Tema Ljus! 

Ja då ska jag bringa er ljus som utlovat. Ljus med lumen som skulle blända över självaste Orion uppå sin himmel så klar. Klara toner av ljuvaste klang. Arior mina vänner arior! I en globalt påverkad misantropisk tid av antropocen finner jag mig infuserad av den skånska vinterns ljusuppslukande dysterhet och impregnerad av dess krypande humiditet. Evigt stormpiskad av småspikskall dimma och perpetualt dunkel bringar jag er höjden av mänsklighetens samarbetsförmåga och samspelthet. Den mellan kompositör, dirigent, symfoniorkester och vokalist! Vi kommer att höra:

Maria Callas,

Montserrat Caballè, som många spekulerat som förebild för Näktergalen ifrån Milano, Bianca Castafiore! 

Luciano Pavarotti, 

Dame Joan Sutherland

Carmen, Lakmè och Rigoletto för att bara nämna några av verken som kommer avverkas i små klara glimtar i det skånska dunklet.

Slutligen vill jag tacka för att jag i år fått ventilera min gränslösa kärlek för musik här hos er och avnjuta ett smörgåsbord av musikaliska influenser. Jag önskar er alla en God Jul och må era grötskålar och mjödhorn aldrig sina! Det nya året kommer vi att swinga in med ett nacksving och ett par rejält tempohöga stycken. 

Tills dess.                                                         

Live long and prosper!

Listan

AriorFörSkånsktDunkel

Video (Conferencing) Killed the Radio Star

På många sätt njuter jag av att jobba hemifrån: bra kaffe, kort pendling, stabilt utbud av lunchalternativ. En meditativ avsaknad av den förhatliga julmusiken (julen är ju trots allt bara kristen propaganda).

Den enda egentliga nackdelen är väl den digra tiden som var dag läggs på videokonferenser. Utöver knastriga röster, pixliga ansikten och allmänna anslutningsproblem har hoppandet mellan virtuella möten som ansikte mot ansikte skulle kunnat vara 20 sekunder långa fullständigt krossat mitt musiklyssnande under arbetstid. Är det så här för alla? Vad gör jag för fel?

Nåväl, kombinera med en ettåring på förskola, förlåt, en ettåring som allt som oftast är hemma från förskolan, så får vi ett 2020 som kan skönjas på bilden till höger. Babblarna vinner, alla andra förlorar.

Jag klagar, absolut. Faktiskt en av favoritaktiviteter om jag ska vara frank. Den enda kvalificerade musikaktiviteten jag lyckas åtnjuta är de där låtarna man kan hoppa in i och ut ur allt efter vilka störningsmoment som uppenbarar sig. Så, trevlig lyssning på en sådan skara stycken!

https://open.spotify.com/playlist/0ns6mUoT1V6V32guMRX93f?si=mMaxBX88TEW1WQAtK5viEQ

spotify:playlist:0ns6mUoT1V6V32guMRX93f

Cocktailsdisco

 

Tänk att det sitter några människor i en soffa i ett vardagsrum ganska sent en kväll. Det ånjuts en extra avec till kaffet. Avslutningen på en förträfflig hemlagad middag. Diskussionen är utmanande och livlig, med inslag av styrräntor, fördelningspolitik och förändringarna i det geopolitiska läget kring Yemen. Det hela ramas in av något progjazzigt cred ur träfanérsprydda högtalare. Vinyl genom rörförstärkare, såklart. 

Allt är frid och fröjd. Tills någon har den dåliga smaken att diskret byta till sin medsmugglade bluetooth-högtalare. En nogrrant sammansatt playlist dras igång. Ingen märker något till en början, men det börjar omedvetet gungas och ryckas i armarna. Snart nog skvätter svetten på parketten. Brasan i den öppna spisen ryker in, men det blir bara bra, för någon har dragit dit en grön laser som tecknar märkliga mönster i röken. Avecen är bortglömd och utbytt mot konstiga cocktails med skum och frukt. Ingen tänker på morgondagen, fast att den redan är här!

Det hade varit coolt med en sådan lista, men här är iallafall min:

Listan

Måns Asplund

Tänkte dela en lista med lite alster från min gamla kompis Måns Asplund. Han var trummis i ett av de första banden jag spelade i, gamla goa "Hot Potatoes" - en trio som levererade mustig funk-o-metal på det glada nittiotalet. Våra vägar gled isär efter studenten. Jag fortsatte kämpa i replokalen och Måns gled in i studion och gjorde beats till den växande skaran av lunda-MCs. Bland annat den där högljudde lille snubben som snodde micken på alla jams, inklusive de DAMN jams vi hade. Vid ett tillfälle låg han med micken i dj-båset och hånglade med en tjej, fortfarande med full precision på freestylandet. Något år senare kom hans debutplatta - helt och hållet producerad av Måns. Listan har några låtar med, ja Timbuktu, några med Helt Off men framför allt några från hans nyligen släppta soloplatta.

Enjoy Måns Asplund

Introspective Investigation

A journey through your own consciousness

Okej. En liten ovanlig lista från mig. Jag är normalt sätt paragrafryttare vad det gäller listformatet, men har valt att göra ett litet undantag själv idag. Sorry.

Alltså… listan består fortfarande av 10 mer eller mindre ”riktiga” låtar, men också ett gäng kortare intron och mellanspår för att bättre knyta samman låtarna, skapa ett visst flow och känsla. Temat är också lite mer lösryckt än vad jag brukar. Ingen djupanalys av artisterna,  ingen historielektion. Bara inre resa.

 

Vill man bestämt ha bara ha regelrätta låtar och hoppa över ”fluffet” och flummet finns en vanlig 10-låtars lista längst ner på sidan. Den är 9 minuter kortare. Men... För att få den fulla upplevelsen rekommenderar jag att ni väljer ’extended version’ och sätter er bekvämt med ett par bra lurar, sluter ögonen och blickar inåt. 

Hursomhelst. Det här är musik jag samlat på mig ett tag, som som väcker visst ”existentiellt grubblande” inom hos mig. Lite svårt att sätta fingret på vad det är exakt. Det handlar inte om texter iallafall – utan snarare om ljudbild, harmonier och atmosfär som uppmanar till innåtblickande och självreflektion. Pretentiöst? Kanske. Flummigt? Definitivt!

Men tänk nu inte så mycket. Sjunk ner, ta ett djupt andetag, koppla bort omvärlden och låt det undermedvetna ta över. Enjoy the ride!

