Året i backspegeln

Anno MMXIV

Gott Slut! Jag inser att få kommer lyssna på denna lista på jullovet. Men here we go anyway.

Med så få dagar kvar till nyår så tycker jag att det är hög tid att försöka summera musikåret. 

Dvs. Artisterna, plattorna och låtarna som jag lyssnade på, under året som varit.

En insikt när jag satte ihop listan, var att jag nog anser att 2014 inte utmärker sig som ett speciellt starkt eller viktigt år musikaliskt (för mig).  Det har dock självklart funnits ett och annat russin i kakan. Enjoy!

http://open.spotify.com/user/malignatius/playlist/3o7Y7bfzWpXGHRc8yqwar0

Lite om låtarna:

Vi inleder med norrmannen Sonder Lerche’s dänga Bad Law. När låten "Two Way Monologue" kom 2005 gick den rakt in i mitt hjärta och jag älskar den fortfarande. Tyvärr dröjde det tills i år innan han släppte något lika bra. Det rör sig om melodisk indiepop i samma kaliber som Wannadies, Eggstone och Cardigans -  en genré som jag verkligen saknar.

Bad law är svängig, catchig och stundtals riktigt stökig. Jag gillar verkligen kontrasterna mellan det dansanta disco-svänget och den frustrerande gitarren som bryter av.

Trots skilsmässa, glad som en Lärka.

Timber Timbre var som kanske bekant med även på mellotronlistan. Och detta är utan tvivel ett av mina mest spelade album från i år. Här kommer ytterligare ett spår med tidigare nämnda instrument från en som sagt väldigt jämnbra platta. Hot Dreams. En liten rolig detalj att vara uppmärksam på: Låten går i 3/4 men under sax-solot på slutet läggs det till ett taktslag var takt. Kul om man gillar att räkna lite.

Mindre muntert i Röda rummet.

Jag erkänner. Jag lyssnade aldrig på Pavement på 90-talet när det begav sig. Istället upptäckte jag Steven Malkmus långt senare bla. genom suveräna soundtracket till Bob Dylan filmen I'm not there 2007. I år har jag verkligen rotat mycket i Steven's arkiv och upptäckt att han faktiskt många bra soloalster på sin meritlista. Från årets skiva var det tom. svårt att välja en låt eftersom jag hade så många favoriter. Det blev till sist Chartjunk, mest för det fina blåset.

Indie veteranen Steven lånar looken från Angus Young.

The War on Drugs lär vara med på en och annan hipster-recensents topplista. Med all rätt. Det är rätt bra skit. Singeln Red Eyes låter lite som en en indie version av Dire Straits fast med med kraut-rock driv -  det funkar förvånansvärt bra.

Mark Knopfler wannabe.

Beck har kanske som artist passerat bäst före datum? Jag har aldrig varit något jättefan av varken Loser eller hitskivan Odelay som är lite för tokroliga för min smak. Däremot har Beck en mer akustisk, "Americana sida" som IMHO är underskattad. Plattorna Sea Change, Mutations och årets Morning Phase är alla väldigt solida och trevliga. Som skivan antyder rekommenderar jag den till morgonkaffet. Blackbird Chain är ett finstämt spår som växlar fint mellan 4/4 och 3/4. 

44 årig scientolog men ser mer ut som en 16 årig Amish.

Söker man på Herzog på Spotify dyker det upp flera band under samma artist. Det Herzog jag gillar är ett amerikanskt garage-rock band som verkligen gör mig nostalgisk, för detta låter ungefär som i replokalen ’95. Det är lite opolerat punk-poppigt, i samma DIY anda som Weezers 2:a platta Pinkerton. Var fan är folkölen, boys?

Cigaretter och motorcyklar. Det här är farlig musik.

Ray LaMontagne är någon form av retro-trubadur. Dan Auerbach från Black keys har hållit i spakarna och det låter ömsom soulig singer-songwriter ömsom psykedelisk 60-tals-nostalgia.
Första låten på senaste plattan, Lavender, är en uppenbar Tomorrow Never Knows flört. Och ärligt talat är det lite svårt att avgöra om det är genuint eller bara pastisch. Den har oavsett spelats flitigt i år av mig. Jag är ju svag för sånt där. Nämnde jag att det dyker upp mellotron på vissa spår?

Som väntat, skägg och hatt.

Jag vet nästan ingenting om Lapland (artisten, inte landskapet) Jag antog först om att det rörde sig om en Svensk förmåga, men det visade sig att snubben är från Texas. (Bandet Texas var däremot från Skottland.Bandet Aberdeen är dock från Boston. Och så vitt jag vet var även bandet med samma namn därifrån. Förvirrande?) Vad jag vet är att jag verkligen gillar skivan som jag snubblade på av en slump på Spotify. Låten Metal Lungs är lite soft drömsk folkpop med galopprytm, i lite samma anda som Bon Iver? En väldigt förtjusande melodi.

Cowboy-same?

Les Big Byrd är Teddybjörnen Jocke Åhlunds kraut-band och i min mening betydligt bättre än något som Teddybears har släppt de sista 15 åren (minst). På detta spår, det mest poppiga på skivan, gästsjunger frontmannen från Brian Jonestown Massacre på bruten engelska. Han sjunger för övrigt även på svenska på första spåret på deras senaste skiva som faktiskt även den är helt ok när man är sugen på lite retro-psychadelica med stundtals ostämda gitarrer. Låten är kanske inte helt representativ för skivan är mestadels instrumental, men den har fastnat.

Back to Bagarmossen. Stylisten hade semester.

Fiol-virtuosen Owen Pallet - AKA Final Fantasy var enligt Spotify min mest lyssnade artist.
Det var också den skiva jag hade mest förväntningar på. 2009's album Heartland var utan tvivel det årets bästa. Uppföljaren från i år In Conflict är kanske inte riktigt lika stark, men det finns ett och annat gulkorn på skivan. Heartland var episk med stora orkesterarrangemang, In conflict är bitvis ett nästan ibland pinsamt intimt album med mycket trevliga Arpeggio-synthar. (Signerade Brian Eno såklart). The Passions avslutar listan och är kanske inget spår för homofober. Vid lämnar det där.

Det blev en platta trots att han turnerade med Arcade Fire och skrev soundtrack till "Her" i år.

Album som förtjänar hedersomnämnanden: 

Ryan Teague - Block Boundaries. Detta är en grym skiva. Smärtar att han inte fick komma med. Men det är för svårt att välja ett spår. Ryan lär återkomma i en annan playlist inom snar framtid.

Belle Brigade - Just because Stabil softock från John Williams barnbarn. men långt ifrån så bra som debutskivan. Tyvärr lite för harmlöst men väldigt kompetent.

2 Bears - The Night is Young. Samma kritik som ovan. Föra skivan var grym. Den nya "bara" bra. Men vill man ha lite go brittisk house finns det inget bättre alternativ.

Aphex Twin - Syro. Man väntade sig det oväntade - och så lät det precis som det brukar. Så när som på ett spår, Aisatsana [102] som också var det bästa. Fågelsång > Drum n Bass.

Chromeo - White Women Dom här killarna vet vad dom håller på med. Svänger som vanligt, men lite tröttsamt i längden. Det låter som det brukar dvs.

Foster the People - Supermodel: Känns som ett college-band. Pumped up in Kicks från förra var onekligen en hit och faktum är att senaste plattan har en del bra låtar den med. Jag gillar 80 tals blåset på Best Friend och tropicopop vibbarna på Are You what you want to be. Feel good musik.

Todd Terje - It's Album Time: Årets bästa skivnamn? En skiva som för tankarna till Giorgio Moroder och bilspelet Outrun. Riktigt bra. Men jag hade redan en Norrman på listan, det fick räcka.

