykah Badu's första skivor. Sen blev hon mer av en artist som jag kände "det här borde jag gilla" när jag lyssnade på. Men Mama's Gun innehåller en del fina låtar.
David Garza - Slave
Detta är från soundtracket till filmen "Great Expectations" som jag för övrigt aldrig sett. Jag köpte det pga att både Chris Cornell (ex Soundgarden) och Tori Amos bidragit med nytt material. Det är en riktigt bra skiva som jag kommer glömma bort, med mycket varierad musik från olika genrer. Vet inget om David Garza, men låten är himla trevlig.
Gilberto Gil / Jorge Ben - Filhos de Gandhi
Något musikprogram på TV på 90-talet introducerade mig till Brasiliansk musik och jag hade säkert 20-30 brasilianska skivor. Skivan "Gil e Jorge" var jag på jakt efter länge. Det var två av mina favoritartister, som spelat in en obskyr skiva ihop, som fått fantastiska reviews.
Till slut fick jag tag i den, hittade den på Amoeba Records in San Fransisco. Jag gillade den inte alls. Stor besvikelse. Dock finns en lång, lång låt i slutet av skivan "Filhos de Gandhi" som jag diggar.
Idag får vi lite sköna toner från ett band som många förmodligen har bekantat sig med vid något tillfälle.
Själv fastnade jag för dom pga frontmannen David Eugene Edwars, som har ett oerhört suggestivt och trollbindande uttryck, inte minst på scen. Jag hade äran att se honom live under projektet Woven Hand som startades upp efter 16 Horsepower.
Sist jag kollade fanns inte speciellt mycket från dom på spotify, men detta har tack och lov förändrats, och således kommer här en lista med urval från min absoluta favoriter.
Semestertider. Man glömmer vilken dag det är. Man är ute i skärgården och hoppar studsmatta, badar och lever livet. Man glömmer posta en spellista i tid. Man lyssnar på Sade och liknande musik och slänger ihop en kort spellista. Man lyckas till slut få till en blogpost via mobilen samtidigt som man går genom skogen ner mot badet.
Disclaimer - Semester: sitter på mobil och taskig uppkoppling så det blir lite torftigt utan bilder och så...
"Tommy har frusit in i acidjazzen. Den jazzen klarar sig aldrig" Håkan Hellström - 2-steg från paradise
Om man frågar gemene man om vilken genre som var mest typisk för 90-talet får man sannolikt svar som: Grunge, eurodisco, britt-pop, triphop eller skatepunk. Någon kanske erinrar sig genrer som ska-punk eller d'n'b, Cheiron-pop, uppkomsten av nu-metal och att det var det årtionde då hip-hoppen kanske var som störst? Kvar, något i skymundan och delvis bortglömd återfinns Acid-Jazzen, en genre som jag lyssnade rätt flitigt på under ett fåtal år. Den kan beskrivas som en blandning mellan Jazz, funk, soul och disco men har också inslag av rap, samplingar och house. Genren uppkom i England där den var mer soul och house orienterad, motsvarigheten i USA var mer jazzig hip-hop. Att den är så bred gör den lite svårdefinierad och det är nog just därför termen sällan används längre - man Har helt enkelt fler och bättre subgenrer idag. Anyways, här är en litet urval på låtar som jag diggade och man kunde klassa som Acid Jazz "back in the days"…
Vi inleder med Brand New Heavies, typexempel på, och min introduktion till genren (genom låten Dream come true som användes i introt till Glenn Killing i Manegen). Brother Sister från skivan med samma namn är en soul-jazz-svängig låt och visar verkligen otroligt kompetent band det rör sig om.
2. Corduroy - Mini
Corduroy hade jag nästan förträngt, men nu när jag grävde lite fick jag en lätt nostalgi-chock över just denna goa låten. För första gången lyssnade jag även på texten: den handlar tydligen om bilmärket Mini. Där ser man.
