Icke-julmusik – en favoritgenre

Julstressen ligger tung över taken. Snön gör det inte. I dessa årets sista hektiska 5% underlåter jag att publicera en utvikande text kring varje låt – istället får låtarna tala för sig själva. Det jag däremot vill fläka ut mig kring är att en absolut frånvaro av julmusik utlovas. Detta aber, denna infektion! Julmusikens närvaro kräver ständiga injektioner av motgift och jag är glad att kunna dra mitt strå till stacken. Just denna batch av antidot går i jazziga tecken och består av fina bitar som snurrat i mina lurar de senaste månaderna. Trevlig lyssning!

Icke-julmusik: Lite Jazzigt, Lite Mysigt, Lite Gammalt, Lite Nytt

Cool in the Pool

Dållet med inspiration och tid att snacka så mycket om låtarna. Några omnämnanden dock...

Prince - 17 Days: Symbolen lyssnar jag väldigt sällan på. Inte för att jag tycker hans musik är kass på nåt sätt men det blir liksom aldrig av. Häromveckan tyckte dock Spotify att det skulle åtgärdas och la till en liveversion i min weekly av denna låt som är fantastisk. Resultatet blev en add till denna listan och att jag och dottern satt o lyssnade på Prince en hel fredagskväll.

Albin Lee Meldau - Lou Lou: Hade aldrig hört talas om snubben sen dök han upp i tv4:as Så mycket bättre. Den här låten är sååå bra och hans vibrato är nåt i hästväg. Tips, checka in hans så-mycket-bättre-versioner. Om inte annat så är det rätt kul :)

I övrigt en ganska mellow lista med lite laid back musik som jag lyssnar mycket på just nu.

Smaklig spis

Listan

Tom Waits - Inte Bara Positiv

Vi smyger in en Tisdagslista! Som ni kanske känner till, mot bättre vetande har några av oss fördjupat oss i Tom Waits gedigna discografi. Under 4 veckor har vi avhandlat 16 studioalbum, en ibland angenäm upplevelse och ibland något mer svårsmält. För er som nu inte hade möjlighet, eller kanske uthållighet att delta, har vi på ett godtyckligt demokratiskt vis och med mycket kompromissande sammanställt vad vi anser är Tom Waits 11 bästa låtar.
…Ambitionen var såklart 10 låtar, men för att undvika en potentiell härdsmälta och onödig bitterhet oss musikveckovänner emellan, enades vi om 11 spår till sist.

Så om ni nu är nyfikna på artisten i fråga samt våra diskussioner om låtmaterialet och plattorna: Håll till godo.


Tom Waits - Inte Bara Positiv

Om låtarna i listan:

Starving In The Belly Of A Whale – Blood Money [2002]

Om Blood Money: Vi sparkar igång med ett upptempospår från Waits 13:e skiva i ordningen.

"Den Waits skivan jag lyssnat mest på och kanske per automatik därför gillar. I relation till Mule Variation känns denna plattan mycket mer Urban. Träsk-bluesen har byts mot Carnival-atraktioner på “the boardwalk” och kletzmer-vals. Jag gillar det! Jättefina blåsarrangemang på hela skivan. Några riktigt starka låtar och inga direkta missar." – Pontus

"Starving in the belly of a whale blev jag helt tagen av på första lyssningen." – Jonas.

"Som att lyssna på en blindgalen sjöman. Egentligen mer kul än bra? Samtidigt ett spår med stark hook som jag kan höra fler gånger."– Pontus

"Jag kommer att bli jättetjurig om Starving in the Belly of a Whale försvinner "– Jonas

Clap Hands – Rain Dogs [1985]

Om Rain Dogs: Rain Dogs var den skiva som ensembeln i genomsnitt tyckte bäst om.

"Nästan allt är vekligen bra. Jag hade gärna varit mer motvals om möjligt, men det går ju inte." – Jonas

"Denna skivan lyssnade jag sjukt mkt på för många år sedan. Har lyssnat igenom den idag och kan konstatera att den inte dalat en millimeter i genialitet. Tycker fan ALLA låtar är bra och som sagt Marc Ribot är ett geni." – Gugge

"Clap hands: Grym låt, älskar marimba-groovet." – Anders J

"Denna är grym, fantastisk ljudbild. Ska man klaga på något är det att solot är lite överflödigt. Men i övrigt Top-notch." – Pontus

"Suggestiv och fin komposition - gitarrsolot kan vara ett av mina favoritsolon, om än lite kort" – Gugge

Temptation – Franks Wild Years [1987]

Om Franks Wild Years:  En lite ojämn skiva, med vissa guldkorn enligt många. "Nice platta - lite moderniserat sound som jag inte vet om jag gillar" – Gugge

"Temptation: Intressant med den hesa falsetten, jag gillar det. Gör att låten får en liten soulig karaktär. Kul vrålande också. Kanske bästa låten på plattan?"- Pontus

"Jävligt nice - kan detta vara den första Tom Waits-falsett låten - kommer sjukt många fler på senare plattor. Återigen Mr Ribot levererar" – Gugge

"Skönt gungande sak, har Tom tappat rösten? Joddlingen kunde jag också varit utan" – Anders J

Talking At The Same Time – Bad As Me [2011]

Om Bad as Me: Bad as Me är altså Tompas senaste skiva, en platta som sågades av de flesta.
"Vilken skitplatta att avsluta med!" – Jonas
"Lite av ett sömnpiller denna tyckte jag - inte så förtjust i den överindustriella style han lagt till med på senare skivor och balladerna känns lite menlösa jämfört med tidigare skivor" – Gugge

Detta till trots, lyckades låten Talking At The Same kvala in på listan. Plattans absolut bästa spår (kanske det enda?)

"Talking at the same time: Tom goes rocksteady, gillar även om rösten känns lite konstlad. Känner igen texten från annat album." AndersJ

"Skön ångestfeeling. Jag gillar de svajjiga gitarrerna" – Jonas.

"Schysst arr, piano och falsettsång" – Pontus

What’s He Building? – Mule Variations [1999]

Om Mule Variations Med undantag från Jonas, var det många som uppskattade Mule Variations.