Conchita Wurst - Rise like the Phoenix. Tro det eller ej. Jag följer Eurovision slaviskt. Och för en gångs skull vann rätt låt. Det är episkt, svulstigt och hen är en fantastisk sångar/e/ska. Har ni mot förmodan missat den finns den nedan:

Little Dragon - Nabuma Rubberband Bra jobbat från göteborgarna även i år. Jag gillar bandet men har nog inte lyssnat tillräckligt mycket på dom för att dom ska få vara med. Klapp Klapp har ett grymt intro.

Babymetal - Babymetal Låten Gimme Chocolate!! var året mest oväntade. Detta är så bizzart och catchy på samma gång. Jag borde inte gilla det. Allt talar emot det. Men det är något demoniskt, hypnotiskt som uppstår i kontrasten mellan manga och metal. Har ni inte sett videon så ska ni göra det. Nu.

God Jul!

Lågpassfilter och chaining (utan James Blake!)

Ja, det är kanske inte den mest sjungande rubriken.
En samling låtar med mycket saker som händer sub 100 Hz eller något.
Men med en twist! Inte en enda låt med James Blake!

Web Uniform Resource Identifier
Spotify Uniform Resource Identifier
Inbäddat:

Piano punishers

En lista med folk som slår hårt på pianon ( samt några få som är lite snällare mot tangenterna).
spotify:user:ndesh:playlist:1cQPnkIgJzb1eFpWAt2w5A

Den lugna sidan av The Doors

All respekt åt Doors-klassiker som Break on Through och Light My Fire, men deras lugna sida är det som alltid legat mig varmast om hjärtat. Dagens lista är en liten kryddburk med några av mina Doors-favoriter.


Door-spot

Door-web

F*ck it all

Melankoni och grådassigt väder. Världen är skit.. Då passar det bra med lite dysfunktionell musik att peppa upp sig med:
http://open.spotify.com/user/evil.irish/playlist/5624J3FjY1jzjYkgA3Zi2P
spotify:user:evil.irish:playlist:5624J3FjY1jzjYkgA3Zi2P

80-tal igen

http://open.spotify.com/user/andershaverdal/playlist/7ygK7C3yDZIw2fsvQQXNcs

Rent musikaliskt är 80-talet kanske det mest bespottade årtiondet. Jag har själv rynkat på näsan mer än en gång då jag blivit inbjuden till fest med "80-tals tema" eller suckat högljutt då dansgolvet börjat jubla över Samantha Fox - Touch Me.

Nu, ca 30 år senare har jag äntligen fått tillräcklig distans för att revidera den bilden. Och det verkar inte bara vara jag, med tanke på flera av listorna på Musikveckor.

Om man gräver sig förbi det översta lagret av Tracks-hits och Top Gun-soundtracks hittar man en mycket spännande musikkatalog. Man ser en nedbrytning och refaktorisering av musiken från 70-talet (Punk, Disco, Funk, Soul, Krautrock, Glam rock, ...) och nya uttryck uppstår. New Wave, New Romantic, Post-Punk, Italo-disco, etc, etc. Vi har tittat på delar av detta i tidigare listor.

Denna lista fokuserar på Europa, med visst fokus på Storbritannien.

1. No GDM - Gina X Performance

2. Nice Mover - Gina X Performance

Jag tycker detta är två riktigt feta låtar. De representerar det jag tycker bäst om i New Wave/Postpunk. Straight-forward sväng, inget jävla wailande, inga jävla solon, ingen specifik legacy om hur en låt skall vara strukturerad eller arrangerad. Gör det som låter bäst.

Gina X Performance kom från Köln och spelades nog aldrig av Kaj Kindvall men var tydligen hyffsat populära i klubbscenen i olika delar av världen.

3. Binary - Kazino

Lite samma spår som 1. och 2. fast något mer Italo-disco över det (notera Jäleviks gamla Italo-disco-lista https://www.youtube.com/playlist?list=PLOn-H10U268LW6C9qq3TR7pN1SnGAS9IS ) . Vet väldigt lite om Kazino, men verkar vara franskt.

4. Is it a dream - Classix Nouveaux

Nu är vi i England och New Romantics-rörelsen. Vi börjar även närma oss trackslistan något fast via en behaglig resväg. New Romantics ses i allmänhet som en reaktion mot punken i England. I motsats till den avskalade, skitiga, historie-hatande punken var New Romantics svulstig, dramatisk och full av referenser till klassisk musik och kultur. 

5. Ultravox - Waiting

Ultravox är en ännu mer ikonisk New Romantics-grupp, deras hit "Vienna" är kanske den mest kvintessentiella New Romantics-låten. "Waiting" är mindre hitorienterad och punkigare, fast med ett mustigt synthsound.

6. Japan - Quite Life

Japan började som glamrockband med övergick mer och mer till synthar och spelade in ett antal excentriska halvhits på åttiotalet, ofta inspirerade av asiatisk musik. De anses vara föregångare till tex Duran Duran.

7. Sex Beat - Sex Beat

Ännu mer punkdrag har denna låt. Hittade den i en post-punk playlist jag råkade hitta men har inte lyckats rota upp någon information om gruppen eller låten. Gillar den skarpt och representerar väl hur punken paketerades om i en mindre politisk och illaluktande form mha produktion och nya instrument.

8. Damaged Goods - Gang of four

Gang of four är en ännu bättre representant av engelsk post punk och har bland annat förekommit i Markus New Wave/Post Punk-lista. Skön nervös gitarrpop.

9. Promised you a miracle - Simple Minds

Skotska Simple Minds får representera den lite mer lättsmälta 80-tals popen. "Promised you a miracle" är riktigt fin och befinner sig i trakterna av band som The Smiths. En del Simple Minds är lite väl svulstig/U2-aktig för min smak, men deras megahit "Don't you forget about me" är annars en en av få Tracks-hits som jag gärna återkommer till.

10. Sometimes - Erasure

Jag avslutar med lite klassisk glättig 80-talsmusik - fast med kvalitet. Erasure tycker jag är en ganska underskattad 80-talsgrupp. De avfärdas ofta som en lite gayigare version av Depeche Mode. I min värld är det snarare så att Depeche Mode en tristare och pretentiösare version av Erasure (med undantag för Enjoy the silence).

Hata mig

Härom veckan såg jag Interstellar. Det är i många avseenden en ganska medioker film, särskilt om man frågar de som anser sig kunna något om saken. Och jag kan väl till viss del skriva under på det. Men det hindrar inte att jag kan njuta av hur bombastisk och mäktig den är. De geniala vändningarna när tidsrymden ställer till det för dem. Det fantastiska fotot och musiken som gör det episkt.

Precis så är det också med Rammstein, som alldeles nyligen äntligen dök upp på Spotify. Att detta är dålig musik betvivlar jag inte för en sekund. Men, och detta skriver jag fullt medveten om att jag tappar den sista gnutta respekt jag har i den här gruppen, fan vad de är bra! Det är mäktigt, bombastiskt och publikfriande. Live är det ännu bättre, flera gånger har jag gått ifrån en festivalscen med svedda ögonbryn efter att ha stått längs fram, aningen för nära de pyrotekniska spektaklen. Jag har en frisyr som tillåter det.

Jag kan inte tyska, och tur är väl det. Jag har hört att texterna inte på något sätt höjer kvalitén. Mycket udda sex tror jag. Inte så förvånande, på en konsert under låten Buck Dich drog frontfiguren Till Lindemann fram en stor eregerad penis, hade (inte riktigt) sex med keyboardisten och spillde sin säd i floder över publiken. Buskis, jovars.