3. Galliano - Prince of Peace
Galliano's Prince of Peace hade jag på en samlings CD en gång i tiden. En Låt med ett skönt laid-back groove. Galliano var ett av banden som körde mycket med rap och är kanske ingen av mina favoriter. Just den här låten är dock rätt soft.
4. Freak Power - Rush
Rush med Freak Power var en smärre hit då det begav sig. Kompet och flöjtsamplingen känns lite daterade men det är fortfarande jäklig ösig feel-good låt som får mig vilja dansa.
5. Blacknuss - Dinah
Acid-Jazzen var framförallt ett brittiskt fenomen men den spred sig även till Sverige. Musikkollektivet Blacknuss har haft gräddan av svenska musiker som medlemmar eller gäst-artister. Just på Dinah är det bla. Stephen Simmons och ADL som står för vokalinsatsen. Blacknuss lirar fortfarande trots att Christian Falk dessvärre inte längre finns bland oss.
I sammanhanget kan man också nämna Stakka Bo.
6. Jamiroquai - Too Young to die
Jamiroquai var väl den inom genren som hade mest kommersiell succé. (Vid sidan om Stereo MC?) Många av hitsen har jag lyssnat sönder och har lite svårt att uppskatta idag. Men det finns go-bitar som den här t.ex. älskar framförallt basen.
7. A Tribe Called Quest - Award Tour
Amerikanska A tribe called quest är en av de mer prominenta bland de mer hip-hop orienterade akterna. I Award Tour hörs jazz vibrafonisten samplas.
8. James Taylor Quartet - 3 Mile Island
James Taylor Quartet, eller JTQ - inte att förknippas med den Amerikanska singer-songwritern, är ett orgel-baserat band vars alster brukar vara instrumentala. Låtarna är lutar ofta åt Jazz-hållet och låter ofta påminner ofta ledmotiv till 70-tals tv-serier. 3 Mile island tycker jag fortfarande är en jäkligt svängig bit.
9. Icognito - Still A Friend of Mine
Icognito spelar i samma skola som Brand New Heavies. Dom bildades redan '81 men det var först ca 10 år senare dom slog igenom. Den jäkligt "slicka" Still A Friend of Mine ger mig lite Stevie Wonder vibbar.
10. Us3 - Cantaloop
Cantaloop känns som en låt de flesta har hört men få skulle kunna säga vilken artist. Extremt mycket 90-tal, men den är fortfarande rätt charmig. Us3 samplade Herbie Hancock och den blev en top 10-hit i USA.
Denna vecka bjuder på en lista med låtar som är förvånansvärt bra. Definitionen av en förvånansvärt bra låt är en låt som på något sätt lyckats bli bra trots att artisten annars har ett övervägande blekt utbud. I vissa fall på snudd på brottsligt mediokra meriter.
Det skulle lätt kunna avfärdas som one-hit-wonders, men det är alltså inte nog för att bli en förvånantsvärt bra låt! Dessutom måste låten bli bra, först när man hör den i något väldigt speciellt sammanhang (från hotellbalkongen via partybåt när man är på chartersemester), i en utmärkt cover (på akustisk gitarr), en bra remix (utan akustiska gitarrer) eller under någon liknande särskild omständighet (live unplugged), eller så är de helt enkelt ganska bra -trots allt.
En kul utmaning kan ju vara att gissa hur låtarna kvalat in på listan.
Ibland känner jag att detta är som elektronicans hissmusik, ibland varuhusmusik, men ibland ganska skönt sound. Ofta med cinematiska och dramatiska grepp.
Gisle Martens Meyer, en oerhört produktiv norrman med flertalet projekt och scores bakom sig. Här kommer några urval från hans 'Ugress'.
Nu har jag samlat musik som jag lyssnat mycket på - i elektronisk form, som dataspelsmusik. Här kommer den i mestadels icke elektronisk form som spotify-lista.