"Gillade den här skivan, kanske inte lika gött groove som swordfishtrombones och rain dogs men väldigt lyssningsbara låtar, inget överdrivet skrålande och fina melodier. Håller med om att What’s he’s building var bästa pratlåten hittills." – AndersJ

"Jag är väldigt förvånad över allas reaktioner. Jag tycker den här skivan är den klart sämsta hittills. Big in Japan tyckte jag var direkt plågsam. Håller dock med om What’s he building, och även Chocolate Jesus" – Jonas

"What’s he building in there, är helt lysande" – AndersL

"Personlig favorit bland snacklåtarna. Härligt paranoid atmosfär och en hook!" – Pontus

Russian Dance – The Black Rider [1993]

Om The Black Rider:  "Denna var svårsmält, vet att det är soundtrack till en pjäs skriven av bl.a. William S. Burroughs - skivan blir ju därefter men jag har för mig att jag försökt lyssna på den tidigare men failat" – Gugge  

"Ja plågsam skiva. Just the Right Bullets, Russian Dance och Black Box Theme gillade jag. Generellt bra instrumentala stämningssättare på skivan, men inga kul låtar direkt" – Jonas

"Det här var fint! Också nyfiken på om det är en cover eller ej". – Anders J

"En balansgång, introt är väldigt industriellt på något sätt och övergår vackert i ett folkligt gung som är klart njutbart. Inte riktigt signatur-Waits men det känns som att ingen hade kunna göra den som honom"  –Robert

Swordfishtrombone – Swordfishtrombones [1983]

Ang. Swordfishtrombones: Kanske en av Waits mest klassiska plattor. "Mindre fyllnadsmaterial än tidigare. Här har han ju låtmaterialet! Snackelåtarna har ju fått struktur och refräng, som tex Shore Leave. Bra balans också mellan skräckcircus och hissjazz" -Jonas

"Jag skulle också vilja säga att det käns som en väldigt tidlös platta. Hade jag inte vetat när den var gjord, hade jag haft svårt att placera den. Det är ett gott betyg" – Pontus

"En annan fantastisk låt, texten är ren poesi. “He got 20 years for lovin her from some Oklahoma governor” - Jag kommer ropa “Äntligen” i kör med Gert Fylking när han får sitt Nobelpris!" – AndersL

"Det här låter bra! Kan tänka mig att den här växer för varje lyssning, gillar! Ovanligt nog tycker jag låten borde varit betydligt längre!" – AndersJ

Martha – Closing Time [1973]

Om Closing Time Closing Time var den enda av Waits album från 70-talet som kvalade in på listan. "Closing time är en riktigt stabil platta, jämn, tydligt sound och concept. Några riktiga guldkorn som säkert folk kommer lyssna på även om 50 år" AndersL

"Fin platta, men tidig Waits, precis innan han började inse att han var tvungen att hinka mycket mer whisky för att få fram den riktiga rösten" – Robert

"Herregud vad jag gillar denna. Texten är så sjukt gråtnostalgisk, pianot fan perfekt, stråkarna som kommer in full gåshud. Så fet." – Gugge

"Ojojoj, så här skall det låta! Oerhört smäktande och snygg text!" – Anders J

God’s Away On Business – Blood Money [2002]

Igen ang. Blood Money: "…Inte så aggro Tom Waits heller, vilket jag gillar. Skulle nog säga att denna hamnar på top 3" – AndersL

"Ja detta är lätt en top 5 skiva" – Gugge

"Låten som gjorde mig intresserad av Waits när jag först såg videon på Z-TV anno ’02. Waits låter som ett elakt troll under en bro och han kommer undan med det. Härligt demonisk driv och underbar text. Love it!" – Pontus

"Oj många bra låtar på denna.God’s away on business jag jag alltid gillat" – Jonas

Chocolate Jesus – Mule Variations [1999]

"Chocolate Jesus enda låten jag hört tidigare och den är nog fortfarande favoriten, det är något med Waits och gospel-komp som funkar bra!" – AndersJ

"Lågmäld, Back-water gospel-blues ganska angenäm och lättsmält. Schysst munspelsdist." – Pontus

"Ryker Chocolate Jesus ragequittar jag från gruppen!" AndersJ

Soldier’s Things – Swordfishtrombones [1983]

"Är ju inte så stor konnässör av texter generellt. Men det är väldigt många starka fraser och bilder som målas upp på denna plattan." – Pontus

"Soldier’s things - Det var denna låten som fick mig att köpa skivan när det begav sig. Hörde en cover på den på Hederos/Hellbergs vita skiva. En personlig favorit, denna låten. Känslig och bra jobb av Tom Waits att inte paja den med något malplacerat rosslande." AndersL

"Svinbra. Bra melodi, vackert arr, intressant text, en riktig refräng. En av höjdpunkterna." – Pontus

För vidare lyssning här är våra individuella listor:

Pontus top 10

AndersJ top 10

Gugges top 10

Jonas top 10

AndersL top 10

Roberts top 10

BONUSVIDEO

Woodwind instrument

Ibland när jag har svårt att komma på ett bra namn på något så ställer jag in webläsaren på wikipedia och kör lite random article tills jag hittar något passande. Den här gången gick det sådär, eftersom veckans lista endast väldigt generöst kan anses någorlunda perifiert relaterad till träblåsinstrument. Å andra sidan är det enligt de flesta kännare en bra egenskap för listor att ha.
Förhoppningsvis kan man nöja sig med en röd tråd i form av hiphop, electro, r&b och lite sånt som jag lyssnar mycket på. Då man vid något tillfälle har hört kommentarer som "jag inser att jag har väldigt svårt för samplingsbaserad instrumental musik" från vissa av bloggens läsare och tillika skribenter (Pontus) har jag försökt att undvika just detta.

Listan!
Spottan: spotify:user:b513948:playlist:3O3tYJ6zvM7uML6vLAo22C

I det fall du känner dig besviken på halten träblås i listan kan du alltid läsa på lite här:
https://en.wikipedia.org/wiki/Woodwind_instrument

PS: Tom Waits-maffian (Pontus) utövade påtryckningar för att få publicera på min slot. Om listan inte är publicerad kl 07.00 så ring polisen!