Här kommer en lista som jag inser att ingen kommer att lyssna på. Synd, för ni missar tysk schlagerskräckmetal av högsta kvalitet. Listan är Du Hast- och Amerika-fri ifall ni skulle vara trötta på de radiodängorna.

Rammstein

Wollt Ihr Das Bett in Flammen Sehen
Första låten, första plattan. Jag tycker att alla band ska ha en låt där de sjunger som sig själva. Och redan här hade de (antar jag) ett fantastiskt producentteam som fattade att den udda stilen skulle slå om de bara fick en fläckfri produktion och genomarbetad estetik. Och ett knudigt omslag såklart.

Namnet Rammstein kommer från en amerikansk flygbas i Tyskland där ett flygplan störtade under en uppvisning mitt i åskådarhopen och dödade 67 människor 1988.

Du Riechst so gut
Du luktar så gott. Bra låt från första plattan. Hitvarning.

Engel
Från plattan med Du Hast och en faslig massa andra singlar. Bland oss som lyssnade på industrirock som Ministry och Nine Inch Nails var detta det första och riktiga hiten. Fint synthrockig och med vacker kvinnosång.

Mutter
är ett fantastiskt dramatiskt och mäktigt stycke.

Ich Will och Sonne
är två bra låtar från samma skiva som har gemensamt att de har alldeles fantastiska videor. Jag rekommenderar dem verkligen.



Ich Will handlar om hur bandet rånar en bank på ett utomordentligt stilistiskt sätt, bara för att sedan ge upp och få knasigt mycket medial uppmärksamhet.



Sonne handlar om hur bandet är de sju dvärgarna och snövit kommer till dem och knarkar och slåss och beter sig allmänt risigt.

Reise Reise 
är titelspåret på den sista plattan jag engagerade mig i. Det var 2004 så det var ju ett tag sedan. Jag vet inget om låten så jag det är därför jag pladdrar på. Visste ni att bandets sångare Till Lindemann har varit olympisk simmare?

Mein Teil
Jag har för mig att den här låten var första singeln från plattan och handlade om den där tyska kannibalen som ätit upp någons könsorgan på den tiden. Det var kontroversiellt minns jag. Också en kul video som slutar med att hela bandet är en flock hundar i en dams koppel. Udda.

Moskau
Jag trodde det var TATU som sjöng på denna men det var det visst inte. Nåja, det kan ju vara bra ändå. Rammstein är stora i Ryssland, misstänker att den här låten får vara extranummer där.

Rammstein har fått en asteroid uppkallad efter sig. Det var allt. Återgå.

Mitt 80-tal

Milli Vanilli, Samantha Fox och Anna Book.
Många risiga saker kommer ifrån 80-talet. Men var allt risigt? Jag beslutade mig för att sjösätta ett forskningsprojekt.
Sakta men säkert navigerade jag ett hav av förvirrade artister och dåliga alster.
Snåla anslag, hårda deadlines och skyhöga krav från kritiker till trots så lyckade skutan ta sig i hamn med både själ och värdighet intakt.
Men avgör själva, resultatet finnes här.

Stämning

Valde att sätta ihop ett gäng låtar som har alternativ stämning på gitarrer: D A D G A D (D sus) samt D A D G B D (double drop D). Att stämma om ger nya möjligheter vid komposition och nyttjande av lösa strängar kan höras i samtliga låtar. Låtar 1, 2, 3, 4 samt 7 är D A D G B D. Låtar 5, 6, samt 8 är D A D G A D. Enjoy!

D A D G A D / D A D G B D
Spotta!

Mitt Soundcloud

Copy/paste från någons Facebook:

"Mark Bell, en av technons hjältar har lämnat oss! LFO var Sheffields stolthet och gjorde en av technons stora skivor när dom 1991 gav ut Frequencies på Warp Records. Älskar den fortfarande! Vila i frid.”

Så låt oss inleda med LFO - LFO (Leeds warehouse mix)


Har lyssnat rätt mycket på "Musikguiden i P3: DJ-set och mixar” de senaste veckorna. Inte helt oväntat så är det rätt mycket av det som spelas som inte finns på Spotify. Istället är det ofta Soundcloud som gäller. Så idag kommer en “Musikguiden…”-inspirerad lista med låtar som jag har samlat på mig på Soundcloud.

Inget jättetänk bakom låtlistan, mer än att efter en hård start med LFO, så börjar vi lite lugnt med Kornél Kovács, och därefter ökas tempot igen.

Här har ni min Soundcloud-lista

Daniel Dimule & hans vänner

Harvery Birdman - Attorney at law

en populär tv-serie som varit mycket inspiration till MF DOOMs musik

Sent skall syndarna vakna, här kommer en sen lista. Upp till bevis om detta är något som funkar i Musikveckorna! Vad sägs om lite hiphop från några Daniel Dumiles många alias MF DOOM. Doom använder flitigt gamla samplingar från gamla kultfilmer i sina beats, exempelvis de äldre Godzilla-filmerna. Doom uppträder aldrig utan sin mask, därav namnet Metal Face Doom. Masken är övrigt från filmen Gladiator och en referens till superskurken Dr Doom från Fantastic Four.

Daniel Dumile & med vänner

Beatboxing

Det är inte killen på bilden som skrivit inlägget.

Man ska inte underskatta musikens kraft att ge en extra kraft när man tränar, och när jag boxas och går loss på säcken hemma är det oftast detta som spelas. Beaten och flowet i lite upbeat rap är perfekt för boxning och det gör att man orkar det där lilla extra.

För äkta träningskänsla, ställ in Spotify på 10 sekunders crossfade mellan låtarna och höj volymen :)

Även om man inte tränar så är det ändå trevlig musik. Rap är en genre som fascinerar mig på många sätt, speciellt texterna (inklusive den faktiska mängden text), samt alla referenser de lyckas trycka in överallt.
Jag kan rekommendera ett besök på rap.genius.com, där man kan hitta texterna samt förklaringar på vad de faktiskt betyder (eller vad de eventuellt refererar till).  Ganska intressant.

Avslutar med lite kuriosa: Eminem innehar för nuvarande världsrekordet i antal ord i en sång, med hela 1560 ord i hans Rap God, som jag för övrigt haft med i en av mina tidigare playlists. Det innebär ca 4.3 ord / sekund, i drygt 6 minuter.

Enjoy!

http: BeatBoxing
Spotify url: BeatBoxing

Trånande Mellodier

Jag säger som Gert, äntligen!

Jag tänker bjuda på lite instrumenthistoria. 

Mitt favoritinstrument stavas nämligen mellotron och det är verkligen en makalös manick.
På sätt och vis, en föregångaren till samplern.

Principen är att man har korta rullbandsloopar med förinspelade instrument eller ljud.
Dessa kopplas sedan till en klaviatur, likt den man har på en orgel. När en tangent hålls nere spelas loopen upp, pitchad till rätt ton. I praktiken behövs det en liten bandspelare för varje tangent. För att byta till ett nytt sound är man tvungen att byta samtliga loopar. På senare modeller var dessa monterade på en större kassett vilket förstås gjorde saken något enklare.
Mellotronerna kom med ett gäng "ljudbanker", de mest klassiska mellotronljuden är förmodligen stråkarna, följt av tvärflöjt och körer. Andra typiska ljud inkluderar cello, blåsinstrument och vibrafon.
 

Här är en liten demonstration hur det funkar att byta ljud: http://vimeo.com/19770182

Mellotron tape change from Thijs Boontjes on Vimeo.