Introspective Investigation

Om låtarna:

1. Morning Sunshine – The Idle Race

Du vaknar. Men dina ögon förblir stängda. En röst ropar på dig. Det är du själv som ropar.

En något obskyr och väldigt psykedelisk låt som nästan är så kort så att den borde passera som mellanspår. Men det är något visst med den udda ljudbilden? Vadderat, mjukt, minialistiskt. Melotron-orgeln som inte låter som något annat man hört, trummor som låter som någon spelar på en gammal soffa, den sparsmakade slide-guran. Mysigt, mystsikt. 

2. Verjaget – Eric Malmberg

Du blir självmedveten. Du finns till. Men vem är du? Var är du? När är du?

Bo Hansson protegén Eric Malmberg förvaltar den svenska orgeltradionen fint.
Denna ytterst repetitiva melodi suger in en i sin call & response-liknande uppbyggnad som för tankarna till någon form av inre dialog. Hela skivan har är en resa i den mänskliga psyket och vilken som helst av spåren skulle passa på denna listan.

3. Modern Kosmology – Jane Weaver

Nu upptäcker du omvärlden. Du svävar fram. Du är större än dig själv. Du är ett med universum. Du vill utforska, du vill lära. Du vill förstå.

Modern Kosmology är hämtat Jane Weaver’s konceptplatta om Hilma af Klint och hennes utforskande av teosofism. En genomgående grym skiva som jag körde på repeat för något år sedan då jag först upptäckte henne. Den borde du faktiskt borde lyssna på. Gör det.

4. Daydreaming – Radiohead

Du måste frigöra dig från kontrollen. Du måste släppa taget. Så du faller i slow motion. Omgivningen är förvrängd, obekant. Det är vackert med också lite skrämmande.

Radiohead är ett band som fortsätter att utvecklas. Många har en förutfattad bild av hur dom låter baserat på 90-tals hitsen. Men detta är långt i från Creep - och mycket mer intressant! Jättetjusig polyrytmik. Baklängessång. 

5. Manchester – Mathew Herbert

Du springer som i vakuum. Händelser i ditt liv passerar förbi som suddiga bilder. Du måste framåt. Men vad är ditt mål?

En ny-gammal favoritskiva. Jag har aldrig fastnat för något annat han gjort, men den hela One One är fantastisk och känns väldigt unik. Experimentell men så mjuk att den smyger sig sig ändå in ens undermedvetna.

6. Arcadian Flowers – Trummor & Orgel

All världens energi strömmar till dig. Sakta, sakta fylls du upp tills du exploderar. Du är en gud.

Har Trummor & Orgel lyssnat på Hansson & Karlson måhända. Ja. Detta är väl så nära en klon man kan komma, till och med omslaget är en direkt hyllning. Men det gör inget, låten är grym, fantastisk uppbyggnad och crescendo.

7. Smells Like Content – The Books

Det som var suddigt är nu glasklart. Insikt. Allt är så enkelt. Att du inte har förstått det förut.

En låt jag aldrig tröttnar på och en låt som tydligen avhandlar existentialism. Jag kan inte min Camus och Sartre tillräckligt bra. Men det är nått visst med PVC-rörs ljudet och bas-ackorden som jag verkligen går igång på.

8. Dear Grandma & Grandpa – Tortoise

Du rör dig bakåt i tiden. Den är bara en illusion. Du observerar allt som är och som har varit. Du har alltid funnits.

Post-rock pionjärerna Tortoise är också en sådan artist som varit med mig länge. Den här skivan (Millions Now Living Will Never Die) är den skiva jag oftast brukar sätta på i lurarna när jag ska flyga Har ingen aning vad rösterna säger i bakgrunden men det är något lugnande, tryggt med det, som att i halvdvala lyssna på någon som pratar i ett annat rum.

9. Allocate – Damien Jurado

Allt är förgängligt. Ditt liv är bara ett lån. Det är sorgligt men också vackert. Varje ögonblick är unikt och meningsfullt. Snart slutar du existera. Det gör inget.

Damien Jurado är ingen stor sångare i den klassiska meningen. Men jäklar vilken närvaro han har och skörhet han kan förmedla. Den här låten har bara två ackord, men blir aldrig trist för det. Bara flyter på i ett fantastiskt harmoniskt, melankoliskt lunk. Att sorgen känns så äkta kan bero på att den är skriven om Damien's bästa vän, Richard Swift (Också en grym musiker/producent) som tog livet av sig.

10. Have You Heard - Part 2 – The Moody Blues

Du vaknar. Du andas. Föds på nytt. Du är en ny människa. Du är tillbaka i verkligheten. Den är vacker.

Moody Blues kännarna kanske minns denna biten? Den var med på min Top 10 men kvalade tyvärr inte in på slutlistan. Låten (Hela skivan?) handlar sannolikt om en LSD-trip och hur det kan få en att känna sig mer som en del av världen. Känslan av en sorts skönt uppvaknade lyckas dom i alla fall förmedla, vilket är passande för för temat på listan. Part 1 är också bra. 

Listan utan fluff här: Introspective Investigation – Reduced Edit

 

The Streets of Cairo and friends

Kärt barn har många namn, "The Streets of Cairo", "The Poor Little Country Maid", "Arabian riff" & "The snake charmer song". Melodin jag pratar om är den exotism-doftande mellanöstern-klingande melodin som blev känd vid världsutställningen i Chicago 1893. Rötterna ligger dock längre bak i tiden i klassiska Algeriska folksånger. 

Vi börjar listan den klassiska melodin rakt upp och ned, spelad av en orkestrion, dvs 1800-talets svar på synthesizer, sen fortsätter listan i samma anda men i olika genres. Alla låtar innehåller inte själva melodin men de är ändå närbesläktade vad gäller harmoni och exotism. Listan funkar fint att köra crossfade på, bara King Gizzard & The Lizard Wizard som ställer sig lite på tvären men vad  gör det med en sån rökare till låt!?

Listan hittas nedan!