Påpp å råkk

Som vanligt helt random saker.

Enjoy!

Listan - URL
och
Listan - URI

Litta mer jazz

Dags igen för en jazzlista av varianten godbitar där det mesta om inte allt är från innan anno 1970. Några av de som spelar är med på bild :)

Litta mer jazz

Fuzzy Grooves

I kontrast till de lite mer finstämda musikveckolistorna kommer här något mer skitigt och med lite extra tuggmotstånd. Så håll i hatten för nu blir det överstyrt.


Men först själva upplägget:
När man snackar gitarrdist brukar man oftast klassa den i en av följande kategorier,overdrive, high-gain (eller kort och gott distortion) och fuzz. Fuzz är kanske den mest ursprungliga gitarrdistortionen - en väldigt trasig sådan. Den kan låta fet och mjuk ibland, men oftast spretig, rå, smutsig och ilsken. Tänk, Stooges, White Stripes, eller för all del Hendrix. Tänk introt till Stones Satisfaction.
På 60-talet blev soundet synonymt med garagerocken.
På 80-talet hade fuzzen blivit rätt opopulär och det mer inne med mer metal-dist. Ett mer tight, tugnt sk. High-gain sound. På senare år har fuzzen fått lite av en revival. Speciellt tack vare genrer som Stoner Rock, Indie, doom och Psychedelic-rock. 

Här är ett gäng kontemporära låtar med exemplarisk fuzzig-gitarrton och ett samt ett skönt sväng som gemensam nämnare. För det är något visst med en riktig fuzz: primitiv, okontrolerbar och alldeles underbar! Enjoy!


Playlist: Fuzzy Groves

Om Fuzzarna (och låtarna)

Death By Audio Fuzz War - Ty Segall's weapon of choice

1. Ty Segall - Every 1’s a winner [2018]

California sonen och garage-rockaren Ty är en kille med väldigt många järn i elden (Bla. proto-metal bandet med just namnet, Fuzz) Hans 2:a skiva av 3 hittils i år - ’Freedoms Goblin’ är blivit en av mina favoriter. Och den här låtens riff är helt enkelt oemotståndligt.

John Dwyer från Thee Oh Sees hjälpte till med designen på denna pedalen

2. Thee Oh Sees - C [2018]

Svårt att hitta en etikett på detta bandet, men på senaste plattan lutar det mot någon form av indie, experimentell, psykedelisk garage-punk. eller nåt. Den här låten har nästan lite kraut feeling - kanske är titeln en nod till Can’s Vitamin C? Bra är den hursomhelst, Den distade ko-klockan på verserna är pricken över i’t. Även dessa från California.

Den klassiska Ryska varianten av Big Muff PI som används bla. av King Tuff

3. King Tuff - Black Moon Spell [2014]

Ytterligare en snubbe i garage-facket, men med lite mer poppigare sound. Finns en skiva från i år, men det är svårt att överträffa hitten från 2014, med sitt grymma riff och ref. Härligt gitarr-ton som sannolikt är en rysk-tillverkad Big Muff Pi.

Fuzz Face en annan klassisk fuzz pedal som använts bla. av Tame Impala's Kevin Parker, Hendrix och David Gilmoure

4. Tame Impala - Elephant [2012]

Frontfigurerna i den Australiska neo-psykedeliska rocken har blivit mindre fuzziga med åren så man får leta sig tillbaka ett par skivor för att hitta lite mer tyngre tongångar. Elephant är som titeln hintar om otroligt tung och stompig.

Riktiga killar bygger sina egna pedaler. Ruban Neilson från UMO's hemmabyggda Ffuzz Fface

5. Unknown Mortal Orchestra - American Guilt [2018]

Det blir en del återbesök till band som var med på min Neo-psyk lista. Nyzeeländska UMO har i likhet med Tame Impala också förändrat sitt sound och är mer elektroniska och souliga på nyare skivorna. Denna låten är dock härligt skitig!

JHS Pollinator - Arg som ett bi! Användes av Austin Jenkins. 

6. White Denim - A Night in Dreams [2013]

Ett Texas rockband med en schysst retro-rock thing going on i samma anda som Black Keys, fast lite mer proggigt. Ett band som producerat väldigt många starka gitarriff - Tyvärr har den grymma gitarristen Austin Jenkins hoppat av bandet på senaste plattan och därför blir det en låt från en tidigare platta. Missa inte geting-fuzz solot på slutet.

ZVEX Fuzz factory - Hemligheten bakom ORB's tunga riff

7. ORB - Migration [2015] 

Det pågår någon typ av Neo-psyk rörelse i Australien med många coola band. ORB, icke att förväxla med the Orb,  låter som dom lyssnat mycket på Sabbath och Hawkwind i sina dagar. Härligt med analogsyntharna som förstärker 70-talsvibbarna. Signade till King Gizzards label, Flightless.

Josh Homme använder ibland Way Huge's Russian Pickle. En variant på Big Muff Pi.

8. Queens of the Stone Age - The way you used to Do [2018] 

QOTSA, ett av de sista stora rockbanden? Har varit en favorit länge och förtjänar väl en egen lista nån gång. Egentligen är jag lite besviken på senaste plattan, som producerats av Mark "Uptown Funk" Ronson - men just denna låten har en go rockabilly-känsla. Tycker föresten det är fascinerande hur Josh Homme kan se ut och låta som både en skolpojke och en seriemördare på samma gång.

En Art Deco pedal. Varför inte? PPC använder denna från Fuzzhugger. 

9. Psychedelic Porn Crumpets - Gurzle [2017]

Ytterligare ett psychrock band bland många från Perth, Australien. Om så med ett tämligen uselt bandnamn. Det spelar mindre roll, det svänger om musiken och det är så många högkvalitativa högoktaniga riff att jag hade svårt att välja en låt. PPC Är även dom signade till King Gizzards skivbolag om ni bryr er. Missa inte tenorsaxen på slutet. 

Game Changer Plasma Pedal - En oortodox pedal som gör feta fuzz toner och andvänds av Swedish Death Candy.