Själva tekniken patenterades faktiskt redan 1949 i USA. Den första varianten hette "Chamberlin MusicMaster " men var ingen större kommersiell succé.
Den var dyr, otymplig, opålitlig och hade väldigt mycket biljud.

Ovan en Mk2


1963 lanserades den första Mellotronen. Bill Fransen, en f.d. Säljare hos Chamberlin, flyttade till London och grundade företaget Streetly Electronics tillsammans med de tre Bröderna Bradley som var experter på bandhuvuden. Den nya produkten fick namnet Mellotron, en sammanslagning av orden Melody och electronics.

Streetly Electronics "Mk1" var inte heller den speciellt stabil eller kommersiellt gångbar.
Men bara något år senare såg Mk2 ljuset. Den vägde ca 160 kg, kostade lika mycket som ett mindre hus och bestod av hela 70st individuella bandspelare. Inte nog med det; Mk2 hade 54 olika ljud/instrument och dessutom inbyggda trumrytmer, stereo-output och reverb!


Någon tydlig målgrupp fanns dock inte ännu. Man trodde att den skulle vara någon form av självkompande entertainment maskin och fokuserade inte så mycket på dom rena instrumentljuden. 

Några early adopters av instrumentet var Den engelska prinsessan Margaret, Peter Sellers, Kung Hussein av Jordanien och L.Ron Hubbard.


Knäppgöken/Scientologgrundaren L, Ron med en Mk2 i bakgrunden.

Det var först runt 1967 som mellotronen fick sitt genombrott, mycket tack vara the Beatles' “Strawberry Fields” och band som the Moody Blues.
(John Lennon hävdade att han ägde den första som tillverkades kommersiellt).



John Lennon med en Mellotron under inspelningen av Sgt. Pepper.

Med sitt karakteristiska svajiga ljud blev Mellotronen en favorit bland många av de psychadeliska popbanden. När flower-power eran gick mot sitt slut, var det många av banden som sadlade om till Progg-rock och tog Mellotronen med sig. Modell m400 blev den första som tillverkades i större upplaga (ca 2000 mellan 1970-86) Den blev ett signum för genren och nyttjades bl.a. av band som Yes, Genesis, King Crimson och Pink Floyd.

Under första halvan av 70-talet användes Mellotronen ganska flitigt och blev populärt om man behövde tex. lite fläskiga stråkar till en episk rockballad.

Trots viss produktutveckling förblev dock Mellotronen ett stort och dyrt instrument och allt eftersom syntharna blev mindre, billigare och bättre så minskade Mellotronens popularitet ytterligare.
Engelska musikerförbundet drev även kampanj mot företaget då man ansåg att den hotade att ta jobb från "riktiga musiker".  Man fick till sist finansiella problem, bytte ägare och  allt färre tillverkades.
Under 80-talet användes den väldigt sparsamt och började betraktas som en relik från en svunnen era.

Men helt dött har den aldrig... 

Idag finns det gott om retro-filer och alternativrockare som har plockat upp instrumentet och en variant tillverkas faktiskt idag i Stockholm. Mellotronen har lite kultstatus och nu finns även dom klassiska mellotronsounden som ljudbanker i div. Hård och  mjukvarusynthar bla. i Svenska top-of-the line synthtillverkarens Nord's produktlinje Nord Electro. 

TL;DR Mellotronen är ett orgelliknande instrument från 60-talet som spelar samplingar av klassiska instrument, text flöjter och fioler.

  

Här är föresten en fin liten demonstration av ingen mindre än Paul McCartney:

Här är länk till Playlisten: Trånande Mellodier

Om Låtvalet i Playlisten:

Nights in White Satin - The Moody Blues

The Moody Blues är på sätt och vis det ultimata mellotronbandet. Keybordisten Mike Pinder jobbade faktiskt för Streetly Electronics och skänktes en begagnad mellotron i mitten av 60 talet. Han var väldigt aktiv i produktutvecklingen och introducerade faktiskt instrumentet för the Beatles. 

Mellotronen är verkligen ett signum för the Moody Blues - den är förekommande på nästan alla inspelningar i en eller annan form. Jag har valt deras mest klassiska verk, den smäktande och episka Night in White Satin. Runt 0:45 kommer de klassiska stråkarna in och når sedan crescendo i refrängerna. Mäktigt! (Obs Notera att det är ett äkta tvärflöjt-solo som hörs och inte mellotron-flöjt)

Mike Pinder och the Moody Blues med en Mk2

Changes - The Zombies

The Zombies är band som för få känner till. Dom hade väl egentligen bara 2 hits, “She’s not there” och den Postuma “Time of the Season” (Som för övrigt myntade frasen”Who’s you daddy”).
Deras platta Odessey and Oracle (En oavsiktlig felstavning av Odyssey) från '67 var föresten den första skiva som spelades in i Abbey Road efter Beatles Sgt. Pepper - på samma 4-kanalare och samma Mellotron.

Det är ett fantastiskt elegant barock-pop album med flera fina mellotronspår.
Time of the season blev en stor hit i USA ‘68, men då hade bandet redan splittrats.

På låten “Changes" som jag valt, spelar keybordisten Rod Argent sin M400 med tvärflöjtljud. Argent bildade senare progg-rock gruppen med samma namn och stod bakom “God gave rock n roll to you” som Kiss gjorde mer känd.

The Zombies spexar till det

Every Christian Lion Hearted Man will show you - Bee Gees

Vid ungefär samma tidpunkt som ovan nämnda band, men 10 år (och lika många album) före deras egentliga stora genombrott, spelade 3 Australiensiska bröder in sin officiella debutplatta.
BeeGees “1st” är även de en bortglömd psychadelsisk pärla. Här är det brodern Maurice, som på den Gregorianskt-inpirerade “Every Christian Lion Hearted Man will show you”, spelar mellotronen. Riktigt suggestiva mellotron-stråkar och väldigt långt från falsettdiscon i Stayin Alive. BeeGees har gjort en imponerande antal plattor och låtar, synd bara att deras bästa skivor (de med mellotron) 1st, Idea, Horizontal och Odessa nästan helt glömts av. 

Bee Gees Pre-disco era. Är han inte lite söt Robin Gibb?

New World - The Strawbs     

The Strawbs är knappast det mest kända av banden i progg-rock genren. Men ändå ett klassisk mellotron-band. Jag talar självklart nu om den engelska progg-rocken, AKA symfonirocken, inte den märkliga styggelse vi kallar progg till vardags här i Sverige. Hursomhelst, Strawbs var ett underskattat band, mest känt för att mellotronentusiasten Rick Wakeman började sin karriär där. Rick kom sedan att spela med Yes och spelade även mellotronen på David Bowies klassiker Space oddity. På den dystopiska låten 'New world' från plattan Grave New World '71 är det dock hans efterträdare, Blue Weaver, som står för ett otroligt mäktigt mellotronspel med både blås och stråkar. 

AKA the Prog-wizard  Rick Wakeman med åtminstone 2 Mellotroner på samma bild. Förmodligen M400's. Rick hade även en custom modell...

Watcher of skies - Genesis

Vid sidan om Yes och Pink Floyd är nog Genesis det mest kända och kanske det mest definitiva proggrockbandet - dom hade självklart en massa mellotron på sina plattor. Watcher of skies från 1972 har en episk inledning spelat på en Mk2 av keybordisten Tony Banks som kan berätta följande om just introt:

"It was intentionally melodramatic to conjure up an impression of incredible size. It was an extraordinary sound. On the old Mellotron Mark 2 there were these two chords that sounded really good on that instrument. There are some chords you can't play on that instrument because they'd be so out of tune. These chords created an incredible atmosphere. That's why it's just an incredible intro number. It never sounded so good on the later Mellotron."