Elite 2 Mussorgsky (Arrangerat av Ravel) - Pictures at an exhibition / The hut of Baba Yaga / A night on the Bald mountain
Dessa två Mussorgsky-stycken ingick i musiken till Elite 2, ett nästan ospelbart spel som hade kunnat bli hur bra som helst. Investerade löjligt mycket tid: "snart släpper det, nu kommer det lossna, nu blir det snart kul!". Det blev det inte, men det var ändå en fin känsla att sväva omkring några ljusår från närmsta bebodda planet och lyssna på Mussorgsky.
Även den originalmusik som skrevs för spelet var mycket fin men är lite svår att få tag i nu. Mermaid Madness Tchaikovsky - Dance of the sugar plum fairy Vilket bättre sätt finns det att använda balettmusik än att spela i bakgrunden på ett skitfult spel med en tjock sjöjungfru som simmar omkring?
Mermaid madness var ett ganska mediokert c64-spel men Tchaikovski gjorde sig bra under vattnet, och man var rätt svältfödd på den tiden. Dagens ungdom skulle aldrig förstå.
Asterix Dvorak, Slavonic Dance Ett ytterligare bevis på hur torftigt det var, var spelet Asterix and the Magic Cauldron. Det verkade så kul, att ränna omkring och spöa romare samtidigt som man löste gåtor, men efter timmar av spelande var det ett faktum - ännu ett horribelt spel. Men musiken var fin, bla Slaviska danser av Dvorak. Jag har läst mig till nyligen att spelet innehöll ett antal buggar som gjorde det omöjligt att klara av. Man känner sig lurad som konsument fortfarande...
Colonization Bonny at Morn, Fishers Hornpipe, Shady Grove
Colonization var en uppföljare till Civilization gjord av Sid Meyer det också. Det gick ut på att kolonisera en ny kontinent (tex Amerika) med diverse löst folk, och slå sig fri från sin hemnation (tex England). Ett mycket roligt spel, med folkmusik i högtalarna. Man kände sig skönt bonnig när man satte några ex-kriminella som flytt landed att odla tobak och lyssna på fela.
Bomb Jack Jarre - Magnetic Fields pt2
Bombjack var en arkadklassiker, som jag oftast spelade på min 64a. Man hoppade omkring i några olika spännande miljöer och hanterade bomber. Musiken var helt underbar tyckte man och den visade sig mycket riktigt vara en (olovlig) cover på riktig proffsmusik. Jean-Michel Jarre var hur stor som helst på 80 och början av 90-talet och det är svårt förstå hur de kom undan.
Idag undrar jag om någon lyssnar på Jarre.
Vi inleder med en härligt suggestiv dänga från glamrockaren Alex Harvey. Det är 70-tal, frihet, natur, droger och en liten släng av drakar & demoner. Sedan en skönt avskalad cover på Woke up this morning, vinjettmusiken till Sopranos. Lustigt nog är covern gjord av bandet som även gjorde originallåten. Eller så är detta originalet, någon kanske vet?
Warren Zevon är nog en artist man ska kunna, men det gör inte jag. Däremot gillade jag My shit's fucked up, en melodiös och vacker pessimistlåt.
Sedan lite Allman brothers band och Tim Hardin. Inga kommentarer. Stuart A Staples levererar en väldigt finstämd duett som jag fastnat för.
Lee Hazlewood är en gammal mustaschfavorit, hans röst blir man aldrig trött på. Kris Kristofferson följde med av bara farten. Kanske lite tråksäkert val, men jag tyckte han platsade bra in. Fin låt.
Jim White kör en plinkplonkig lite speciell countrylåt med ett fantastiskt sound. Den låter nästan lite true detective-ond och suggestiv. Min fru sa att det låter som R.E.M. Nåja.
Jag avslutar med Mattias Hellberg (andra halvan av mitt gamla favoritband Hederos & Hellberg) som släppt nytt, och det låter riktigt bra.