Native:
spotify:playlist:0a7SbGNEXmoJJZi5uJQQ5E

Web:
https://open.spotify.com/playlist/0a7SbGNEXmoJJZi5uJQQ5E?si=aIPzrjxkQQ23XU1Y7NpQGA

Ivars minecraft lista

 

Detta är en co-op lista med son som gillar Minecraft.vi brukar spela ihop när jag har tid över, vilket tyvärr inte är så ofta. Han har även snöat på Spotify och pajat mina rekommendationer totalt genom sitt idoga klickande genom djungeln av låtar som har Minecraft-tema. Så till slut var jag tvungen att göra en lista, sålla ut de absoluta guldkornen och posta den här. Håll till godo.

https://open.spotify.com/playlist/7hRucMWw6eTkmQBUhsaDSF?si=z5EUSTB2RCqZSzH8j4j5NQ

QnA

 How many roads must a man walk down?

How does it feel, to be on your own, like a complete unknown?

Whats love got to do with it?

Var e tvålen broder?

Isn't she lovely?

Have you ever seen the rain? 

Who will stop the rain? 

Varför är Tom Fogerty så besatt av regn egentligen?

Har ni tänkt på hur många låtar vars text egentligen bara ställer massa frågor. Det är ju egentligen inte så konstigt, obesvarade frågor både eggar och bekymrar människor i hög utsträckning. Människor vill ha kontroll över läget, när vi inte har det blir vi otåliga och/eller frustrerade.

I och med den här listan kommer både jag och ni ställa en mängd olika frågor varesig vi vill det eller inte. Det är oundvikligt. Ni kanske frågar er:

Var soul, funk och RnB verkligen bättre förr?

Får man pluspoäng av Jonas om man har med en Niel Young cover?

Kan Rikard göra en lista utan att ha med en Dylan-cover?

Hur många grupper finns det egentligen som heter något med Brothers?

Vem fan är Tom Fogerty? Heter han inte John Fogerty?

Denna listan innehåller en sådär där låt; En sån som bara ställer massa frågor. Happiness heter den och den innehåller en kavalkad av obesvarade frågor. Det var den som fick mig att börja tänka kring låtar med frågor i. Det liksom bara hände. Kalla de slump eller öde. Finns ödet?

När ni lyssnat klart så kanske ni kommer fråga er: Skulle det här inte vara en lista med en massa låtar som ställer en massa frågor?

Nä, det skulle det inte, men man måste ju för fan skriva något eller hur? Så nu blev det såhär. Jag ville ju egentligen bara posta en skön lista med lite motown feeling med både moderna och gamla alster. Det kan man väl få göra? 

Här är den iaf; LISTAN alltså.

Dags för Tropicalister!

Så här i tider av stor politisk polemik och uppjagade debattklimat kan jag inte annat än slå ett slag Tropicálian. Denna Brasilianska kulturrörelse som, åtminstone musikaliskt startades på sent 60-tal och leddes av Caetano Veloso, Gilberto Gil, Gal Costa, Tom Ze och galningarna Os Mutantes.

Lista här https://open.spotify.com/playlist/6Yu7kxwUMrEjYMSz88Ram8?si=U6wQA3hPTOKr7LxRrI7c-A

Som historisk backdrop var givetvis den nyinkuppade högerdiktaturen i Brasilien (1964) och allt vad det innebar i censur, kulturförtryck och nationalism som Tropicalisterna opponerade sig mot. Men även vänstern fick sig en släng av sleven. Tropicalisterna älskade Beatles, psykadelisk rock och glättig popkultur, något som verkligen inte gick hem hemma i vänsterstugorna. En klassisk konsert med Caetano Veloso, kompad av Os Mutantes på en musikfestival i Rio slutade med upplopp och regn av ruttna ägg när en arg Caetano tröttnat på burop och anklagade den till stor del vänstervridna publiken för kulturkonservatism.

Nä, Tropicalisterna var halvanarkister, antinationalister, antropofager - dvs hyllade kulturella mashups, och gillade att utmana. Det hör man ordentligt i musiken. Till skillnad från den smootha Bossanovan eller taktfasta samban är det tvära kast i musiken, inte ovanligt med oljud och andra smått störiga element och en hel del Beatles och psykadelisk rock. Dock levererad med brasiliansk finess och känsla.

Det första “officiella” Tropicalist-albumet var Tropicália: ou Panis et Circencis. Den var någon form a manifest från tidigare nämnda troppen. Veloso, Gilberto Gil, Gal Costa och Tom Ze kom alla från Salvador i Bahia, men flyttade ner till sina själsfränder Os Mutantes i Sao Paolo.

Skivan finns tyvärr inte på Spottan, men innehåller ett gäng låtar där de olika deltagarna sjunger och kompar varandra om vart annat. De olika låtarna på skivan finns mestadels utspridda på olika album, men jag vet inte vilka (om någon) är samma version som på Tropicália: ou Panis et Circencis.

Värd att nämna är även demonproducenten Rogério Duprat som producerat och orkestrerat de flesta Tropicália-albumen.

1. Os Mutantes - Ave Genghis Khan (1968)

Här är ett praktexempel på Os Mutantes psykadeliska rock. Även om gruppen gått igenom ett antal lineup-ändringar genom åren är det originaluppsättningen på denna stänkare från debutalbumet 1968, nämligen bröderna Arnaldo och Sergio Baptista samt sångerskan Rita Lee. Mutanterna lärde först känna Gilberto Gil på den en årlig visfestivalen (verkar varit en viktig företeelse i Brasilien) där Gil var en av de första som ställde upp med en rocklåt. Sedan drogs de in i Tropicalia-kretsarna i Salvador och kompade ofta både Caetano Veloso och Gilberto Gil.

2. Gilberto Gil - Dois Mil e Um (1969)

Gilberto Gil har en otroligt produktiv karriär som bland annat slutat i en ministerpost. I sina tidiga skivor - under Tropicália-tiden - är han rätt gränslös och utflippad med tydliga influenser från Beatles post Sgt Pepper. Personligen tycker jag Gilberto Gil var som bäst lite senare på 70-talet.

3. Tom Zé - Gloria (1968)

Från Tom Zé’s första skiva. Efter 1968, då Caetano Veloso och Gilberto Gil flydde diktaturen till London, och Tropicalian officiellt var över glömdes Tom Zé bort men “återupptäcktes” på 90-talet mycket pga Talking Heads-David Byrne, som har varit en stor förespråkare av Brasiliansk musik i staterna.

4. Caetano Veloso - Alfaomega (1969)

Störst av Tropicalisterna blev ändå Caetano Veloso. Även han otroligt produktiv. Med en fantastisk len röst som lämpar sig till både visor, ballader och rock. Här hör vi hans vapendragare Gilberto Gil i bakgrunden.