Genesis med Tony till vänster. Notera även Peter Gabriels frisyr. 

Dream On - Aerosmith

Jag skulle lätt kunnat fylla resten av playlisten med progg, men här kommer något mer lättsmält istället. Vi hoppar fram ett år till Aerosmiths debutalbum och i min mening främsta, första och  kanske även enda bra powerballad? Det är inte otroligt att tänka att bandet var lite inspirerade av Zeppelins monsterhit Stairway to Heaven från 71, även det ett klassiskt mellotronspår. Lustigt nog var Stairway to Heaven också kraftigt inspirerad av en annan mellotronballad, nämligen Spirit's låt Taurus från '68…  Hursomhelst, på Aerosmith's Dream on kommer verkligen de svulstiga mellotronstråkarna till rätta spelade av Sångaren Steven Taylor. Tänk vad den gamle idol-jury domaren kunde en gång i tiden!

Dudes that looks like ladies. (Och det blev inte bättre med åren)

Kashmir - Led Zeppelin

Jag kunde förstås inte låta bli att ha med en Led Zeppelin låt i playlisten. Men det blir inte "Stairway", utan den episka Kashmir från plattan Physical Grafitti anno 1975. I Kashmir blandas mellotronen, spelad av basisten och multiinstrumentalisten John Paul Jones, med riktiga blåsinstrument och stråkar. Jones, som även skrev stråkarrangemanget hävdade: 

"The secret of successful keyboard string parts is to play only the parts that a real string section would play”

...Samtidigt är faktiskt mellotronen extremt tydlig runt 3:25 där den skapar den tongivande mellanöstern-känslan åt hela låten. Notera även att även om grundtakten är 4/4 spelas gitarriffet in 3/4 vilket skapar en fin polyrytmik.

John Paul Jones med en m400. Killen i bandet man inte vet hur han ser ut.

Exit Music - Radiohead

Vi hoppar över 80-talet. Detta mörka årtionde, och landar istället i mitten på 90-talet.
Nu började mellotronen hitta tillbaka till populärmusiken. Instrumentet hörs bla. i megahiten Wonderwall av Oasis och Smashing Pumpkins' Tonight, Tonight. Båda från 95. Jonny Greenwood gitarrist i Radiohead och tillika fan av udda instrument använde en M400 flitigt under inspelningarna av OK Computer ‘97. På sista spåret Exit Music (For A Film) hörs de vackra och lite ovanliga mellotronkörerna från 1:27. En fantastisk melodi som egentligen kanske borde varit sist i playlisten. Men nu blev det kronologisk ordning istället.

Jonny gillar ovanliga instrument. Här med en mini version av det om ännu mer obskyra instrumentet Ondes martenot. 

Amy - Ryan Adams

Ryan Adams solo debut från 2000, har många fina låtar. På den delikata och melanokoliska balladen  “Amy” hörs inte mindre än 3 olika mellotronljud i samma låt!. Flöjter, stråkar och om jag inte hör helt fel, oboe. (Runt 2:20).

Finstämt och kanske, kanske lite pretentiöst - men jag gillar den som fan. Ryans senaste platta från i år är kanske inte jättespännande. Men så har den heller inte någon mellotron!

En Jävla Hipster.

Beat the Drum Slowly - Timber Timbre

Vi avslutar med ett relativt nyupptäckt band för mig, Timber Timbre. Dessa Kanadensare släppte sin 3:e platta i år och har flera spår med härligt svajig mellotron på. Vilket verkligen passar deras kusliga vintage indie-folk.

'Beat the Drum Slowly' börjar mjukt och ödsligt med mellotronflöjter men mot slutet, när stråkarna kommer, in övergår den till en suggestivt mardrömsliknande ljudbild. Hela plattan är faktiskt strålande, men också lite dyster. Passar dock fint på en regnig höstdag.

Dom är inte gladare än så här. Varken på platta eller på bild.

That’s it Folks! Länge leve mellotronen!

Bonus Videor

The Beatles - Strawberry Fields Forever

http://vimeo.com/70736791

Mellotronlåten med Stort M. Som förmodligen inspirerat många musiker att skaffa en egen. Hade varit med i playlisten om Beatles fanns på Spotify. 

Led Zeppelin - Stairway To Heaven

http://vimeo.com/42743173

Verkligen en klassiker, men det fick räcka med en Zep låt och Kashmir är mindre uttjatad.. På den här live-videon ser man dock hur John Paul Jones lirar. 

King Crimson - I talk to the wind

http://vimeo.com/19076453

King Crimson är ett legendariskt Progg/Mellotron band. Här är en låt från debuten som hade kunnat kvala in om det inte vore för att dom inte finns på Spotify. 

The Rolling Stones - 2000 Light Years from home 

http://vimeo.com/12246813

En låt från den otypiska Their Satanic Majesties Request. Rolling Stones svar på Sgt. Pepper. Psychadeliskt som fan. När Brian Jones dog försvann dessvärre mycket av experimentlustan och så vitt jag vet är det enda Stones plattan med Mellotron.

David Bowie - Space Oddity

http://vimeo.com/49048153

Klassiskt mellotronspår med Yes trollkarlen Rick Wakeman bakom instrumentet ifråga. 

Här kan även höras den ovanliga Stylofonen, den kanske får en egen playlist vad det lider?

Black Sabbath - Changes

https://www.youtube.com/watch?v=wNFHo6EffGA

En hjärtskärande hårdrocksballad med fina mello-stråkar signerade Iommi. Ozzy har väl aldrig låtit så här ledsen förr eller senare?

Air - Dead Bodies

https://vimeo.com/23516311

Air är ju ett par riktiga retro-killar. Dom har Mellotron på många låtar. Särskilt på det suveräna soundtracket till Sofia Coppolas The Virgin Suicides, vilken den här låten kommer ifrån. Lyssna även på 'Playground Lover'...

Ratatat - Shiller

https://www.youtube.com/watch?v=_Mmyg-SlePs

Ännu ett relativt modernt band som faktiskt använder en hel del mellotron.

Medel mot melankolisk midhöststämmning

Ok, det har blivit dags att ge november, de kalla morgnarna och kolsvarta nätterna fingret!

Finger
Hutten näve

Kort motivation till valen:

The Heavy - How you like me now
Ett ganska ojämt band men några riktigt finfina guldkorn i diskografin. Jag älskar matlagningsprogramskänslan som sprider i kroppen när man hör How you like me now.

Super Mario overworld theme
Var helt enkelt ett självklart val med tanke på listans tema

La caution - Thé à la menthe 
Min vana trogen slängde jag in ett spår från aktuell reklam-TV.
Jag måste erkänna att jag är ganska svag för balkan-elektro. Nästa lista är redan gjuten.

Breakbot - Baby I'm Yours
Tja. Ett tag kändes det som att varje mash up hade något breakbot-stick insmuget någonstans.
Det förtjänar väl en flådig plats i listan.

Gossip - Heavy cross
Eftersom vi ändå har värmt upp diskomusklerna kör vi en dänga till på typ samma tema, fast kanske lite funkigare.
Mig veterligen är Gossip något av ett one hit wonder.

Panda da panda - Dansa bonde dansa
Förra årets (?) fenomen som gick alla 20+ obemärkt förbi Panda da panda är lite sådär konstigt bra.

a-ha - Take on me
Ni undrade väl var den tog vägen, men här är den!

John Williams & utomjordingarna - Cantina band
Förklaring överflödig

OMFO - Magic Mamaliga
Den extremt plastiga flöjten! Först tror man att man aldrig kommer att orka lyssna i två minuter, men när den är slut blir man ledsen!