10 Swedish Death Candy - Oh My [2017]

Namnet till trots rör det sig om ett Brittiskt band. Musiken är någon typ av 60-tals doftande garage-hårdrock. Rejält jävla tugnt är det i alla fall. Är väldigt svag för den feta solo-tonen som påminner mycket om Smashing Pumpkins', Billy Corgans sound på Siamese Dream plattan. (Fast det var en Electro Harmonix Big Muff)

Bonusvideos!

Thee Oh Sees' John Dwyer gör kanske världens bästa produktdemo!

Det finns för få kvinnliga gitarrister. St Vincent är grym och har en rå fuzz ton. I denna videon förekommer också ett grymt gästspel av Kamasi Washington.

Sov gott!

Hösten är här och mörkret sänker sig allt tidigare för var dag som går!
Vad passar då inte bättre än en samling vaggvisor att somna in till?
Håll till godo och det sov så gott!

https://open.spotify.com/user/ndesh/playlist/2emnQqUaVC1XSp20k3PTuo?si=E-BgtP8sTiO2o50QpEGTmw

spotify:user:ndesh:playlist:2emnQqUaVC1XSp20k3PTuo

Nutida minimalister

En man som tittar på en väldigt liten tavla. Minimalism.

Jag har av olika anledningar en förkärlek för minimalism. Det är bland annat bra att arbeta till. Och fantastisk musik att drömma sig bort med. Eller somna till. Här är några nutida klassiska minimalister som jag samlat ihop. Eller ja, det kanske är en definitionsfråga, de första styckena passar kanske inte perfekt in i genren. Men det är grymma låtar så jag tog med dem ändå :)

1) Hanging D

Detta är en mäktig låt om man vil höja och känna basen när den drar igång på riktigt. Av Joep Beving, vars karriär enligt ryktet tog fart genom att han lade ut Solipsism med på kul på Spotify.

2) The Beautitudes

Man kan nästan se tårarna på Kronos Quartets violinister, som sakta rinner ned för deras kinder när de spelar detta smäktande vackra stycke. Romantiskt så det förslår av rysk samtidskompositör.

3) Tree Strings

Även denna skimrande vacker med stråkar som reflekteras i smäktande reverb.

4) Études: No 9

CFCF lägger tillsammans med Vikingur Ólafsson sin electronicamagi över en av Philip Glass klassiker.

5) Pocket of light

Lubomyr Melnyk är en cool mystiker med stort skägg. Han har en vacker spelstil som han kallar för Continuous Piano. Ofta en blandning av romantik och minimalism. Han är inte den mest tekniskt duktiga pianisten kanske men stilen är vacker. Jag har en musikveckor-lista enbart med honom på lager till ett senare tillfälle.

6) Sequence (four)

Electronicaminimalism av Peter Gregsson som är violinist och kompositör. Känns inspirerad av Philip Glass, men ändå rätt långt därifrån.

7) Ypsilon

Ólafur Arnalds har hittat en fin ljudbild i sin nya skiva. Här är lite mysig studiomagi.

8) Spindrift

Om minimalistisk saxofontechno vore en genre skulle den här låten passa perfekt in. Colin Stetson spelar bland annat med Arcade Fire och Bon Iver. Här är en låt där han låter saxofonen gå loss ordentligt i en miljö av sakrala reverb.

9) City Boy

Judd Greenstein är ytterligare en av våra lovande neominimalistiska ynglingar. Här är en låt som känns lite inspirerad av Different Trains av Steve Reich.

10) Spring 1

Max Richter är väl ingen renodlad minimalist men han har i alla fall gjort ett låååångt konceptalbum som heter Sleep och är baserat på neurovetenskaplig forskning kring just sömn. Men Vivaldi Recomposed känns som en grym finale på denna lista så det fick bli den i stället för ett 8 timmarsstycke.

Listan: spotify:user:kalasdanne:playlist:0Bdb48XwFfDXehO604l4P1

Några gram örongodis

Gram Parsons är en av countrymusikens mest mytomspunna karaktärer. Han fick aldrig sitt stora genombrott under sin korta aktiva karriär men han var hyllad bland kritiker och inom branchen och anses vara en av de mest inflytelserika countryartisterna genom tiderna. Han var en av de första musikerna som blandade klassisk rockmusik med country och brukar krediteras som pappan till countryrocken.

Efter att ha släppt ett album med bandet "The international submarine band" ( jävla hipster namn ) blev han rekryterad av The Byrds. Där var han en stor bidragande faktor till bandets nya countrysound. Det var först tänkt att han skulle sjunga på albumet men fick inte på grund av kontrakt problem och blev borttagen ur produktionen. Jag tog ändå med en låt från det albumet på listan.

Parsons tid i Byrds blev kort och han startade kort därefter bandet The Flying Burrito Brothers ( jävla hipster namn ) tillsammans med Chris Hillman från the Byrds. Bandet fick åter igen bra kritik men lyckades inte klättra på listorna.

Efter ett par studioalbum med TFBB och en skön knark-semester i Frankrike med Keith Richards från Rolling Stones släppte han sitt första soloalbum GP ( inte så jävla hipster ). Han plockade även upp den då ganska okända sångerskan Emmylou Harris som backup och deras röster gifter sig ganska bra ihop om jag får såga mitt.

Sen knarkade han tyvärr ihjäl sig och missade klubb 27 med ett ynka år. ( dåligt )

En rolig detalj är att han kropp blev stulen efter hans död och uppbränd någon stans i öknen. Han som gjorde det hävdade att det var Parsons sista önskan. Dock kunde man inte på den tiden bli straffad för att stjäla en död kropp men han blev istället straffad för att ha stulit och bränt upp kistan.

Listan är en skön blanding av några av hans (enligt mig) bästa verk. Jag är speciellt förtjust i inledningsbiten Colorado och klassikern Sin City ( som troligen handlar om Malmö ). Hans och Harris version av love hurts håller jag också som kanske den bästa någonsin.

Håll till godo.