Idag minna damer och herrar, har jag äran att presentera en lista som kommer att lämna en eftersmak av hummer och champange i flera veckor. Det är nämligen så att vi ska få ta del av den lilla värld som bara en ynka procent får möjlighet att uppleva dagligen; Vi ska få ta del av överklassens värld!
Hurra hurra hurra! Nänäää, det blir inte fler hurra inte. I de fina kretsarna vet vi att det bara är kungligheter som uppmärksammas med 4 hurra. Jahaja, nu har ni lärt er något nytt.
Vad lyssnar då överklassen på. Jo, de lyssnar enbart på två saker, klassisk musik och Bo Kaspers Orkester.
Jodå, bo kaspers har lite otippat varit överklassens favoritband i flera decenier nu. Det skämtas till och med om detta i ett av solsidans program då Felix Härngrens karaktär undrar om de inte någon gång kunde spela något annat än bo kaspers när du bjuder hem folk på parmiddag. Jag har också personligen sett Bo Sundström i Visby dagen innan stockholmsveckan där han befann sig för att göra privata spelningar för välbergade stockholmare.
Så för att det inte ska bli enformigt så kör vi varannan klassisk och varannan bo kaspers.
BTW, jag har själv sett till att vaska hela playlisten, dvs att jag har lagt till alla låtar två gånger och sedan tagit bort en av dem.
Klockorna klämtar. Igår firade vi tydligen någon form av eterisk aerodynamisk akrobatkonst i vertikalled som sägs ha utspelat sig för typ 2000 år sedan, men rent tidsmässigt slår det ju inte malletininstrumenten som har en diger historia som sträcker sig ungefär 4000 år bakåt i tiden. Det du Jesus.
Jag tror att xylofonen kom först, eller någon etnisk variant av den i alla fall. Själv har jag personligen blivit begeistrad i vibrafonen, med dess varma skönklingande toner, i sådan grad att jag funderat på att införskaffa en. Det förblir dock en dröm än så länge, eftersom jag skulle ha svårt att motivera den relativt digra utgiften (på en nöjesprodukt) för min kära sambo.
Men det blev en spellista med malletintema i alla fall. Håll till godo:
Eftersom det bara blev nio låtar kommer här en liten bonus där Issa Keita figurerar. Han är en kille från Mali som gillar att plonka på malletiner. Svår att hitta på Spotify dock: https://youtu.be/xf7daSnTJNc
Power pop är en genre som ligger mig varmt om hjärtat, men som jag länge inte hade ett namn för.
En anledning till att den kanske är lite svårdefinierad är att power popbanden, till skillnad från t.ex. Hårdrocks eller punkbanden, i regel inte haft en utstuderad eller unison image. Istället är det melodi och musik som stått i centrum medan artisterna har varit rätt "plain".
Om jag skulle ge mig på att beskriva genren så är den ”the sweet spot” mellan rock och pop.
Genren uppkom under 70-talet i svallvågorna efter band som Beatles, Byrds och the Who, och den karakteriseras av gitarrdrivna, 3 minuters låtar med catchiga refränger och polerad stämsång (utan att för den delen sakna varken energi och attityd). Tillskillnad från den klassiska rocken stoltserar inte power pop med att vara släkt med bluesen, typiska rockidiom som tex. långa gitarrsolon är inte vanligt förekommande. Däremot kan man höra ett tydligt släktskap med indierock och mer melodisk punk.
Genren har försvunnit och återuppstått lite genom årtiondena och även om det är tunnsått med band just nu, så finns det eldsjälar och artister som fortfarande är aktiva.
Här kommer 10 låtar som jag gillar och anser representera genren hyggligt.
Experterna är fortfarande osäkra huruvida det var en frisyr eller en pälsmössa.
1. Badfinger - No Matter What [1970]
Det första bandet som kan tilldelas etiketten power pop är engelska Badfinger.