Jag tänker resolut inte lägga till något av Klas Wunderlich. Som nedvarvning rekomenderas Ack värmeland, du sköna av Hr. Björling.

Ten Finnish

I dessa bistra tider när högerpopulistiska partier helt öppet för fram sin xenofobiska propaganda känner jag att det är dags att slå tillbaka mot stereotyper och generaliseringar!

Ett land som ofta råkar ut för just stereotyper i musikens värld är Finland, så här kommer en lista med bra finsk musik, utan vare sig kniv&sprit-romantik eller "skojjiga" 70-talscovers av kända låtar (ok, ok, Kalastaja är en cover men snarare något man charmas av än skrattar åt).

Ten Finnish


Låtarna:

Mirel Wagner – The Devil's Tongue
I jakt efter ny finsk musik hittade jag en playlist där Mirel Wagners röst dök upp och efter några sekunders lyssning kvalade den självklart in på listan.

Jaakko Eino Kalevi – No End
Spotify rekomendera Jaakko för några veckor sedan och sedan dess har den gått varm i lurarna. Jag kan inte komma på något som saknas i detta stycke med sin ljuvlig bakåtlutade ljudbild, skön körsång i moll, en ledsen saxofon samt en lagom knasig synt som avslut.

Barry Andrewsin Disko – Kalastaja
The congos klassiker "Fisherman" körs här igenom Jukka Hervas makalösa manick och kommer ut som något helt annat på andra sidan.

Henry Theel – Liljankukka
Ännu en sådan där fantastisk ljudbild. Lyssna bara på Theels sammetslena röst i förgrunden och de spöklika stråkarna som diskret glider runt i bakgrunden i väntan på den mäktiga oboen, träblåsinstrumentens konung!

Toronto Symphony Orchestra – Sibelius : Lemminkäinen Suite Op.22 : III 
Jag har väldigt dålig koll på klassisk musik men det här fastnade jag för, framför allt de där lite ångestladdade tvekande halvtons-harmonierna.

Siinai - Anthem 1&2
Den här låten har jag lyssnat en hel del på tidigare men det var först efter researchen i samband med listan jag fick reda på att de var finländare. Låten byggs långsamt och metodiskt upp så vad du än gör, spola inte utan lyssna från början till slut, gärna på ordentlig volym.

Death Hawks – Black Acid
Liksom första låten är även det här en nyupptäckt. Jag vet inget om dessa döda hökar men långa repetitiva instrumentaler med saxofon-inslag är svårt att ogilla.

Ukkonen – Haukivesi Spirit
Ett stycke som är svårt att lyssna aktivt på. Det glider lätt in i bakgrunden och lägger sig som en varm musikalisk mössa runt öronen. Något som behövs nu när hösten gör sitt intåg.

Shine 2009 – Realism
Är man ett gammalt inbitet Pet Shop Boys fan har man nog svårt att stå emot Shine 2009:s Behaviour-inspirerade retropop.

Vladislav Delay – Luotasi
Jag valde länge mellan Pansonic och Vladislav Delay men valet hamnade tillslut på Vladislav vars ljudbild är lite vänligare mot öronen. Mannen bakom Vladislav Delay, Sasu Ripatt, är kanske mer känd under pseudonymen Luomo där han producerar dov men trallvänlig housemusik. Här är det dock lite lugnare och vackrare men kanske lite mer o-tralligt.



Några finnar som inte fick plats på listan men är väl värda att lyssnas på:
Jimmy Tenor, 22 Pistepirkko, Pansonic, French Films, Jori Hulkkonen, Jussi Pekka, The New Tigers, Ola Virta, Eino Grön, Mika Vainio, Cykles, Siter Flo, Magenta Skycode, Laivue, Avasaxa, I was a teenage satan worshipper, Sin cos tan, Risto Juhani

Ok nu lugnar vi oss lite

Höstens varma filt av introspekt och kontemplation har lagt sig över mig.

Ibland sitter man på ett fik, ibland på en parkbänk, iband bara ligger man i en soffa och stirrar in i en vägg. Omvärlden är tillfälligt uppsagd och musik i regionerna som dagens lista bjuder på sipprar lugnt från lurarna.

Stirra vägg

This is the new shit vs. Oldies but goldies

Har lagt upp en lista med 5 artister. Den ena låten är från deras senaste album, denna sidan 2010. Den andra låten är från ett klassiskt album från cirka millennieskiftet. Frågan är vem som vinner i the epic battle "This is the new shit" vs. "Oldies but goldies" http://open.spotify.com/user/evil.irish/playlist/2dfrpfC1CN5c72wfZhMstx
spotify:user:evil.irish:playlist:2dfrpfC1CN5c72wfZhMstx

Milongan - en musikhistorisk tillbakablick

Vi har ju några nytillkomna musikveckor-konsumenter och det är dags att ge dem en duvning tango. Dock tänkte jag hålla mig till musik och dansformen "Milonga" idag, som har en intressant historia.

Spotify: spotify:user:andershaverdal:playlist:75FN5YSJh2hQDXNcDx5Zmt
Url: Milonga - musikhistoria

En "Milonga" kan vara tre olika saker, en musikstil (som denna blogposten handlar om), en dans som ofta dansas på tangodansställen (och man dansar typiskt till Milonga-musik), eller ett dansställe där man dansar tango. Jag är själv konsumerar, dansar och besöker milongas ett antal gånger i veckan och är därmed att betrakta som en Milongafantast.

En milonga, musikstilen, är baserad kring rytmen nedan:

Man kan också illustrera den som [1] 2 3 [4] [5] 6 [7] 8
Det finns andra rytmvarianter i Milonga, men de är baserade på just den rytmen. Rytmen är typisk för en Habanero. Den kändaste habaneron är från operan Carmen av Bizet som ligger först i playlisten. Lyssna på första rytmen, detta är Habanero-rytmen.

Stycket från Carmen är ingen Milonga, det är en fransk take på en Habanero. Habaneron exporterades från Kuba på 1800-talet. Den uppkom bland slavar som flydde från slavupproret på Haiti till kuba på slutet av 1700-talet. Habanero-rytmen är tydligen en typisk sub-sahara-rytm som härstammar från typ Kongo och Ghana. Habaneron är enligt många forskare en mix av afrikansk rytm och spansk dansmusik kallad contradanzo. Det lilla jag hört av contradanzo kan det närmast beskrivas som temat i filmen "Sällskapsresan".

Hur kom då milongan till? Det är inte helt utrett, men någon gång i mitten av 1800-talet, i Buenos Aires och Montevideo uppstod Milongan, som någon form av blandning mellan den mycket populära Habaneron, Mazurka, den uruguayansk/afrikanska Candombe-musik, och gud vet vad.

Jag har inkluderat en Mazurka från Chopin, samt en Candombe från Uruguay. Ni får gärna försöka förstå kopplingarna.

Hur som helst, i mitten av 1800-talet, började "compadritos" dvs de unga hippa kidsen i Buenos Aires och Montevideo dansa milonga. Detta var alltså innan tangon uppfunnits. I några lite äldre Milongas tror jag mig höra lite av Candombe-rytmerna, lyssna tex på Azabache. Naturligtvis är dock habanero-rytmen mest tydlig.

Hur dansas då Milonga? Den är nära besläktat med tangon, men mycket mindre teknisk, mindre svulstig mer lekfull. Man skulle kunna säga att om tangon är en skitnödig kulturtant är milongan "en glad skit".