Nattsudd

Denna listan är en "Best-of" av musiken från TV-serien Nattsudd. Jag plöjde igenom ett gäng gamla avsnitt under sensommaren för att klara av torkan. Någon har nämligen varit vänlig nog att pirata stora dela av den och lägga upp på Vimeo här.

Nattsudd

Nattsudd gjordes av Björn Wallde och Svante Grundberg. Serien visades i olika omgångar från mitten av 80-talet till början av 90-talet.

Serien gick ut på att Björn och Svante satt i en sunkig, ostädad lägenhet på Kungsholmen och drack sprit, lagade mat, kollade på TV och pratade smörja. Det implicerades i varje program att det snart var dags att “dra ut på stan” men de blev alltid sittandes kvar i soffan och kollade på musikklipp och tjötade. De pratade mest med sig själva, ofta pratade de runt varandra. De verkade vara rätt ensamma faktiskt. Ofta spelade Björn Wallde nån tafflig trudelutt på gitarren också.

Huvudinslagen i programmen var gamla filmer av dansare, musiker eller orkestrar.

Programmet illustrerar att “det var bättre förr, redan på 80-talet”. Påminner lite om Beavis and Butthead, men istället för att titta på metal kollar de helst på storbandsjazz, damorkestrar, country swing, rockabilly och schlagers.

Det är ett mysterie för mig hur programmet kom till. Och hur kunde det sändas under så lång tid? Jag tror att man måste vara lite som Svante och Björn för att riktigt uppskatta det. Med ett par groggar innanför västen, känna att man “måste gå ut snart för att träffa folk och socialisera”, fast helst vill sitta hemma och kolla på TV. Omvärlden förstår en inte. Ja, det kanske är förklaringen till dess popularitet - det är nog en hyffsat stor demografi som känner sig så.

Hur som helst, musiken är spännande tycker jag. De var hipstriga innan hipstern fanns, promotade ex country långt innan Gradvall och grabbarna gjorde det mainstream-hipster. Blandar världskända legender med superobskyrt. Ofta förekommande artister var Dona Drake/Rita Rio, Winnie Johnson (Björn Walde's stora kärlek verkar det), Ina Ray Hutton, Anita Lindblom, Rockand Samen, Ray Charles, Spike Jones och Delta Rhythm Boys.

Dansösen Winne Johnson och dambandsorkesterledaren Ina Ray Hutton, två nattsuddfavoriter

Listan

1. Duke Ellington - Blip-Blip

Storbandsjazz förekom i stort sett varje program. Jag gillar Duke Ellington och tog med Blip-Blip med sin lustiga off-beat sång. Versionen som jag hörde i Nattsudd hittade jag inte men denna är god nog.

2. Ómar Ragnarsson - Limbó - Rock - Twist

Detta är kanske första gången vi har färöiskt inslag på Musikveckor. Ómar representerade ö-riket i nattsuddavsnittet som parodierade melodisfestivalen. Även Väst-Preussen ställde upp.

3. Sven Gösta "Rockande Samen" Jonsson - Jokkmokk Rock

Om man tvivlar på att Rockande Samen verkligen rockar, kan man lyssna på denna låten. Rimmen "Rock / Flock / Bock / Vladivostok" sitter som en jädra smäck! Rockande Samen och även Jokkmokks Jocke var vanliga gäster i Nattsudd.

4. Amos Milburn - Down The Road Apiece

Att Amos Milburn var mycket kompetent Boogie Woogie-spelman är bara att konstatera. Se exempelvis på videon nedan

Boogie Woogie är lite förbisedd musik kan jag tycka. Om jag var begåvad pianoplinkare skulle jag absolut lära mig Boogie Woogie.

5. Fats Waller - Ain't misbehavin'

Jag tillhör den kategorin människor som alltid haft svårt att hålla i sär Fats Waller och Fats Domino. Båda var tjocka, spelade piano och levde på gamla goda tiden. Båda förekom även i Nattsudd. Efter att ha lyssnat ihop denna listan har jag upptäckt att jag gillar Fats Waller bättre. De var förresten rätt så olika.

6. The Larks - Shadrack

Här stod jag i valet och kvalet mellan Delta Rhythm Boys och The Larks för denna gospelklassiker.  Delta Rhythm Boys var väldigt frekventa i Nattsudd men till slut föll valet på The Larks, som kanske är mindre slipade men lite mer rock'n'roll.

7. Little Richard - Long Tall Sally

När det gäller klassisk Rock'n Roll, som för övrigt var ett stående inslag i nattsudd, tycker jag inget klår Little Richard när han sjunger Long Tall Sally. Riv i rösten, wailar och hoppar omkring som en guttaperkaboll. Enligt legenden föddes "Long Tall Sally" låten när en liten flicka stack en lapp i handen på Little Richards producent, med textraderna 

Saw Uncle John with Long Tall Sally
They saw Aunt Mary comin'
So they ducked back in the alley

och bad honom att få Little Richard att framföra låten (fanns det ingen melodi?) för att samla pengar till sin sjuka moster Mary. Det låter otroligt.

8. Ike and Tina Turner - Honky Tonk Woman

Jag fattade aldrig vad grejen med Tina Turner var - hon var ju jättestor i Sverige på 90-talet. Men här hör man varför. Hon vrålar på så att Janis Joplin kunde bli avundsjuk i denna  kompad av sitt misshandlade svin till man. Vad hände med den svarta rock'n'rollen förresten? Älskar det sega kompet.

9. Emmylou Harris med Dolly Parton - To know him is to love him

Ja, mycket mer country än så här, och så mycket finare än detta blir det inte. Som sagt, country var vanligt i Nattsudd, trots att det förmodligen var den mest bespottade musikstilen på 80 och 90-talet. Det är något med denna låten som gör att det knyter sig lite i magen och jag börjar hulka lite. Inga kvinnor älskar sina män som countrykvinnorna älskar sina countrymän. Countrymännen däremot, de älskar mest sprit, kaffe, långtradare och servitriser. 