5. Gal Costa - Tuareg (1969)

Till sist Gal Costa, en otrolig oefterhärmelig sångerska, gör Tropicálisterna kompletta. Gal är både slipad och oslipad samtidigt. En härlig Berber-influerad låt som representerar Tropicalisternas ide om antrofagi. Låten har skrivits av brassefunkrockaren Jorge Ben Jor, som höll sig nära Tropicalisterna och spelat in diverse album med i princip alla inblandade.

6. Gal Costa - Nao Identificado (1969)

Vi kör vidare med Gal Costa. Från Gal Costas klassiska självbetitlade album som är nån form av orkestral ballad med psykadeliska inslag. Låten har skrivits av Caetano Veloso. 

7. Caetano Veloso - Eles (1967)

Från vad som kan vara ett av världens bästa skivor, Caetano Velosos självbetitlade debut, vars första spår passande nog heter Tropicália.

8. Os Mutantes - 2001 (Dois Mil e Um) (1968)

Ja detta är samma låt som Gilberto Gil gjorde i tidigare i listan men jag tycker de är så olika att båda får vara med. Dessutom illustrerar det hur vanligt förekommande det var att tropikalisterna spelade in varandras låtar om vart annat. Annars är detta ytterligare ett exempel på crazymusik från Os Mutantes, med sin folkiga vers kombinerat med psykadelisk rock-refräng. Låten är skriven av Rita Lee och Tom Zé.

 

9. Gilberto Gil - Domingo No Parque (1968)

Vad jag förstår, Gilberto Gils genomslagslåt i Brasilien, där han fick spela för hela Brasilianska folket på TV. Se nedan. Ja det är Os Mutantes som kompar.

10. Os Mutantes - Panis Et Circenses

Fan vi tar en Os Mutantes-låt till för de är så jävla bra. Och fina kleeeder har de också. Låten fanns givetvis med på Tropicália: ou Panis et Circencis. Skriven av Caetano Veloso och Gilberto Gil.

Panis Et Circences är (inte helt rättstavat) “bröd och cirkus” på latin - det man behöver ge folket för att de skall distraheras från de stora frågorna.

Hoppas ni gillade!

En guide till Berlin

Ett enkelt knep för låtar att bli innehållsrika och mustiga tycker jag är om de handlar om en särskild plats. Alla ljud, melodier, textrader kopplas till en plats som man antingen har en relation till, eller som man får en relation till genom sången. Det är nya stridigheter i Nagorno-Karabach just nu, och jag känner att jag har varit där, men egentligen har jag bara lyssnat för mycket på Einstürzende Neubatens låt med samma namn.

Hypotes: Låtar som handlar om en plats kan i tankarna förflytta en dit, utan att man nödvändigtvis har varit där. Jag lekte lite med idén redan i min lista om hur Bangkok lät 1987, nu tänkte jag försöka igen. Se den här listan som er egen lilla reseguide till Berlin.

 Listan.

Grazer Damm. Mönstergata byggd bred och fin under nazisttiden för att stå emot bombmattor och eldsvådor. Inget kul ställe att bo på om man får tro låten.

 

Tempelhof. Flygplats byggd som en tysk örn av Albert Speer, mitt i stan. Nu ett strövområde som inbjuder till lek, motion och nationalistisk iver.

 

Neukölln. Jag känner en som varit där.

Alexanderplatz. Centrum för filmen "Berlin Alexanderplatz" av Rainer Werner Fassbinder. Förmodar jag, jag har inte sett den. Det är världens längsta långfilm på saftiga 902 minuter. Jag försökte läsa boken en gång, men det var omöjligt.

Volkspark Fredrichshain. Här har jag varit med han som varit i Neukölln. Inte mycket att se.

Tiergarten. Känd från Wim Wenders film "Himmel über Berlin", där ängeln Damiel blickar ut från Siegessäule och sedan blir kompis med Peter Falk, som annars spelar TV-detektiven Columbo.

Kreuzberg. Hamnar man inte här på sitt besök i stan gör man fel. Försök inte handla vinyl här, priserna är hemska.

Prenzlauer Berg. Från intellektuellt område i DDR till konstnärs- och ungdomsområde till svindyrt höginkomsttagarhak. En korv på Schönhauser Allee är obligatoriskt. Min favoritskjortaffär låg i närheten men den har stängt.

Låt oss fokusera på Depeche Mode

 

Ok, så Depeche Mode-fokus-krigarna är färdiga med sitt uppdrag. Efter 14 studio-album är vi nog lite utmattade, men här kommer en destillerad sammanställning av gräddan.

Nedan följer lite kommentarer ifrån maffian, album för album, men..

 TLDR - Listan

--

Speak & Spell

Anders L - "Egentligen borde jag hata allt på denna skivan, med tanke på den löjeväckande produktionen, skrala arrangemanget och amatörmässiga sången - men det gör jag inte. Många låtar är helt enkelt för bra och arrangemanget håller sig på rätt sida charmgränsen."

Vinnarlåt: Photographic

Jonas - "Detta är en av mina all time favourites av Depeche. Hur kan den komma bredvid förra bottennappet? Avskalad men mäktig"

Pontus - "Lite mer intressant och mörkare. Suggestiv. Låten är i vanlig ordning rätt simpel (Särskilt vers/melodi)  men räddas av arrangemanget och stämningen. En av de bättre på skivan trots sned-sång delux"

A Broken Frame 

Gugge - "Både steg fram och bak. Jag gillar Martin Gores kompositioner men Dave Gahan får sjukt mkt bakläxa på falsksång. Omslaget är så snyggt! Vänsterimagen har kickat in, dock inte i texterna.."

Vinnarlåt: Nothing to Fear

Anders J - "Åh, den här har gått varm! Min favvo-instrumental och lätt med i top 10 DM all time. Låten har cementerat fast en svårdefinierad känsla av mystik, oro och förväntningar"

Pontus - "Instrumentalt. Doftar FastTracker och gammal Amiga-demo. Helt ok melodimässigt, men egentligen inte mycket att hänga upp i julgranen. Det bästa med låten är kanske att ingen sjunger"

Construction Time Again

Anders J - "Läste på wikipedia att Martin Gore varit på en Einstürzende Neubauten konsert innan de började jobba på den här albumet och det märks på temat! Dock känns det nästan lite kitchigt, 'Nu skall vi leka lite industri och göra låtar med hammarslag och sånt!'"