Se tex denna video där Milonga Criolla av Canaro dansas

Tyvärr finns inte Milonga Criolla på Spotify så jag slängde in Silueta Porteña istället, av Canaro med samma sångare Roberto Maida. Mycket vacker!
Vi det här laget bör ni vara välbekanta med Milonga-rytmen och kan lätt ta till er lite snabbare milongas, tex Arrabalera också Canaro (med lite mellansnack av orkestern?) eller varför inte Flor de Montserrat av Biagi. Den har en lite sönderhackad milongarytm men ändå tydlig. Andra av mina favoriter är Donatos Ella es Asi. Eller varför inte den oerhört rytmiska La Cicatriz av Juan D'Arienzo?

Sist slänger jag in en lite mer modern milonga, Narigón av Melingo.

Så var det med det. Ge er nu ut till grannar, bekanta, arbetskamrater och släktingar och berätta allt ni vet om milonga, habaneros och tangons historia.

Framtiden

Framtiden

60tals-knark. The ultimate collection.

Dubstep, glitches, trance och dunka dunka!? Nä, nu är det dags att skaka fram lite äkta förebilder bland hjältarna från våra föräldrars barndomstider.

Så, hög på koffein sitter jag nu här och pillar ihop en liten lista med mina favoritklarklåtar från 60 talet.

Det blir en ganska kort lista, men den saknar definitivt  inte substans! Haha, den var bra Rikard. -TACK LOL! #därsattden

Pink Floyd – Bike

Den här låten är ett extremt bra exempel på en låt som inte handlar om knark men defenitivt måste ha skrivits av en extremt hög person. I det här fallet är den extremt höga personen Syd Berret som var frontfigur i Pink Floyd innan deras stora kommersiella genombrott med ”Dark side of the moon”. 

Det härliga med den här psykadeliska fullträffen är att texten tycks vara skriven av en 5 åring, men i själva verket är skriven av en ung nerknarkad man i 20 års åldern. Den handlar i stora drag om en pimpad cykel, en klan av pepparkaksgubbar, en rödsvart kappa och en mus som heter Gerrald.

Jefferson Airplane – White Rabbit

Jefferson Airplane är lite av det ultimata knarkbandet och deras höjdarhit White Rabbit är kanske knarkgenrens okrönta signaturmelodi.

Låten handlar delvis om Alice i underlandet, som enligt medlemmarna i Jefferson Airplane måste varit hög som ett hus när hon trillade ner i kaninhålet, vilket jag till viss del kan hålla med om efter att ha sett filmen.

Slutklämmen med textraden ”Feed your head, feed your head” är låtens höjdpunkt.

The beatles – Lucy in the sky with diamonds

Från att mest ha gjort trallvänlig fjortis-rocknroll bestämde sig beatles 1967, förmodligen insperarade av flowerpower- trenden från staterna, för att producera en tvättäkta kannabisdoftande knarkplatta. Resultatet blev skivan ”Sgt. Peppers lonely hearts club band” med låten ”Lucy in the Sky with Diamonds” som sägs handla om en LSD tripp.  Detta är inte särskilt svårt att tro då de signifikanta orden i själva låttiteln går att förkorta ner till just bokstäverna L, S och D.  John Lennon förnekade innan hans död att låten handar om just LSD, så vi får väl anta att följande textrad är hämtad från verkliga livet, tills motsatsen är bevisad:

”Follow her down to a bridge by a fountain,
Where rocking horse people eat marshmallow pies,
Everyone smiles as you drift past the flowers,
That grow so incredibly high“

The doors – Love street.

Egentligen hade jag nog kunnat välja vilken låt som helst med The Doors men valet föll på den här personliga favoriten.  Texten sägs handla om den gata där Jim Morrison och hans flickvän brukade sitta och titta på hippies som gick förbi, men texten är ganska konstig och osammanhängande, så den hade nog kunnat handla om precis vad som helst. Det mest nerknarkade partiet i låten är Morrisons monolog i mitten där han svamlar lite om någon typ av affär med varelser som han kikar in i. Monologen i sin helhet:

I see you live on Love Street 
There's this store where the creatures meet 
I wonder what they do in there 
Summer Sunday and a year 
I guess I like it fine, so far

:S 

Hur som helst är låten en riktig rökare i krysset, och låtens glada trallvänliga melodi gör en riktigt glad inombords. Det är bara att nynna med!

Bonuslåtar:

Canned Heat – Going up the country

Om inte den här låten får dig att vilja röka några mystiska svampar, kapa en blommig folkvagnssbuss och köra upp till Haparanda och bli ett med naturen så kommer ingen låt att få dig att vilja det. En klassiker.

The Doors – The Crystal Ship

En soft knarkare med ett helnyktert pianosolo av bandets genialiska organist, Ray Manzarek.

Steppenwolf – The Pusher

Den här låten hymlar inte med knarkreferenserna. Den går rakt på sak och har ett trevligt gung.

Länk till listan: Knark

Glitchish

Det var menat som en ren Glitch-lista men gavs upp då genren tenderar att bli obegriplig konstmusik som är för pretto för mig.. I stället blev det några Glitch-inspirerade spår följt av annan elektronisk gamman.
Glitchish
Spoddan

Höst 2014

Sommaren är slut. Nu väntar mörkare tider med kyla och regn. Snart är det mörkt när du stiger upp och mörkt när du kommer hem från jobbet.

höst 2014

Omväxling förnöjer

Listan började på temat färska låtar som släppts sedan sommaren, men ni ser ju hur det gick.

Jag tänker istället att efter det bistra valresultatet kan det vara skönt med en yttring kring att omväxling förnöjer!

För att underlätta övergången från förra listan så börjar vi med The PRODIGY!
Hard Time köttas flitigt på TV i reklam för någon kedja som säljer kläder för fysisk aktivitet. Varje gång jag hör den blir jag sugen på att köra motocross och att fäktas i leriga uppförsbackar.
Med tankte på hur mycket psychill och indietrams man lyssnar på är det konstigt att Tycho är en ny bekantskap för mig. Gillar man Spectre gillar man nästan allt han gjort.
NYM är tydligen från Alaska, därför är hen automatiskt med på listan.
Hot chip? De åker in och ut ur mina spellistor. Antingen är det mina kraftiga humörsvängningar eller ojämn kvalitet från deras sida. Motion sickness är bra i båda fall.
Därefter en släng populära poplåtar i varande. Jag har inte lyssnat på dem tillräckligt för att riktigt kunna avgöra hur fantastiska de egentligen är.
Jag tror att jag fått de flesta från hypemachines stack-nyhetsbrev.
Nämnde jag att NYM är från Alaska?

Jag vet inte varför vi envisas med http-länkar? Använder någon dem?
spotify

Remember the 90's

Lite flashbacks till det glada 90-talet.
Blandat skröfs, tyvärr hade de inte orginalversionen av "Love Sees No Color" men tribute-versionen gick an all is well.
I give you vamos alla plajja :


spåttifaj uri

Mike Patton

Mitt hittills längsta bidrag till denna blogg är ett försök till ett porträtt av en av mina stora hjältar - Mike Patton. En del känner honom främst som sångaren i Faith No More. Ni som känner till resten kan nog säkert instämma med mig i att FNM är toppen av ett väldigt stort Patton-isberg. Ett berg vi ska titta närmare på idag.

Musikmässigt blir det ett dock ett mini-porträtt. Förutom Faith No More har han även startat/drivit och/eller kollaborerat i Mr. Bungle, Tomahawks, Fantomas, Peeping Tom, Lovage, The Dillinger Escape Plan, John Zorn och har även hunnit med en rad solo-projekt, både fullständiga produktioner och mindre inhopp, samt gjort filmmusik. Denna lista har 10 platser.