Ett band med väldigt tydlig koppling till the Beatles.
Badfinger var signade av Beatles skivbolag Apple, deras första framgångsrika singel var skriven av Paul McCartney och vissa av bandmedlemmarna var involverade i projekt med med både Lennon och Harrison. No Matter What från 1970 bär alla signum av en bra power poplåt: En tillsynes okomplicerad med sofistikerad melodi med snygga harmonier och en klockren refräng, förpackat på 3 minuter jämnt, inklusive ett föredömligt enkelt gitarrsolo. Arvet från Beatles är nästan övertydligt i harmonierna i ”knock down the old grey wall” partiet, men vad gör det?
Big Star, bara till namnet. Inte tillräckligt tuffa för att vara rock, inte tillräckligt välartade för att vara pop, men ack så bra.
2. Big Star - The Balad of El Goodo [1972]
Amerikanska kultbandet Big Star är enligt många det ultimata Power pop bandet. Trots en relativt kort karriär är dom närmst mytomspunna och har varit extremt inflytelserika. The Balad of El Goodo är plockad från debutplattan, med det kaxiga namnet #1 Record från 72. I likhet med många band i genren så älskade kritikerna musiken men dom fick kanske aldrig det genombrott dom förtjänade. Big Stars sångare Alex Chilton var för övrigt också sångare i 60'tals one hit wonder bandet, Box Tops - kända för hitten "The Letter". Hela #1 Hit record är en grym skiva, där även klassiker som Thirteen finns med (som både Elliot Smith och Håkan Hellström gjort cover på).
De fyra medlemmarna i Flamingokvartetten The Raspberries.
3. The Rasberries - I Wanna Be With You [1972]
The Rasberries är ett band som känns lite bortglömt idag. Förmodligen för att dom aldrig var speciellt coola eller tillräckligt creddiga i sina fluffiga frillor och matchande dansbandskostymer, Detta till trots så levererade Rasberries ett gäng habila popdängor. Sångaren Eric Carmen blev så småningom känd för att bidragit med en monsterballad till soundtracket till Dirty Dancing några år senare.
Notera gitarristen Rick Neilsen till höger: buskis-versionen av Angus Young.
4. Cheap Trick - Surrender [1978]
Cheap trick är ett genreöverskridande band, dom räknas definitivt som power pop med sina catchiga post-Beatles melodier, samtidigt som dom också blev förgrundsfigurer för arenarocken och mallen för både punk och hårdrocksband under 80-talet. Deras Surrender från '78 har plågat mig i flera veckor nu.
The Cars får nog jobba mer på sin sexy-look.
5. The Cars - Just What I Needed [1978]
The Cars buntas ofta ihop med New wave band som Blondie och Talking heads, men var i grund och botten ett rätt straight-forward powerpop band, vilket demonstreras i Just what I Needed. Sångaren och gitarristen Rick Ocasek skulle senare producera en hel del band med rötter i power pop som tex. Weezer och Nada Surf.
XTC: Om inte det här bandet får er i Extas så vet jag inte.
6. XTC - Making Plans For Nigel [1979]
XTC anses ofta som ett av de mest underskattade Engelska popbanden. Men trots att kritikerna, i likhet med Big Star, hyllade dom, uteblev större kommersiella framgångar. XTC framträdde även under pseudonymen The Dukes of Stratosphear. Musiken var då snarare en psychedelisk 60-tals pastish än powerpop. Jag har i ärlighetens namn lyssnat ganska lite på XTC, men Making Plans For Nigel är en låt jag spelar ofta och gärna.
Tydliga tecken på att du är ett 90:tals band. Mittbena. Check. Med på soundtracket till Reality Bites. Check.