Vinnarlåt: Everything Counts

Jonas - "Mäktig. Den hade nog tjänat på lite fläskigare produktion, man hör ju hur fet den är live"

Anders L - "Jag är nästan 100% säker att detta är Depeches bästa låt även om jag hört ca 10% av deras katalog, inkl inledningen på denna fokuslista.Sånt jävla drag, olika fina sektioner i låten, synthsolot! och “turning point in a career”, “it’s a competitive world” som slängs ut. Nä 10/10 på denna låten"

Some Great Reward

Jonas - "Likadan skiva igen. Några bra, några dåliga och något direkt kriminella av Martin Gore."

Vinnarlåt: People are People

Gugge - "Lite uttjatad denna med, dock känns det gött att den var en hit trots långa okonventionellt instrumentala partier mitt i låten. De har dragit på alla industriella växlar på denna plattan no doubt. Fint outro"

Anders L - "Klassisk gnisselinledning. Lite uttjatad men helt klart en bra låt"

Black Celebration

Pontus - "I linje med titeln känns den rätt 'mörk'. Ganska stark och ganska jämn skiva! Flera riktigt bra låtar (och några halvdana)Tycker att dom börjar hitta hem till sitt sound. Mer arena och depp. Körerna/sångproduktionen är mycket tightare och snyggare. Inte 100% överens med soundet alltid, men det blir bättre"

Vinnarlåt: Stripped

Anders J - "Så snyggt att bygga låten på en ned-pitchad motorcykelmotor! ZZ-top måste vara avundsjuka! Snyggt outro också!"

Gugge - "Wow, sticker ut i en klass för sig på denna skivan helt klart. Personlig favorit utan tvekan. Gillar till och med att han kör samma verstext två ggr. Finns en hel del låtar av andra artister där de gjort detta med framgång"

Music For the Masses

Pontus - "Väldigt jämn men rätt dyster historia. Dom mer naiva och charmiga elementen är helt utraderade. Istället får man lite mer safe:a arr med fm-piano och mycket reverb. Mycket samplade instrument, vilket ibland får mig att fundera på hur låtarna hade låtit med riktiga instrument..."

Vinnarlåt: Never Let Me Down Again

Anders L - "Otroligt mäktig inledning. Synthig och poppig samtidigt. Känns som låten är 80% från en riktigt dänga, men slår inte riktig in spiken helt. Men en stark låt!"

Jonas - "Urstark öppning. Här finns ju något som liknar riff, och härlig melodi. Både vers och refräng levererar. Så mustigt och svulstigt. Jag vill vara en av de 60 000 i publiken som står och vevar!"

Violator

Rikard - "Okej, Violator var ganska bra överlag"

Vinnarlåt: Enjoy the silence

Rob - "Ord känns överflödiga (pun intended). Tveklöst deras kanske största kommersiella hit ..Lustigt när jag tänker på det, jag har sett dom live typ fyra gånger tror jag, men har aldrig hört dom själva sjunga refrängen en enda gång. Det tar alltid publik-havet hand om."

Jonas - "Inget mer att säga här"

Emil - ""

Songs of Faith and Devotion

Pontus - "Lyssnar på låtarna…Hmmm..Är det något religiöst tema? Kollar titlen på skivan igen. Ah. Makes sense. En klart intressant utveckling som band. Mycket mer rockigt och live-aktigt sound"

Vinnarlåt: In your room

Anders L - "Känns som att Sneaker Pimps har denna låten som förlaga för hela sitt band. Låten sitter inte riktigt ihop men jag tycker den pekar i en spännande riktning"

Emil - ""

Ultra 

Anders J - "Nu närmar vi oss okänt land!"

Vinnarlåt: It's no good

Jonas - "Fan vilken radiorökare detta var. Ett tag spelade de knappt något annat på radio, detta var typ var fjärde låt. Jag tycker den är fet"

Pontus - "Ganska bra hit, men är inte jätteförtjust i arret med dom svepande rymd-padsen. Tycker faktiskt hela prodden låter lite tunn. Sänk padsen, upp med basen. Svagt avslut och kass fade som vanligt"

Exciter

Anders J - "DM på 2000 talet, hur kommer det här gå!?"

Vinnarlåt: Dream on

Anders L - "Ganska spännande låt. Skivan börjar bra. Bra mix mellan akustisk gitarr och elektronisk ljudbild"

Pontus - "Är det en grej att det måste vara en låt med bluesig-gitarr a la Personal Jesus på varje album? Lite formulär varning. Fina trummor. Lite sköna subtila synthljud. Låten är iofs. faktiskt inte så tokig. Klart godkänd!"

Playing the Angel

Rikard - "För min del är detta det sämsta de gjort enbart baserat på att jag hade så satans tråkigt när jag lyssnade"

Vinnarlåt: Precious

Pontus - "Stark låt som känns extremt mycket Depeche formulär A. Kanske inte det mest originellaste i katalogen, men den melankoliska melodin och hooken är kalas"

Rob - "Helt enkelt en bra synt-låt. Dave på bra nivå, märks att han jobbat på stämman sen knark-åren. Bra ljud-prod och fina slingor"

Sounds of the Universe

Pontus - "Retro-feeling, Gore har dammat av analogsyntharna från 80-talet. Soundet på skivan är klart roligare och mer personligt än förra skivan."

Vinnarlåt: In Sympathy

Anders L - "Fortsatt trevlig synthljud och trummor. Det är ett lyft på denna skivan. Återigen förvånansvärt bra och poppig sång. Låten kunde lätt ha gjorts av nått ungt hippt synthpop band med Alexander Bard som låtskrivare. Stark!"

Jonas - "Gitarren börjar kännas enligt formulär 1A. Men göttig elektronik, bra melodi i sången i versen. Refrängen inte lika bra. Men jo, detta är rätt bra"

Delta Machine

Pontus - "Tråkigare ljudbild än förra skivan vars retro-vibe ändå funkade rätt bra. Detta känns överlag förutsägbart, återanvänt, modernt och ganska tråkigt"

Vinnarlåt: My Little Universe

Anders J - "Fin avskalad ljudbild och är det en 303:a som letat sig in i slutet!? Hemskt reverb på den men en A for effort!"