Under high-school startade Mike bandet Mr. Bungle. Ett experimentellt metal-projekt kallades det. Alla försökte få grepp om denna musik. Vissa inkluderar 10-15 genre-betäckningar för att försöka ge en bild av soundet, vilket självklart helt motarbetar syftet med att beskriva något i termer om genre. Efterhand gav musik-pressen upp i sina ambitioner att kategorisera det hela (en skalp, villa jag gärna kalla det). Denna kännetecknande egenskap av att röra sig hungrigt och fritt mellan stilar och genrer är idag något som naturligt associeras med Mike Patton.

När ett kassett-demo från Mr. Bungle uppmärksammades av Faith No More blev Patton tillfrågad att bli bandets vokalist. Han accepterade på villkoret att han fick göra Mr. Bungle samtidigt.

Så blev det, och på två veckor skrev han allt textmaterial till The Real Thing, FNMs första grammy-nominerade album. Pattons extrema drivkraft/rastlöshet började visa sig. Parallellt med FNM fortsatte han med Mr. Bungle, och denna kreativa pik till projekt ser jag personligen som en central punkt och ger det följdaktligen störst utrymme i listan.

Spotify-Patton

Web-Patton

Mr. Bungle

En del jag visar det för kan inte acceptera det. Det är som om man hade dragit fram en häst med simfötter och betar. Något oheligt. Något som inte borde få finnas.

Vi börjar med två låtar från California, det tredje, sista och kanske mest lättillgängliga album dom gjorde. 

Första gången jag hörde The Air-Conditioned Nightmare skrattade jag rakt ut i ren förtjusning. Det är förundransvärt hur man kan lyckas med att så sömlöst sy ihop rock/metal, rockabilly och 60-tals bubblegum i ett eklektiskt frankenstein-monster som låter så här bra.

Ars Moriendi uppvisar samma typ av "meta"-karaktär. Stilar och genrer används som musikaliska grepp, snarare än att musiken har tillhörighet till dom.

Carousel är från det första självbetitlade debutalbumet "Mr. Bungle". Hela plattan har en doft av mörkt tivoli. För listan slets jag hårt mellan denna och Quote Unquote, så kolla in den också! Den hette Travolta från början, eftersom det är en hyllning. Man kan höra fragment av Grease svepa förbi.

Disco Volante är det svåraste albumet. En del spår skulle passa utmärkt för skumma konst-installationer. Chemical Marriage står ut med sin lättsamhet och framförallt som ett exempel på när Patton använder sin röst mer som ett instrument snarare än som text-orienterad vokalist. Något han ofta poängterar som sin ambition och som han utövar excessivt med Fantomas. Vissa envisas dock med att kalla detta lyrics.

Andra pärlor jag varmt rekommenderar att kolla in från Disco Volante är Desert Search For Techno Allah (!) och Backstrokin'.

Åter till California-plattan och Pink Cigarette. En lugn låt som får bli ett litet andetag innan vi fortsätter.

Mr. Bungle upplöstes efter California. Medlemmarna spriddes ut över världen på olika projekt. Något formellt förkunnande gjordes inte. Mike Patton själv har generellt varit ödmjuk kring det hela, men vid ett tillfälle kommenterade han uppbrottet med en, för honom, osedvanligt bitter ton:

"This band was poisoned by one person's petty jealousy and insecurity, and it led us to a slow, unnatural death."

Personen han pratar om är Anthony Kiedis (sångaren i Red Hot Chili Peppers). Kiedis tyckte att Mike försökte plagiera hans scen-stil, vilket blev grogrunden för en barnslig fars som bl.a innefattade att Kiedis fick Mr. Bungle petat från flertalet festivaler (genom att hota med deras avhopp), och att Mr. Bungle som svar började parodisera RHCP på scen. För den nyfikne finns det gott om info om hela denna småaktiga historia på nätet, den kommer inte att ges mer utrymme här.

Mike Patton verkar vara en oerhört driven person. När andra rock-stjärnor lever det liv man vanligtvis associerar med rock-stjärnor så jobbar han outtröttligt på med nya projekt och uppsättningar. Gärna parallellt. Skriver varje dag ny musik och hittar nya sätt att använda sin röst på.

Hans röstmässiga talang är något som växer fram mer och mer efterhand som man följer hans spår. Han ser sina stämband som en leksak han hela tiden utvecklar och testar nya gränser med. Något han t.ex verkar ha en fäbless för är att göra monster-ljud i datorspel och filmer. I filmen I Am Legend har han t.ex credit som "Creature Vocals".

Peeping Tom är kanske Pattons enda riktiga försök till att göra mainstream. Det har bara spelats in en platta än så länge. Det är riktigt bra och i sammanhanget väldigt lätt att ta in. Vart och ett av spåren är dessutom ett samarbete med andra väletablerade artister. På Kill the DJ jobbar han med Massive Attack.

Tomahawks är ett projekt som fortfarande är aktivt. Senaste singeln släpptes för några månader sedan. 101 North är från debutplattan.

Fantomas är en s.k. supergrupp som Patton startade upp strax efter att Faith No More upplöstes. Överlag skitsvår musik, men en av plattorna, The Director's Cut, är oerhört intressant; En uppsättning kända filmmotiv, bl.a Caper Fear, tolkas nästan till oigenkännlighet genom mörka och överdistade ljudbäddar ackompanjerade av Pattons olika röstlägen

Självklart får vi ha med något från Faith No More. Det har varit tufft hittills, men här plockar jag enkelt ut en av mina favoriter, King For A Day. FNM har ofta krediterats med att vara grundarna till "alternative metal". Var de fått dessa nytänkande influenser ifrån framstår för mig som ganska självklart. 

Sist men inte minst (verkligen, verkligen inte minst, bara mest avvikande) så tar vi ett axplock från ett av solo-projekten. När Mike gifte sig med Titi Zuccatosta och flyttade till Italien så fastnade han för landets pop/schlager-sound från 50- och 60-talet. Han bestämde sig för att göra en uppsättning med tolkningar av låtar från denna era. Han lärde sig (tydligen felfri) italienska för detta och gjorde uppsättningen Mondo Cane (en blodig biff, Anders, om du inte redan hört den). Patton står för hela arrangemanget. Albumet har ingen studio-verison som sådan. Det är inspelat medan han turnerade över världen med ett 15-manna band och en orkester på 40 personer.

Konserten finns på youtube i hög kvalitet. 
Missa för guds skull inte hans on-stage tolkning av Urlo Negro!

Mike Patton, 46 bast i skrivande stund, lär förhoppningsvis hinna göra många fler avtryck med sitt geni och sin drivkraft innan han drar sig tillbaka. Han är en auktoritet som redan hävdat sin plats som legend i musikhistorien, men hade det inte varit för den kommersiella framgången med Faith No More så hade han kanske aldrig haft chansen eller resurserna till att börja med. En oerhört skrämmande tanke.

Här följer en liten länksamling för den som vill ha mer:

Tomahawk - God Hates a Coward
Tänkte först ha denna i listan men ville gärna länka till live-videon.

Mr. Bungle - Goodbye Sober Day (live på Bizarre Festival)
En av mina favoriter från California-plattan.

Fantomas - Simply Beatiful
En märklig hybrid mellan blues-ish kärleksballad och... uhm.. thrash metal, eller?

Peeping Tom - Live in Paris
Blandning av låtar när Patton turnérar med bl.a Rahzel

Björk & Mike Patton
Ett par klipp med Mike och Björk i studion, hon kontrakterade honom som vocal artist för sin platta Medulla.

Intervju 1
En av dom bästa man hittar online.

Intervju 2
1.5 timme med en ung Mike Patton under inspelningen av Faith No More - Angel Dust. Väldigt ärligt och ofiltrerat, som om han satt och pratade med sin terapeut.