10. John Fogerty - My Toot-Toot

Ett fint Nattsudd-avsnitt var det där de spelade massa Zydeco. Där förekom denna klassiker, som i princip inte går att få ur huvudet efter man spelat den. Den har legat latent i bakhuvudet sedan 80-talet då jag hörde den senast men nu är den återaktiverad och jag sjunger på den minst en gång om dagen, resten av livet säkert.
Låten gjordes från början av "Rockin Sidney" men jag föredrar John Fogertys hit med ett magnifikt saxofonsolo mitt i låten.

Mer pimpad dragspelare är svår att hitta

John Fogerty kör mer avskalad stil

Videon är rätt kingig också. John Fogerty tar med dig på ett kräftkalas i Louisiana där man lagar mat genom att slita sönder råvarorna, kokar gumbo som mansedan häller ut på några Hallandsposten för att krydda dem med trycksvärta.

Enjoy Nattsudd!

Ny vinyllista

Min odyssé i svart vinyl fortsätter. Här kommer en lite spretig blandning av plattor som jag antingen köpt eller lyssnat mycket på nyligen.

spotify:user:jiemm:playlist:5Qv2sRqw1FZbBWJAJHslVk

Fleetwood Mac - Sands of Time

Fleetwood Mac är ett sånt där band jag aldrig riktigt fått grepp om. Deras sound har liksom aldrig fastnat. Men så en dag slängde jag på de två skivorna jag har liggande hemma, och medan barnen vände uppåner på lägenheten låg jag stilla i soffan och lyssnade om och om igen. Jag hade ett moment. Sands of time är fin.

Jag har fattat det som att Fleetwood mac började som ett rätt renodlat blues-band men sedan förvandlades till något helt annat framåt slutet.

Roxy Music - Same Old Scene 

Bästa låten från bästa plattan kom tyvärr inte med i vår samlade Roxy-lista som ni alla fick den stora glädjen att njuta av. Jag bytte till mig skivan mot några gamla seriealbum i holken vid Lilla Torg.

Låten är som ett utbrott av känslor, och varje gång saxen kommer in (strax efter 2:25) blir jag alldeles kallsvettig. Så snyggt!

Leonard Cohen - Iodine

Jag var i Göteborg nyligen och lade någon timme på att bläddra i skivbackarna på Dirty Records. Grym affär, och de serverar bra kaffe också. Iodine är trevligt taktfast, och inte alls den musiken som jag egentligen förknippar Cohen med.

Stephen Stills - Open Secret

Detta är en gammal platta från mina föräldrar. Väldigt trevlig, och den här låten har ett riktigt gött blås, och andra halvan består av ett jazzigt stick.

Brewer & Shipley - Shake off the Demon

Skivomslaget!

Ytterligare ett fynd från Dirty Records. Vad är det för blus han har på sig? Och brillorna? Mustascherna? Så många frågor, och inga svar!

Jag gillar deras softgungiga folkrock som aldrig riktigt slog. Jag har en skiva med dem sedan tidigare med den mer framgångsrika låten One Toke Over the Line.

Canned Heat - Going up the Country

Någon som vet var namnet Canned Heat kommer från? Inte det? Det kan vi ju diskutera i chatten.

Den här plattan har jag återkommit till i årtionden, och den här hitten går ju inte av för hackor.

Mountain - Nantucket Sleighride

Jag har alltid älskat farsans gamla Mountain-plattor, och jag haft med låtar med dem tidigare. Nantucket Sleighride kvalar in som kanske den enda rocklåten i historien som klarar ett flöjtsolo med värdigheten i behåll.

Crazy Horse - Carolay

Denna har jag också haft länge. En riktigt hitspäckad skiva som bara ger och ger. Skitsnygg häst på omslaget också.

Bruce Springsteen - Night

Som jag nämnt tidigare har jag köpt på mig lite Springsteenplattor för att allmänbilda mig. En del är riktigt bra. Born to Run är ju lite av en klassiker, men den här låten tycker jag nog bäst om.

Paul Kelly - I could never love nobody like I'm loving you

Ett köp från i våras, som jag hade med på någon annan vinyllista nyligen. Skitbra skiva.

Svenska sångerskor

Såhär när hösten börjar lägga sitt dunkel över oss, kommer ett litet urval av svenska sångerskor till undsättning.

Några svenska sångerskor

Innocent Until Proven Guilty Pleasures

Bort med credden, bort med tematiken, bort med inledade utläggningar och utelämnande insikter. Idag ska det kretsa kring det där knepiga mellanläget där det är så oändligt knöligt att placera musik. Känslan av förvåning när en låt är oväntat bra, men man vet att många gamla besattheter snart övergått i nuvarande pinsamheter. Inga skelett i garderoben, men väl kanske patienter i kritiskt tillstånd.

Det varierar mellan en smula erotiskt, oväntat bra, låtar jag tror att jag skäms för att gilla och låtar jag gillar att skämmas för. Eller som jag helt enkelt tror att jag kommer skämmas för varthän det lider, men vet att jag gillar nu. Eller bara gillar lite mer än vad som är brukligt. Eller låtar jag stampar lite för mycket i mattan till, låtar jag gärna gråter till och låtar som helt enkelt väcker lite tonårskänslor till liv. Framför allt av artister jag sällan lyssnar på annars. Men nog med utfläkningar: utan inbördes låtar kommer här en blandad lista av högintensivt och lågmält i mellanläget. God lyssning och en riktigt go fredag!

Innocent Until Proven Guilty Pleasures

I avsaknad av en röd tråd...

Playlist

Lista 500

Världens bästa gitarrsolon

Kollaborativ superlista över de bästa gitarrsolona. 

OBS: Denna lista innehåller en quiz. Ni ska få gissa vem som har lagt upp vilken låt. Deltagarna är Anders J, Anders L, Pontus, Jonas, Isak, Rikard, Robert, Gugge, Gustav.

Skicka rätt tipsrad till Jonas.

spotify:user:jiemm:playlist:3ctvyAgx4MdwSSOgz6EpmA

Jimi Hendrix - All along the watchtower

Okej. Detta var svårt. Generellt föredrar jag korta expressiva framför långa ekvilibristiska  solon. Men skulle jag kora världens bästa gitarrsolo skulle det blivit Hendrix -All Along The Watchtower. Förutsägbart? Ja, kanske. Men ingen har kunnat utrycka sig så naturligt och fulländat på en gitarr. Gitarren är lika mycket Jimis röst som hans riktiga röst.