Anders L - "Nu börjar det bli minimalistiskt på riktigt. Det är fan rätt najs. Mullrande fin bas efter 1:30"

Spirit

Pontus - "Lite autopilot och inte så många överraskningar. Men ändå relativt habilit. Tycker att produktionen/arren är ok, men kanske inte jättespännande. Tycker ändå plattan är en step-up från förra skivan"

Vinnarlåt: Cover me

Anders J - "Hoppades på en björk-cover här men det var det inte. Snygg slideguitar eller vad det är, lite Albatross-vibbar. Trist sång men spottar upp sig i slutet med 4/4 och arpeggiator"

Rob - "Jäkligt trevliga slingor. Särskilt mot slutet. Lite JMJ varning. Helt ok text också. Men Dave verkar ha tappat gnistan"

Neggo-reel

Anders J (Speak and Spell, "This aint no disco") - "Har inte reflekterat över hur kass sång det är, Dave låter som en sur muttrande fotbollshulligan."

Gugge (A Broken Frame, A Photograph of You) - "Herregud... saknar nästan Vince Clarke nu"

Jonas (Construction Time Again, "It Doesn’t Matter") - "Det här är ju inte ok. Alls"

Jonas (Some Great Reward, "If You Want") - "Släpigt och mögigt"

Anders L ((Black Celebration, "World full of nothing") - "Lite halvvissen ballad"

Pontus (Music for the Masses, "Little 15") "Tja, det detta var inte så kul. Trots orkesterpukor. Ogillar texten. Slutet skrattretande jättedåligt. (Men ingen fade i alla fall)"

Anders J (Violator, "Blue Dress") - "Sämsta klänningen hittills, lyssnar mycket hellre på Dressed in Black eller New Dress alla gånger, tråkigt tråkigt"

Pontus (Songs of Faith and Devotion, "Get Right With Me") - "Scratching, fräscht. Not. Fast det var det såklart ’93. Ännu mer pekoral-religiös-känsla. Hemskt grötig produktion"

Jonas - (Utra, "Jazz Thieves") - "Tänker inte ens kommentera"

Anders L - (Exciter, "Comatose") - "Denna passerade in i ena örat och ut ur andra utan att göra något som helt intryck"

Rob - (Playing the Angel, "Macro") - "Meh.. Jobba lite hårdare, ni är miljonärer"

Pontus - (Sounds of the Universe, "Peace") "Tyvärr är låten ganska hemsk, särskilt refrängen"

Anders J - (Delta Machine, "Slow") "Ja, det var ganska slött och ointressant"

Jonas - (Spirit) - "Vilket skitalbum att sluta med. Som än ännu blekare kopia av förra skivan. Så trist"

Over and out.

I mitt blod.. flyter blod..

 

Med halva mig tillhörande balkan, och troligen med lite judiskt, ryskt och zigenskt blod i mig så är det fanemej på tiden att utsätta er för lite sköna toner ifrån lite söderut.

Här finns det både up-beat och värmande harmonier. Perfekt för att stävja höstens kyliga analkande.(perfekt för att steka kött till också, extra färg på den där biffen!)

Ska inte gå in på artisterna eller låtarna särskilt mycket, men varför inte några trivior:


- "Bubamara" betyder nyckelpiga, och det innebär tur och framgång när dom besöker ens hus (därav fest-stämningen).

- "More Sokol Pie" skrevs på 1800-talet. Betyder i runda slängar "jag ser en falk dricka".

- Tro det eller ej, "Balkan Beat Box" är ett Israeliskt band, med vad det verkar som, en fäbless för balkan. Dom gör det ganska bra får man säga. På "Bulgarian Chicks" lyckas dom t.o.m. få med den klassiska bulgariska mikrotonala stämsången (pga av den dissonanta känslan lätt att missta för sur-sång).

- "Dorogoi dlinnoyu" är faktiskt originalet. Gene Raskin omsatte den med engelsk text och då blev det vad vi alla känner igen som "Those Where the Days".


Well, ha en fin fredag. Smaklig spis gott folk!

Добродошао си

Nu kommer årstiden för kontraster, årstiden då man lätt vandrar in i andra världar. Då gränsen mellan dröm och vakenhet är tunn. Välkommen och träd in i denna skumt belysta sammetsgardinsinsvepta, cigarrinrökta källarklubb. Beställ vad helst ni önskar i baren av teak, rött läder och mässing. Slå er ner. Här finns allehanda drycker. Till och med det ni endast kan fantisera fram, röksaker likaså. Vänligen bidra gärna till den tunga dimman.

 

 Slå er ner i en fåtölj och följ rytmen från pianot som står på den låga scenen framför er eller spela lite biljard lite längre in till höger. Idag bjuds det på, Scott Bradlee's Post Modern Jukebox med gäster.

 

Musikaliska storverk arrangeras om och förflyttas till en tid sedan länge förfluten. Ni kommer få höra ett urval av deras bästa covers med instick av favoriter som Clownen Puddles från Puddles Pitty Party med sin starka och melankoliska röst.

 

 Hailey Reinhart kommer att lysa upp denna mörka muggiga lokal tillsammans med Lavance Colley som två starka limelights.

 

 En liten varning! Stepp kommer att förekomma, framfört av allas vår Sarah Reich.

 

Mäktiga Miche Braden kommer att lyfta er till skyarna och Ariana Savalas kommer att vissla som en vårkåt koltrast.

 

Mycket nöje mina vänner och när ni träder ut till den verklighet som tunn och skir hägrar utanför insup då de starka färger, doften av fuktig mull och ljudet prasslande löv i vinden. Doften av dagg hänger tung när solen långsamt sneglandes stiger över jordens krön för att belöna oss med ytterligare en bitterljuv dag. När vi träder ur den muggiga gamla klubben inrökta och runda ur fötterna. Varmt och kallt. Ljust och mörkt. Fuktigt och rått. Tungt och friskt. En dramatisk tid som kräver spegling i dramatiska kontraster. Lev väl. Njut som om varje dag är er sista. Snart dör grönskan och då föds något nytt. I detta mörker kommer vi åter att ses mina musikälskande eterpolare och, ja då ska jag bringa er ljus. Ljus som skulle blända självaste Orion uppå sin himmel så klar. Tills dess.

 

Adjö för denna gången.

På återseende!

 

Här är Listan:  Covermania

A Little Bit of Kurt

A Little Bit of Kurt (1995 till 2020)

Tjena kompis! Du, kom hit. Slå dig ner, sätt dig här en sekund. Säg mig: När lyssnade du på Post-Bop senast? Kan du svara på det? Vocalese? Lite mysig Contemporary Jazz Vocals? Då är det dags. Nu ska det tamigfan bli en Kurt Elling-lista.