7. The Posies - Solar Sister [1994]
Amerikanska The Posies anpassade och uppdaterade powerpoppen till Grunge-eran under första halvan av 90-talet. Bandet som i huvudsakligen är en duo bestående av Jon Auer och Ken Stringfellow är också numera medlemmar av Big Star, då gruppen gjort comeback-spelningar. Jag är ju egentligen för ung för att ha upplevt de tidiga power pop banden, däremot minns jag väl första gången jag hörde the Posies, och i synnerhet den fantastiska Solar Sister. En låt jag tycker blir bättre för varje gång jag hör den. Tyvärr missade jag Posies när dom spelade i Lund härom veckan, men jag såg dom i Malmö för ett par år sedan och var inte besviken.
Mathew "If you're really sick of yourself, you might considering laying of the Sweets"
8. Mathew Sweet - Sick of Myself [1995]
Det uppstod under första halvan av 90-talet någon form av revival för power poppen efter den mest gått på sparlåga under den senare delen av 80-talet. En av pionjärerna och frontfigurerna för denna våg var Mathew Sweet som gärna tog ut svängarna med lite flörtar med klassisk rock n roll.
Just på denna låten kan man finna spår av lite grunge, vilket kan bero på att skivan är producerad av Brendan O'Brian som även jobbade med Pearl Jam och Stone Temple Pilots under just denna perioden.
3 av fyra jobbar idag på som SO-lärare. Det är sannolikt få tonåringar i deras fanclub idag.
9. Teenage Fanclub - Sometimes I don't Need To Believe in Anything [2010]
Samtidigt på andra sidan atlanten var det skotska Teenage Fanclub som var Posies motsvarighet. Dom hade ett lite mjukare sound än Posies och Mathew Sweet och jag inbillar mig även att det finns ett närmare släktskap med de samtida svenska indie-popband som Wannadies och Popsicle.
Även om Teenage Fanclub slog igenom i mitten av 90 talet har jag valt mitt favoritspår från deras allra sista platta. I don't Need To Believe in Anything har ju ett sånt jäkla skön driv och snyggt arr.
Dreads. Helt oväntat. Man får anta att han är surfaren i bandet.
10. Nada Surf - You Know Who You Are [2016]
Det är lätt att avfärda Nada Surf som en one hit wonder, jag tänker närmast på deras populäraste och lätt sönderspelade prat-sångs låt, Popular från '96. Men faktum är att dom har släppt ett gäng habila plattor. Extra rolig att det kom en skiva i år som jag faktiskt har gått ganska varm i mina lurar.
Soundet på You Know Who You Are påminner mig rätt mycket på hur mitt gamla band lät sådär för ca 20 år sedan (!) vilket såklart gör mig lite glad (och ledsen på samma gång).
Även Posies laddar för en ny platta i år, så förhoppningsvis har vi en ny power pop revival att se fram emot?
That's it.
Nä. Jag slänger in 3 videor med.
BONUSVIDEOS:
En annan fantastisk klassiker av Cheap Trick, I want you to want me. Kolla in Rick Neilson på guran. Sicken hjälte/pajas.
The Knack - My Sharona. Brukar räknas som en klassiker inom genren och kanske en av världens bästa gitarr-riff.
Fountains of Wayne, mest kända för Stacy's Mom och en lite fånig Weezer-aktig framtoning har ändå gjort en och annan grym låt, som denna "Hackensack" en riktig fin och melankolisk poplåt.
Vilket bättre sätt finns det att använda balettmusik än att spela i bakgrunden på ett skitfult spel med en tjock sjöjungfru som simmar omkring?
Ett ytterligare bevis på hur torftigt det var, var spelet Asterix and the Magic Cauldron. Det verkade så kul, att ränna omkring och spöa romare samtidigt som man löste gåtor, men efter timmar av spelande var det ett faktum - ännu ett horribelt spel. Men musiken var fin, bla Slaviska danser av Dvorak. Jag har läst mig till nyligen att spelet innehöll ett antal buggar som gjorde det omöjligt att klara av. Man känner sig lurad som konsument fortfarande...