Genesis - Firth of Fifth

Jag är inte så glad för tekniska gitarrsolon (brukar skämmas när jag måste berätta att jag inte tycker om metal-solon), jag föredrar dom melodiska. Här kommer ett av dom bästa av dom som jag känner till.

Genesis var välidigt proggiga en gång i tiden (med tidigt 70-tals mått mätt ska ju tilläggas), även om de senare hitsen på 80-talet inte direkt vittnar om det.

Långa medleys förekom, speciellt live. Firth of Fifth brukade ingå i en del live-medleys, bl.a tillsammans med The Lamb Lies Down on Broadway. Albumet Selling England by the Pound kom 1973. Peter Gabriel var fortfarande ledsångare här, men sedan ett par år är det Phil Collins man hör vid pukorna, och ibland som backup vocals.

Kanske ett av listans längsta bidrag, men avslutas med ett minst sagt smäktande solo på runt 3 minuter, där Phil och Steve Hackett samarbetar exemplariskt för att försöka skapa lite musikhistoria.

Lagwagon - May 16

"Haha, skate-punk! Det är där man hittar de bästa-gitarr-solosarna!! - Sa ingen någonsin. Men om någon någonsin hade sagt det så hade haft ganska fel men också lite rätt. En gång i tiden lyssnade jag mycket på skate-punk och det finns ett gitarr-solo som alltid fick mig att le lite extra och det var i låten May 16 av Lagwagon. Det är kort utan krusiduller, ungefär så som man kan förvänta sig av några skate-punkare. Men på något märkligt sätt är det ändå så himla rätt. Vet inte om det är melodin eller lite abrupta riffet som inleder solot, eller att det så oväntat avslutar låten som gör det, men jag gillar det fast jag inte längre borde göra det... eller borde jag?"

Funkadelic - Maggot Brain

“I have tasted the maggots in the mind of Funkadelic. I was not offended...”

...istället var jag alldeles till mig. Hörde talas om bandet med tusen medlemmar i mina tonår och har fallit in och ur lyssning sedan dess. Maggot Brain är titelspåret på Funkadelics tredje platta, daterat 1971. Enligt internet lär fyra medlemmar ha lämnat projektet efter plattan släpptes, och av musiken att döma kan det ha att göra med hur orimligt löst allting är, allting förutom fingerfärdigheten hos musikerna. Med ett lugnt arpeggio i vänsterörat och rivande gitarronani i det högra är den här låten inte så mycket mer än ett gitarrsolo. Men den är ett gitarrsolo, i ungefär nio av totalt tio minuter. Flummigt, haschklösigt och riktigt gött. Tidernas bästa, eller i alla fall någonstans i samma krokarna.

Lynyrd Skynyrd - Free Bird

Solot upptar en stor del av låten men blir trots detta inte tjatigt eller enformigt; istället skiftar karaktären mycket klädsamt till låten.

Funkadelic - Butt to Buttresucitation

Tar med P-funkens sixstring-knekt Eddie Hazels solo på låten Butt to Buttresucitation. Såg George Clinton på Vega i Köpenhamn 1997. Konserten började med att en mindre begåvad efterträdare till mannen ifråga vägrade sluta spela solo på en annan Funkadelic-låt (Maggot Brain). Även om det är en tacksam låt att shredda loss på blev det lite tröttsamt efter ett tag. Ngn dansk i publiken tröttnade o huttade ett plastglas öl i huvet på honom. Gitarristen stod resten av giget på balkongen med en ficklampa och letade efter dansken utan framgång. Övriga giget var sjukt fett.

Junior Brown - Freedom Machine

Mitt val faller på Junior Brown, en country gitarr-virtuos som jag haft med åtminstone en gång i nån lista. Gillar hur han kombinerar steel guitar/surfgitarr. Finns ett stort urval av låtar från hans reportoar som platsar, men till slut enades jag (med mig själv) om "Freedom Machine" som har ett riktigt fett gitarrsolo men också är en jädra tung "köra snabbt på motorvägen i cabriolet"-countrylåt med massa gitarr i. Gitarren skriker skönt i slutet av solot, lagom till han börjar sjunga igen.

Junior Brown har en kombinerad gitarr/steel guitar, som man kan se tex i denna videon med en otroligt välsminkad countrypublik. https://www.youtube.com/watch?v=_M9zO_i-mow

Eller här https://www.youtube.com/watch?v=CgZnNz4quHA - kvinnan som tittar på honom med sug i blicken är hans fru har jag förstått

Dick Dale and his Del-Tones - A Run For Life

Ok, here goes, kanske mer en hyllning till ett specific gitarrsound snarare än gitarrsolo.

Nuförtiden är kanske surfrock lite av en kliché med sitt väldigt satta definition men tänk vad coolt det måste ha varit när första vågen slog igenom i början på 60-talet. Ett helt nytt sound, oftast helt Instrumentalt med stehårt gitarrsound dränkt i reverb och rullnde trummor.

Frank Zappa - Muffin Man

Jag föredrar solon som liksom åker med av bara farten, typiska i rocknroll som med Hellacopters, Turbonegro och även gamla Deep Purple. Men de brukar vara ganska subtila, explosiva och liksom i bakgrunden, en del av låten. De blir aldrig episka nog att skicka med till en sån här lista. Det var nära att det blev Deep Purple - Burn, men jag landade till slut på Muffin Man. Den finns enbart i live-version, och är upplagd ungefär på följande sätt:

1. Girl, you thought he was a man, but he was a muffin.
2. [fyra minuter gitarrsolo]
3. You thought he was a man, but he was a muffin.

Låten har funnits med mig sedan jag var väldigt ung och jag har alltid älskat den. Solot får liksom bära hela låten, hela melodin och hela riffet. Jag tycker det är briljant, fast det är nog högst improviserat, rätt smutsigt och inte särskilt elegant.

Fotstamp och sittdans

Helt enkelt en samling låtar som jag iaf har svårt att inte stampa takten till. Alternativa rörelser innefattar att gunga med huvudet eller svaja sådär gubbigt i stolen, allt efter förmåga och tillfälle.