Jag snubblade över Kurt Elling första gången fredagen den 28:e januari 2011. Skavlan satt och gaggade på tjock-tv:n i det kombinerade köket och umgängesutrymmet i en studentkorridor på Vildanden i Lund. Det där köket alltså, jeesus. Om väggar kunde tala så skulle hela byggnaden gå i psykoterapi: flertalet gånger såg jag ostyckade, råa kycklingkroppar ligga framme på köksbänken under en hel helg och jäsa i väntan på att tillagas. Det fanns åtminstone ett frysfack (typ 20 cm högt, oklart djup) som var helt och hållet igenfrostat med bara ett litet plastpåsehörn som stack fram och vittnade om att livsmedel eventuellt fanns inkapslade i permafrosten. Knivarna var så slöa att det inte längre gick att urskilja vilken sida som var avsedd att skära med. Hur som helst, skit i det där köket. Eller, alltså, det besöktes ändå bara på grund av en gammal flickvän till mig. Nåja: Skavlan stod på. Någon amerikansk kille satt med i ringen av samtalare i en konversation som uppenbarligen inte var lika minnesvärd som det som skulle komma härnäst: Amerikanen reste sig upp och makade sig bort till scenen. Tillsammans med den danska institutionen Klüvers Big Band rev han av en jazzig, post-bopig (vad det nu innebär, det verkar vara en oerhört bred genre, men säkert) cover på Norweigan Wood. Jag var absolut mållös. Ett av de där oskattbara ögonblicken då man golvats av en musikupplevelse. Och namnet på musikern var därmed tatuerad på hjärnbarken: Kurt. Elling.

Kurt Ellings stämband har bredd. Han växlar mellan ömmaste mjukhet och öronbedövande styrka, mellan utdragna toner och tjackad staccato, mellan fyra oktaver. Det är egenskriven text till nykomponerade arrangemang. Jazziga covers på gamla och nya klassiker. Text framförd över improvisationer, med andra ord det som kallas vocalese om jag förstår saken rätt. Just vocalesen är kännetecknande för Kurt. På många sådana spår krävs stundom en tungvrickande fart i uttalet för att hinna få in alla stavelser till en melodi som inte primärt är ämnad att härbärgera sång. Jag kan misstänka att somliga hatar det eftersom det nästan låter som en parodi på jazz. Själv ryser jag av njutning.

Till den här listan har jag valt ut ett spår vardera från tio Kurt Elling-plattor i kronologisk ordning, från hans skivdebut 1995 (Close Your Eyes) till den nyaste skivan från april i år (Secrets Are the Best Stories). Redan 1995 skrevs recensioner kring vilken lovande men ännu ofullbordad artist Kurt var. Med The Messenger (1997) fullbordade han sitt öde och albumet blev besjunget av en bred hyllningskör. Flera plattor har därefter lovprisats såsom Man in the Air (2003), Nightmoves (2007) och The Gate (2011). På de två senaste plattorna The Question (2018) och tidigare nämnda Secrets Are the Best Stories har Kurt anlagt mer av en samhällskritisk och politisk ton vilket givetvis har upprört en beskärd skara lyssnare. Själv hade jag nog uppskattat greppet om det inte varit så pass vagt och löst sammansatt. Men musiken är det inget fel på. Så njut nu: kanske inte alltid Easy Listening men alltid av riktigt hög kvalitet. 

Listan: A Little Bit of Kurt

oskalad göddig™ electro

Börjar med ett citat av Martha Hipley om att skala upp med hjälp av teknik (som i en startup):

"but scale these days doesn’t really happen without inflated investments, and aggressive hiring, and neglecting things like user safety and customer service in favor of cranking out new features ...  I’ve been thinking a lot about how to un-scale technology. are there creative ways to make things that are accessible and that matter deeply to a few people? can that be as “worth it” as reaching millions?"

Såklart! Om de få människorna är musikveckobloggens lyssnare! Så denna fredag tar jag mitt ansvar och oskalar! Visserligen är listan som mina flesta andra listor skulle jag nog säga. Noga utvalda låtar (nåja) utan något annat semantiskt sammanhang än att de alla faller mig i smaken och som jag tror att ni också gillar eller hatar. Det blir i stort sett per automatik electro, men genren är användbart vag i sådana här sammanhang.

Hoppas att ni gillar't! :)

L I S T A

Hel- och halvballader från 90-talets Uvesa

Ok kort varsel men jag hittade en påbörjad lista i mina gömmor som jag hastigt och lustigt fyllde på till att täcka minimikraven. Inte helt nöjd men valde hel och halvballader från nittytalets uvesa. Inleder och avslutar med mina dåtida favoriter The Posies och mittemellan lite skön grungesörja.

Listefar

Davids Sketna Projektorer

Denna veckan blir det axplock från en liten udda fågel, bandet Dirty Projectors.

Om det finns något jag gillar så är det eklektiska artister: Band som inte begränsar sig till en stil eller genre, utan vågar experimentera, byta spår och blanda influenser vilt. Dirty Projectors är ett sådant band: Dom har rört sig obehindrat mellan artsy indie, progg-rock, folk, pop och R&B. Men trots att bandet konstant utvecklas och att dom nyttjat många vokalister och medlemmar över åren är det ändå omisskännligt samma band.

…Sannolikt för att bandet framförallt är frontmannens, producenten och geniet David Longstreth projekt. Det som är lite roligt är dock att han låter de andra i bandet få ta mycket plats och även sjunga lead. Trots detta finns det i min mening ingen annan som låter som Dirty Projectors. Dom har ett odistinkt men ändå genomgående sound. Något jag tror attribuerar mycket till melodierna och sång-arrangemangen som ofta är väldigt komplexa och unika. Ska man likna bandet vid något annat så blir det nog Talking Heads. Inte för att dom låter så lika utan för att jag kan se likheter mellan Longtsreth och Byrne. Det finns en stor dos avant-gardism och experimentlusta. Båda David:arna har dessutom rätt udda unika sångröster och gitarrstil (fast Longstreth är mer träff och tonsäker). Dom har sammarbetat vid ett tillfälle.

Dirty Projectors är inte alltid lättlyssnade och gränsar ofta till det pretentiösa, men ge det lite tid, det här är ett kul och originellt band om man ger dom chansen.

Here ya go:

https://open.spotify.com/playlist/1v8Y0psrtz4rbMMRrQCNJr?si=C1pQUlj-SKyjU6Jf1RpuRQ

Om låtarna:

Kanske var det så att David kände sig lite splittrad efter uppbrottet?

1. Up In Hudson [2017]

En låt som avhandlar break-uppen med Amber Coffman, som var Davids partner, tillika sångerska och gitarrist i bandet 2006-2013.Den självbetitlade skivan där låten återfinns på är mer eller mindre en solo-insats där David lär har varit inspirerad av bl.a elektronisk musik. Även hip hop och Kanye West, som också är namedroppad i texten. Älskar framförallt introt med körsången och blåset på den här låten, som är helt utsökt. Lyssna gärna på Song Exploder avsnittet om denna låten. 

Dirty Projectors såg precis ut som man förväntar sig ett indie-band skulle se ut 2009, anno 2009.

2. Cannibal Resource [2009]

Från Bitte Orca, skivan jag först hörde med bandet. Det som först attraherade mig var Longstreths väldigt o-ortodoxa gitarrspel och det komplexa körharmonierna som här sjungs av exet Amber Coffman och Angel Deradoorian (Vilka även spelade gitarr resp. bas i bandet). Amber och Angel pryder öven skivomslaget. Det är spretigt och lite udda och jag älskar det.

When in doubt konsultera Maos lilla röda.

3. Overlord [2020]

En ganska ny singel med nya bandmedlemmen Maia Friedman på leadsång. Här är en mer akustisk och organisk sida av Dirty Projectors, med ståbas och akke-guror. Ändå hör man klart dom harmonier som är är unika för bandet. Tycker att sångmelodin är väldigt vacker och den 3-stämmiga körsången är löjligt snygg. På de 2 EP:n som släppts i år är det hitills tjejerna i bandet som står för sången – och vad jag hört är det tanken att alla 5 bandmedlemmar ska få en ”egen” EP under det gemensamma bandnamnet. Kul demokratiskt (?) koncept.

Om ditt handeldvapen sakar avtryckare går det ganska lätt att hitta reservdelar. Tex. på Ebay. Detta är en avtryckare som passar till en Colt 1911. 

4. Gun Has No Trigger [2012]

Körerna bygger upp en härlig dynamik i denna låten. Vid första öronkastet (ett begrepp jag myntar nu) kan man få för sig att Longstreth sjunger lite ”Håkan Hellström-illa”. Jag är 100% säker på att det är medvetet och han låter sin röst brista med mening för att skapa spänning och friktion. Den här snubben lämnar inget åt slumpen. Diggar den minst sagt intrikata sångmelodin, men även basspelet är väldigt skönt på detta spåret. 

Kööörigt värre med så många begåvade sångerskor i samma band.

5. Lose Your Love [2020]

En till låt från i år, nu med Felicia Douglass på leadsång. En mer Soul-poppig låt, men som fortfarande låter Dirty Projectors. Mycket tack vare kör-harmonierna. En genre jag normalt inte är så intresserad av men tycker detta är väldigt snyggt och välproducerat. Och tycker att man lyckas effektiv undvika musikaliska klyschor som jag normalt förknippar med modern R&B. 

Det vore väl inte fel med en egen liten bubbla eller två? Detta är framtiden, mark my words.

6. Little Bubble [2017] 

En till låt från det självbetitlade ”göra-slut-albumet”. En rätt sentimental och emotionell R&B ballad med full-on stråkar och piano som dominerar. Fint och en helt annan sida som visas upp. Tycker speciellt om den intima refrängen och sparsmakade och härligt släpiga rytmen.

Dave bär Amber. Det är Nat som bär Deradoorian.

7. Useful Chamber [2009]

En rätt udda låt som är lite svårt att genrébestämma – vilket gör den så intressant. Här blandas friskt pop med folkig akustisk gura, nästan rap-liknande stick, körer och en stenhård och totalt kaotisk indierock refräng. Är det progg-rock? Isåfall låter det inte som något annat i den genren. Förstår om man tycker att det är för knasigt, men hejsan, vilken dynamik. Jag uppskattar lite tuggmotstånd. 

Amber sjunger om dom tjusiga Socitetsdamerna. Jag fattar liksom check out those asses! 

8. The Socialites [2012]

En låt med exet Amber Coffman på sång. En helt fantastisk sångerska som även jobbat med Snoop och Major Lazer. En tjusig och väldigt intrikat sångmelodi. Tycker att det mycket man hör på radion nuförtiden lider av Rihanna–atononal sång: sångmelodier som är typ 2 toner. Detta är rena rama motsatsen. Försök sjunga med så fattar ni.

Den kvinnliga motsvarigheten till Hanson – Syrrorna Haim, står för körerna på That's a Lifestyle.

9. That’s A Lifestyle [2018]

Skivan Lamp Lit Prose var lite av en återkomst till indie band-soundet med mer körsång. Som gitarrist är jag djupt fascinerad på hur man skriver en vers som denna. Känns så oförutsägbar. Även sång-arrangemanget på refrängen är klart udda. Lamp Lit Prose har många fina samarbeten på den här låten är det Haim och på skivan hörs bla. också gästspel av Robin Pecknold från Fleet Foxes.

Man vet att man står högt i indie-kurs när Björk vill jobba med en.

10. When the World Comes to End [2011]

Från en EP där bandet samarbetat med Björk. Låten som har ett väldigt enkelt arrangemang är en av flera som inkluderar den gamla sång-tekniken ’hocketing’ från 1400-talet. I princip är det när tonerna i en melodi eller ackord distribueras över flera instrument eller röster. Även använt flitigt av mitt gamla favvo-prog band Gentle Giant.

BONUS VIDEOS:

En live-hemmifrån video från i år. Innehåller en jättefin version av Lose Your Love med akustiskt gitarr och demonstrerar fint tonsäkerheten hos tjejerna i bandet. 

NPR Tiny Desk spelning från 2018 med mer fokus på David Longstreth. Rekommenderar verkligen Tiny Desk, finns många bra artister att kolla in. 

Kortfilmen ”Hi Custodian” - En lätt surrealistisk musikvideosamling från Swing Lo Magellan [2012] med det ”gamla bandet”. Pretto-artsy, men snyggt och många bra låtar!