Lista

Stevie-far

Plockat ihop lite godbitar från den gode Stevland Hardaway Morris katalog. Ja, vi snackar Stevie Wonder. Jag skippade "I just called to say I love" you samt allt från Jungle Fever soundtracket efter att ha lyssnat igenom det igen för första gången på länge.

Istället kan ni förbereda er på en hel del klavinett, talkbox, fender rhodes, moog och munspelslir utan like. Tillika deepa wailningar som ingen annan kan matcha. Enjoy! Steveland

Den barocka poppen

P.g.a. av en näst intill obefintlig internetuppkoppling, får ni klara er utan bildstöd till veckans lista. 

Veckans lista är dedikerad genren (Om man nu kan kalla den det) barockpop AKA kammarpop. Egentligen handlar stilen mest om en typ of arrangemang eller sound. Den kännetecknas av att poplåtar smyckats med klassiska instrument som cello, fioler, orglar, harpa, tvärflöjt, körer och i synnerhet cembalo (AKA hapsichord). 

Den dök upp i mitten av 60-talet och är också förknippad med den psykedeliska rocken, då det finns ett ganska stort ’overlap’ både musikaliskt och bland artisterna. Men tematiskt, där den psykedeliska rocken oftare handlade sinnesvidgande upplevelser är barque-poppen upplever jag nog Barockpoppen betydligt mer snäll, romantisk och lite nostalgisk. Låtarna var också generellt mycket mindre gitarr och blues-baserad än samtida 60-tals rock/pop och utan har mer gemensamt med pop, folkrock och i viss mån schlager(?)

Det är svårt att hitta en artist som ensam skapare av soundet. Snarare växte det fram och populariserades av producenter som Burt Bacharach, Phil Spector och George Martin - samt skivor som Beach Boys’ Pet Sounds, och Beatles Rubber Soul. 

Många artister i olika genrer har tagit till sig soundet och särskilt under peaken,  var det inte ovanligt att man har en eller två barockpop låt på en skiva. 

Listan här <-------

For No One - The Beatles [1966]

Inte den första Beatles-låten med barockpopkänsla. (”In my life” är kanske den första Beatles-låten i denna stil) men en favorit och ett väldigt tydligt exempel. Kompet spelas på ett Klavikord (en typ av enklare Cembalo) och toppas sedan av ett tjusigt valthornssolo. Lite kul att även modet var inspirerat av barocken med mycket kråsskjortor, sammet och dyl. 

Windy - The Association [1967]

Ett litet bortglömt Amerikanskt popband som ändå hade en del hits i USA i mitten på 60-talet. Just denna låten ligger mig varmt om hjärtat, även om egentligen Astrud GIlbertos version slår högre (båda är covers). The Association är också ett av få mer renodlade barockpopbanden. Starkt blockflöjtsolo! 

Both Sides Now - Frank Sinatra [1968]

Ett annat exempel på hur Barockpoppen var lite av ett fenomen i mitten av 60-talet . Cronerkungen Frank Sinatras skiva Cycles från ’67 har flera låtar som skulle tillskrivas stilen. Den fantastiska Both Sides Now är en Joni Mitchell cover och originalet, som också fantastisk, är mer av en folk-låt. Låten gjordes först populär av Judy Collins året innan med ett liknande arr - en artist som verkligen populariserade barockpop soundet.

Fly - Nick Drake [1970]

Mest förknippad med folkrock och akustiska gitarrer, men många låtar på de två första skivarna är ren barockpop. En vacker men hjärtsmärtande låt med Velvet Undergrounds John Cale på Cembalo. Under 70-talet falnade trenden och dom finstämda arrangemangen kom att ersattas av keyboards och disco-stråkar. 

Army Dreamers - Kate Bush [1980]

Såklart att jag inte kan motstå att slänga in en Kate Bush låt i listan. Särskilt eftersom just denna inte fick plats i min Kate Bush lista!  Det känns som på 80-talet var inte barockpoppen speciellt inne men Kate är ju en tjej som alltid gått sin egen väg. Låten som är en vals, har inte något Cembalo, men Mandolinen och Fairlight synthen påminner ju om soundet. 

Clover over Dover - Blur [1994]

Britpoppen kan ibland få lite oförtjänt kritik och just Blur är ett band med många guldkorn som jag ibland återkommer till. På den här låten flörtar dom friskt med band som Kinks (Ett annat 60-tals band vars skiva Village Green Preservation Society är ett typexempel på Barockpop). Som med mycket annat på 90-talet började man snegla åt 60-70 talet för inspiration…

Never anyone but you - The Clientelle [1997]

Ett Londonband jag nyligen upptäckt och som fortfarande är aktivt med en skiva som kom ut förra året. Clientelle har ett distinkt retro-sound och påminner väldigt mycket om ett obskyrt 60-tals barockpop band vid namn the Millenium som jag gillar och faller inom genren. 

The Model - Belle & Sebastian [2000]

Skottarna Belle & Sebastian har många gånger använt sig av barockpop arrangemang och twee-poppen käns generellt nära besläktad, med sin harmlösa och melodiösa framtoning. The Model har just den där typiska cembalon, ett delikat stråkar och finstämt blås. Ett band med många bra låttexter, detta är i min mening inget undantag.

M79 - Vampire Weekend [2008]

Jag minns det som att det var en sommar då Vampire Weekend var väldigt hypat. Men jag förknippar deras deras sound framför allt med afro-pop, som t.ex. i hitten A-Punk. Men här finns såklart också klara influenser av barockpop. M79 har ett grymt stråkarrangemang och det där typiska cembalot igen.
 

Closer Everywhere - Beach Fossils [2017]

Ett indiepop band från New York på samma skivbolag som MacDeMarco, som bevisar att barockpoppen fortfarande är aktuell. Den här låten har alla klassiska barockpop elementen. Jag gillar speciellt pizzicato-fiolerna.  

 Bonusvideos

Rolling Stone - Ruby Tuesday [1967]

Offa Rex - Queen of Hearts [2017]